En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Sudans utrikespolitik och försvar

Sudan

Sudans utrikespolitik och försvar


Sudans val av allierade i omvärlden har skiftat under det dryga halvsekel landet har varit självständigt. Från början var landet nära knutet till västvärlden och drogs senare mot sovjetblocket för att därefter mest samarbeta med andra arabstater. Under 2000-talet har Kina utgjort Sudans viktigaste politiska stöd och största handelspartner.
 
Sudan hade goda förbindelser med västvärlden fram till sexdagarskriget i Mellanöstern 1967, då Sudan i stället närmade sig sovjetblocket. Efter ett kuppförsök mot president Gaafar al-Numeiri 1971 vände sig Sudan åter västerut, men när al-Numeiri införde muslimsk lag, sharia, i hela Sudan 1983 fördömdes detta i väst. Sudan stärkte då sina förbindelser inom den muslimska världen, men när Sudan vägrade fördöma Iraks invasion av Kuwait 1990 isolerades landet för en tid från alla moderata arabstater. Runt millennieskiftet öppnade sig Sudan åter försiktigt mot omvärlden.
 
Sudans förhållande till USA är komplicerat. Amerikanerna tenderar att ta ställning mot den arabiska regeringen i Khartoum och för de upproriska svarta i Darfur, liksom tidigare för svarta, förmodat kristna sydsudaneser. I Washington minns man att Usama bin Ladin, ledare för terrornätverket al-Qaida, fann en fristad i Sudan 1991–1996 och hade övningsläger i landet. Sudan hamnade då på USA:s lista över länder som stöder terrorism.
 
Efter terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 uttalade Sudan sitt stöd för kampen mot internationell terrorism. USA medlade i fredsförhandlingarna mellan Khartoum och södra Sudan, men USA förbehöll sig rätten till fortsatta sanktioner om Khartoum inte ”visade tillräcklig fredsvilja”. Nya amerikanska sanktioner infördes 2007, med anledning av konflikten i Darfur. Men trots att USA var en ledande kritiker av Sudans krigföring i Darfur, förblev den amerikanska politiken motsägelsefull. Uppenbarligen fortsatte Sudan att ge USA värdefull information om islamistiska terroriströrelser.
 
Europeiska länder höll under 1990-talet distans till Sudan. Relationerna förbättrades dock efter millennieskiftet, innan konflikten i Darfur bröt ut, och EU var med och medlade i fredsprocessen i södra Sudan.
 
Inför åtalshotet från Internationella brottmålsdomstolen (ICC) 2008 (se Politiskt system) fick president al-Bashir moraliskt stöd av Afrikanska Unionen (AU), Arabförbundet och Islamiska konferensen. Han har kunnat besöka flera AU-länder som är anslutna till ICC utan att bli gripen, trots att ICC:s stadgar förpliktar ett medlemsland att gripa misstänkta krigsförbrytare. I detta fall har uppenbarligen den afrikanska solidariteten vägt tyngre än ansvaret mot ICC. Domstolen i Haag har upprepade gånger kritiserats från afrikanskt håll för att bara åtala afrikaner.
 
Kina viktig handelspartner
När regeringen i Khartoum har kritiserats i väst har det varit av största betydelse att den haft stöd från Kina och Ryssland, som är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Kina, i dag Sudans viktigaste handelspartner, utvinner och köper sudanesisk olja men bygger också industrier, främst i norra Sudan. Kina drar nytta av att västliga oljebolag under 1990-talet drog sig tillbaka från Sudan, efter protester från upprörda hemmaopinioner. I stället gick då asiatiska intressenter, med Kina i spetsen, in i oljeprospekteringen (jämför Naturtillgångar och energi).
 
Under 2007 anklagade Amnesty International Kina och Ryssland för att bryta mot FN:s vapenembargo för Sudan. (Enligt embargot ska stater som handlar med Sudan försäkra sig om att de inte militärt stöder någon stridande part i Darfur.) Även Kuwait, Saudiarabien och Vitryssland utpekades som vapenleverantörer.
 
Bland vapenleverantörerna finns även Iran, som från 1989 sakta närmat sig Sudan. Iran anses också smuggla vapen till Hamas i Gaza över en rutt via Jemen, Sudan och Egypten, men det är osäkert i vad mån Sudans regering är involverad. Sudan sympatiserar dock med Hamas, och Sudan är fientligt till Israel och beskyller rutinmässigt landet för att i olika sammanhang konspirera mot Sudan och utföra militära attacker inne i landet. Attackerna förmodas ha varit riktade mot vapensmugglare.
 
Vatten en källa till konflikt
Förhållandet till Egypten är av central betydelse, inte minst därför att båda länderna är beroende av Nilens vatten. Såväl Egypten som Sudan fick under kolonialtiden speciella garantier rörande flodvattnet, och i dag försvarar de sina rättigheter gentemot länder uppströms som vill avleda vatten, i synnerhet Etiopien och Uganda. Egypten stödde först kuppen i Sudan 1989, men när den nya regimens islamistiska politik uppenbarades försämrades förhållandet. Det förbättrades åter sedan al-Bashir 1999 avlägsnat islamisten al-Turabi från makten.
Förhållandet till Libyen har skiftat. Under al-Numeiri på 1980-talet var relationerna direkt fientliga. Al-Bashir har dock haft goda förbindelser med Libyen, som anklagat västvärlden för att vilja använda FN-trupper i Darfur för att komma åt Sudans olja.
 
Fram till 2005 isolerade kriget i södern Khartoum från de svarta afrikanska staterna, som sympatiserade med södra Sudan. Förhållandet till Uganda var spänt under 1990-talet. I ett fredsavtal 1999 lovade dock Sudan och Uganda att sluta stödja varandras rebeller. Ugandas armé fick rätt att förfölja den egenartade Herrens motståndsarmé (LRA), som terroriserat norra Uganda, in på sydsudanesisk mark. Misstankar fanns dock om att sudanesiska militärer fortsatte att stödja LRA.
 
Både Etiopien och Eritrea har stött sudanesisk opposition. I slutet av 1990-talet gjorde dock kriget mellan Eritrea och Etiopien båda länderna måna om att hålla sig väl med Khartoum, och en rad överenskommelser ingicks, bland annat om flyktingar. Sudan anklagade Eritrea för att träna och beväpna östsudanesiska rebeller, men relationerna normaliserades 2006, sedan Eritrea medlat mellan Sudans regering och rebellerna.
 
Konflikt med Tchad
Förhållandet till Tchad är komplicerat. Darfur gränsar till Tchad, och samma folkgrupper bor på båda sidor om gränsen. Den tchadiske presidenten Idriss Déby hade sudanesiskt stöd när han grep makten 1990. Men Déby tillhör zagawa-folket som i Darfur tagit del i upproret mot Khartoum.
 
Tchad försökte medla i Darfurkonflikten fram till 2005, då över 200 000 flyktingar från Darfur tog sig till Tchad. Även olika rebellgrupper har rört sig över gränsen i båda riktningarna. Efter att ha slagit tillbaka en rebellattack mot den egna huvudstaden bröt Tchads regering 2006 relationerna med Sudan. Länderna har anklagat varandra för att stödja den andra sidans rebeller men försökt undvika sammanstötningar mellan sina arméer. En rad fredsavtal mellan länderna har inte gjort någon märkbar skillnad.
 
Arméer och miliser
Sudans krigsmakt har starkt politiskt inflytande men är försvagad av intern maktkamp, korruption och möjligen också etniska motsättningar.
 
De halvmilitära Folkets försvarsstyrkor (PDF) bildades av al-Bashirs regim och verkar parallellt med den reguljära armén. PDF rekryterar frivilliga muslimer till att bli så kallade mujahedin. I kampen mot upproriska, icke-arabiska folkgrupper har krigsmakten sedan 1980-talet tagit hjälp av arabiska nomadgrupper som ansluts till PDF. I Kurdufan har dessa nomadkrigare omtalats som murahalin, i Darfur som janjawid, men det är inga officiella beteckningar utan snarare öknamn.
 
Källa: Landguiden

Utforsk lignende

Blogginnlegg