Marokko
Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!
För att kunna uppleva shopping i Orienten på ett positivt sätt kan man följa följande tips:
- Planera din shopping och reservera tid för detta utan att du behöver stressa för att hinna med något annat.
- Var öppen och tacka ja om någon bjuder på dricka eller te i butiken eftersom detta öppnar en kanal för diskussioner och du kan få en givande pratstund eller kanske en ny vän i landet du besöker.
- Ofta är det så att de flesta butiker har nästan samma produkter så det kan vara bra om du frågar i olika butiker vad det kostar och sedan väljer en butik där du trivs med personalen eller där du får en bra känsla.
- Var säker på att ingen kommer att tvinga dig att köpa något du inte vill.
Om du vill gå i fred utan att behöva prata med någon så kan det vara bra om du undviker ögonkontakt, mörka solglasögon funkar bra i detta fall. När du inte önskar kontakt skall du inte svara alls på tilltal, även om någon pratar med dig, utan att helt ignorera är det mest effektiva. Detta signalerar också till andra säljare i närheten att du inte är en kund på utkik efter något att köpa och de kommer då lägga energi på andra istället.
Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!
Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!
Armenien
Missa inte vårt mässerbjudande!
Kanonerbjudande för dig som besöker oss på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015!
Malariafri safariresa till Sydafrika 31/3 – 8/4 – 2016
Orientenresor kan genom Afrikanoresor nu erbjuda Er 7 nätter på 5***** Safari Lodge i Sydafrika
för endast 2 500:- SEK per person.
Allt detta ingår:
- 7 nätter på 5***** Safarilodge (Sebatana Private Reseve) i del i dubbelrum.
- Frukost alla dagar.
- Te och kaffe alla dagar.
- Välkomstdrink med info om reservatet och viltet.
- Transfer från och till flygplatsen i Johannesburg*.
- Fri internet.
*Transfern är anpassad till nedanstående flyg:
Flyginformation med Qatar Airways via Doha:
Avresa från ARLANDA 31 mars 2016 kl. 16:10
Ankomst Johannesburg 1 april 2016 kl. 08:45
Hemresa från Johannesburg 8 april 2016 kl. 14:30
Ankomst Arlanda 9 april 2016 kl. 06:55
Tillval:
- Boka resan som paket med helpension och flyg t/r för ENDAST 11 900:- SEK per person.
- Det finns ett stort utbud av safariturer, utflykter och aktiviteter som kan bokas och betalas på plats.
Till anmälan. Ange koden SENIOR.
VÄLKOMNA!
Sebatana Private Reserve
Sebatana Private Reserve
Sebatana Private Reserve
Armenien
Orient Travel på Seniormässan i Stockholm
Orientenresor deltar i år på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015.
Ni är välkomna att besöka oss i vår monter nr. C07:58
För mer information tveka inte att kontakta oss på 0470 170 70.
Orient Travel på Seniormässan i Stockholm
Marokko
Massmedier i Marocko
Den marockanska pressen är friare än i många av Mellanösterns länder, men journalister grips fortfarande för sina åsikters skull. Marockanska massmedier produceras både på arabiska och franska, och numera även i liten skala för en berbisk publik. Internet spelade under 2011 en viktig roll för att mobilisera protester.
Marocko brukar framhållas som ett av de arabiska länder där yttrandefriheten är störst, men den grundlagsfästa pressfriheten är i praktiken begränsad. Journalister som inte fogar sig utsätts för trakasserier och myndigheterna kan beslagta tidningar med misshagliga artiklar. Även om många nya tidningar har startats och åsiktsklimatet har blivit betydligt öppnare efter kung Mohammeds tillträde 1999, har flera tidningar förbjudits, redaktörer fängslats och utländska journalister utvisats.
De största dagstidningarna är bägge privatägda och politiskt oberoende, al-Massae (140 000 exemplar dagligen) och al-Sabah (100 000 exemplar). De låga upplagesiffrorna i marockansk press kan bland annat hänföras till landets höga analfabetism, distributionssvårigheterna på landsbygden och mångspråkigheten (se Utbildning). Många dagstidningar är knutna till något politiskt parti. Socialdemokratiska USFP stöds exempelvis av al-Ittihad al-ishtiraki och Libération, medan det konservativa partiet Istiqlal utger al-Alam och l’Opinion, och al-Tajdid stöttar islamistpartiet PJD. Andra tidningar talar för regimen, exempelvis Le Matin du Sahara. Den officiella statliga nyhetsbyrån heter Maghreb Arab Press (MAP) och publiceras på flera språk.
De mest inflytelserika medierna är TV- och radiokanalerna, av vilka de flesta kontrolleras av regeringen. De statliga medierna tvingas dock i allt högre grad ta hänsyn till konkurrens från populära utländska satellitkanaler på franska och arabiska. De rapporterar ofta om sådant som den marockanska regeringen helst hade förtigit, som politiska protester, Västsaharafrågan och korruptionsskandaler.
Statliga SNRT driver tio regionala radiokanaler på arabiska, franska, engelska, spanska och de tre berberspråken. Den statliga televisionen sänder på arabiska, franska och spanska och är delvis reklamfinansierad. Sedan 1994 sänds även program på tamazight (berbiska) och 2004 startades den lokala TV-kanalen Laâyoune TV, som sänder i Västsahara. Staten har tagit över som majoritetsägare i privatägda Télévision 2M International i Casablanca som hade hamnat i ekonomisk kris. Flera privata radiostationer har startats, bland annat den fransk-marockanska Radio Méditerranée International (MEDI-1) som sänder på arabiska och franska från Tanger.
Internetanvändandet har ökat snabbt sedan slutet av 00-talet, men förblir i huvudsak begränsat till städerna. 2009 hade ungefär en tredjedel av befolkningen använt internet. Privata uppkopplingar är ovanliga, men billiga nätkaféer är vanliga. Regeringen har periodvis blockerat enskilda hemsidor, särskilt sådana som propagerat för ett självständigt Västsahara och olika blogg- och anonymiseringsverktyg.
Det finns en livlig marockansk bloggosfär, som frispråkigt kommenterar politiska och sociala frågor. Även om nätaktivismen domineras av den unga urbana eliten och marockaner i utlandet, har dessa debatter påverkat marockansk politik vid flera tillfällen och bidragit till en uppluckring av censuren. 2007 uppmärksammades exempelvis korruptionen inom polisen och rättsväsendet, sedan en anonym bloggare i den lilla staden Targuist lagt ut YouTube-filmer som visade hur poliser tog emot mutor vid en vägkontroll. 2008 dömdes en marockansk man till tre års fängelse att (skämtsamt) ha skapat en falsk profilsida för kung Mohammeds bror på Facebook. En solidaritetskampanj bland marockanska nätaktivister ledde till protester både i marockansk och internationell press, och den dömde mannen benådades snart av kungen. Under våren 2011 spelade marockanska bloggare och nätaktivister en viktig roll i sammankallandet av demonstrationer mot regimen och för grundandet av den så kallade 20 februari-rörelsen (se Aktuell politik).
Pressfriheten har utvidgats efter kung Mohammeds trontillträde 1999, men förblir begränsad. Att skriva om korruption bland de styrande, militära frågor eller mänskliga rättigheter är förenat med risker, och att ifrågasätta kungen, islam eller Marockos anspråk på Västsahara är olagligt. På senare år har det blivit ganska ovanligt att journalister döms till fängelse, men i gengäld avkrävs kritiska skribenter och tidningar allt oftare enorma skadestånd, utdömda vid förtalsrättegångar genom det politiskt kontrollerade rättsväsendet. Även andra sorters trakasserier förekommer, exempelvis annonsbojkotter för att strypa kritiska tidningar ekonomiskt. Efter flera år av töväder tycktes ingripandena mot den oberoende pressen återigen öka under senare halvan av 00-talet.
Redaktören för det frispråkiga franskspråkiga nyhetsmagasinet Le Journal Hebdomadaire, Aboubakr Jamai, dömdes exempelvis i början av 2007 till ett så högt skadestånd efter att ha kritiserat en regeringsvänlig rapport om Västsaharafrågan, att han beslöt avgå för att inte äventyra tidningens ekonomi. Tidskriften stängdes trots det i januari 2010. I oktober 2009 dömdes tidningen Akhbar al-youms utgivare Taoufiq Bouachrine och skämttecknaren Khalid Gueddar till tre års villkorligt fängelsestraff och ett skadestånd på över två miljoner kronor, för att i en teckning ha visat ”bristande respekt för en medlem av kungafamiljen”. Tidningen förbjöds. Rachid Nini, chefredaktör för Marockos största tidning al-Massae, dömdes i juni 2011 till ett års fängelse för att ha ”förolämpat” statsfunktionärer.
Källa: Landguiden
Marokko
Politiskt system i Marocko
Marocko är formellt en konstitutionell monarki, men grundlagen begränsar inte på allvar kungens makt. I praktiken överskuggas därför de folkvalda institutionerna helt och hållet av kungens inflytande.
Tronföljden definieras i grundlagen. Kronan ärvs från far till son inom den alaouitiska ätten, som styrt Marocko sedan 1600-talet. Förstfödde sonen är kronprins, om kungen inte utsett någon annan av sina söner till tronföljare. Om söner saknas går kronan till närmaste manlige släkting. Den nya grundlagen 2011 höjde kungens myndighetsålder från 16 till 18 år. I väntan på att en omyndig kung fyller 18 ska riket styras av ett regentråd, vars medlemsmajoritet emellertid utses av honom själv. Regentrådet har inte rätt att ändra grundlagen.
Kung Mohammed VI (f. 1963) har styrt Marocko sedan 1999. Han har en son, kronprins Moulay Hassan (f. 2003). Kungens bror Moulay Rashid (f. 1970) och deras kusin Moulay Hisham (f. 1964) kommer därnäst i tronföljden. Moulay Hisham, med smeknamnet ”den röde prinsen”, bor sedan 2000-talets början i USA och har tidvis haft spända relationer med Mohammed VI. Han framställer sig som reformvän, stöttar oppositionella och har krävt politisk liberalisering. Under 2011 tog han ställning för protesterna och 20 februari-rörelsen (se Aktuell politik).
Kungen anses härstamma från profeten Mohammed och bär den religiösa titeln emir al-mouminin, ”de troendes ledare”. Grundlagen beskriver hans person som ”okränkbar” och det är olagligt att kritisera honom eller hans beslut. Han är överbefälhavare, leder det nationella säkerhetsrådet, tillsätter militära poster och ansvarar för att godkänna internationella fördrag och överenskommelser. Kungen utser dessutom premiärministern och tillsätter regeringens ministrar på dennes förslag. Han kan avskeda de ministrar han inte är nöjd med, efter att ha rådgjort med premiärministern. Kungen leder också personligen regeringen (som då kallas ministerrådet) när den ska besluta i vissa ärenden av stor betydelse, exempelvis om politikens allmänna inriktning, grundlagsförändringar, krig och fred, militära frågor eller tillsättandet av viktiga poster. Kungen kan också styra genom personliga dekret (dahir), upplösa en eller bägge kamrarna i parlamentet, utfärda amnestier och utlysa undantagstillstånd.
En ny grundlag antogs i juli 2011 som ett svar på de stora demonstrationer som då skakade Marocko och Mellanöstern. Den nya grundlagen innebar ingen avgörande förändring i demokratisk riktning, men stärkte parlamentets ställning något. Exempelvis måste kungen numera utse en premiärminister från parlamentets största parti, vilket tidigare inte var fallet.
Parlamentet har två kammare. Den undre kammaren kallas representanthuset (majlis al-nuwab, Assemblée des répresentants) och har 325 ledamöter vilka väljs i direkta allmänna val vart femte år. Sextio platser var i valet 2011 avsatta för kvinnor. Den övre kammaren kallas rådgivarkammaren (majlis al-mustasharin, Chambre des conseillers). Den har numera, efter grundlagsförändringarna 2011, mellan 90 och 120 ledamöter, som väljs på sex år av representanter för olika kommuner, handelskammare och fackföreningar.
Parlamentet har i praktiken mycket begränsat inflytande och har aldrig utmanat kungens beslut i någon viktig fråga. Den verkliga makten ligger i stället hos kungen och hans rådgivare, regeringens tyngsta ministrar och de regionala guvernörerna. I den ålderdomliga maktelit som traditionellt kretsar kring kungahuset, makhzen, ingår även högt uppsatta officerare, företagsledare och politiker, affärsfamiljer och lokala makthavare. Dessa inflytelserika informella grupperingar underminerar de statliga institutionerna och anses ofta stå i vägen för reformer. Att ha en direkt förbindelse till kungafamiljen är nästan alltid en pålitligare källa till makt än en hög post i staten – det förra leder dessutom ofta till det senare.
Marocko är indelat i fyra administrativa nivåer men starkt centraliserat. All beskattningsrätt och makt över budgetarbetet ligger hos centralregeringen, och kungen utser de regionala guvernörerna. Tre av de 16 regionerna omfattar helt eller delvis det omstridda territoriet Västsahara (se Västsahara). De 66 prefekturerna och provinserna är uppdelade i distrikt och kommuner med valda rådsförsamlingar.
Under 2008 förklarade kung Mohammed att han vill lösa Västsaharafrågan med hjälp av en regionaliserings- och decentraliseringsreform som ger västsaharierna självstyre inom Marocko. Detta kommer också att påverka övriga landet. En kommitté (Rådgivande regionaliseringskommissionen, CCR) tillsattes av kungen i januari 2010 för att lägga fram förslag på nya provinsgränsdragningar och självstyresformer i hela landet, inklusive det ockuperade Västsahara.
Politiska grupper
Marocko har haft ett flerpartisystem sedan självständigheten, men parlamentet har aldrig kunnat hävda sig mot kungahuset. Sedan Mohammed VI tillträdde har valen blivit mer trovärdiga än under Hassan II, då valfusk var vanligt, men kungahuset kan ändå kontrollera parlamentet med hjälp av regimstödda ”palatspartier”.
Partier som bygger på religion, etnicitet eller språklig och regional förankring är förbjudna enligt en lag från 2005. Marockos troligen största oppositionsrörelse, det islamistiska Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wal-ihsan) tillåts inte ställa upp i val, men rörelsen har vunnit bred popularitet som social hjälporganisation. Ledaren, schejk Abdessalam Yassine (se Modern historia), har setts som regimens mest fruktade kritiker. På grund av hans sviktande hälsa har dottern Nadia Yassine fått en alltmer framträdande roll.
Rättvise- och utvecklingspartiet (Parti de la justice et du développement, PJD) är det viktigaste islamistiska partiet i Marocko. Det står ideologiskt nära den internationella Muslimska brödraskapet-rörelsen. Partiet bildades 1997, men hölls länge på avstånd från regeringen. Partiet tonade ner sin redan ganska försiktiga oppositionsretorik när Abdelilah Benkirane valdes till partiledare 2008. I valet 2007 blev PJD näst största parti. När nya val hölls i november 2011, efter grundlagsförändringar och stora demonstrationer, vann PJD stort och Benkirane blev premiärminister.
Under många år hade – trots avsaknaden av demokratiska val – Folkliga styrkornas socialistiska union (Union socialiste des forces populaires, USFP) och Självständighetspartiet (Istiqlal) rollen som ledande oppositionspartier. USFP är närmast socialdemokratiskt och Istiqlal konservativt nationalistiskt med rötter i självständighetsrörelsen. Under Mohammed VI har bägge partierna närmat sig kungahuset och lett varsin regering tillsammans med regimvänliga partier. Samma sak gäller ex-kommunistiska Partiet för framsteg och socialism (Parti du progrès et du socialisme, PPS), som deltagit i flera regeringar sedan 2007.
Det finns dessutom flera så kallade ”palatspartier” eller ”administrativa partier” som skapats med stöd av monarkin för att dominera parlamentet. Trots återkommande inbördes strider uppträder de obrottsligt lojalt mot kungahuset. De har sällan någon tydlig ideologisk profil, men representerar i viss mån skilda regionala eller ekonomiska elitintressen. Till dessa partier hör Konstitutionella unionen (Union constitutionelle, UC), som är vagt liberalt, det mitteninriktade De oberoendes nationella samling (Rassemblement national des indépendents, RNI) och Folkliga rörelsen (Mouvement populaire, MP), ett liberalt/konservativt parti med rötter på den berbiska landsbygden.
Alla dessa partier bildades under Hassan II, men 2008 kom det första ”palatspartiet” under Mohammed VI. Då skapades Partiet för autenticitet och modernitet (Parti authenticité et modernité, PAM) genom att flera småpartier och regimvänliga parlamentariker sammanfördes i en enad rörelse, på initiativ av kungens gode vän Fouad Ali al-Himma.
Sedan 2011 är det förbjudet för sittande parlamentariker att byta parti, vilket tidigare var ganska vanligt.
Rättsväsen och mänskliga rättigheter
Det marockanska rättsväsendet är formellt oberoende, men plågas av allvarlig korruption. Statsmakten utövar stort inflytande i politiskt känsliga mål. Under Hassan II var det vanligt att oppositionella fängslades, torterades eller till och med dödades. Läget har förbättrats under Mohammed VI, men övergrepp fortsätter att ske i mindre skala.
Författningen slår fast att rättsväsendet ska vara oberoende av den lagstiftande och verkställande makten. Kungen beskrivs som garant för rättsväsendets oberoende och funktion. Han leder det så kallade Högsta juridiska rådet, väljer hälften av medlemmarna i Konstitutionsdomstolen samt utser dess ordförande. Rättssystemet bygger på en kombination av fransk, spansk och islamisk rätt. I mål som rör familjerätt och arvsrätt tillämpas islamisk lag. Det finns även en militärtribunal. Inom rättsväsendet förekommer sedan gammalt korruption och politiska påtryckningar, något som regimen på senare år har lovat att bekämpa.
Under Hassan II:s 35 år långa styre var brotten mot de mänskliga rättigheterna många och grova. Särskilt utsatta var vänsteraktivister och personer som misstänktes för inblandning i militära kuppförsök. Efter krigsutbrottet 1975 ”försvann” och dödades dessutom hundratals civila västsaharier. Från och med åttiotalet riktades repressionen i allt högre grad mot islamister, som då började uppfattas som det stora hotet mot regimen. Först under nittiotalet mildrades förhållandena något.
Mohammed VI har försökt distansera sig från faderns arv genom att betona vikten av en rättsstat med respekt för de mänskliga rättigheterna. I Rabat invigdes 2000 arabvärldens första centrum för utbildning av poliser, fångvaktare, domare och lärare i frågor som rör mänskliga rättigheter. Kung Mohammed tillsatte också 2003 en Rättvise- och försoningskommission för att utreda de tidigare övergreppen. Den rapporterade i slutet av 2005 om flera hundra utomrättsliga avrättningar och att över 9 000 människor utsatts för brott mot mänskliga rättigheter. Offren eller anhöriga föreslogs få ekonomisk kompensation, men regimen tillät inte att de skyldiga identifierades eller ställdes inför rätta. Människorättsgrupper menar dock att många fall förblivit outredda, särskilt vad gäller försvunna västsaharier och vissa framträdande fiender till regimen. Då och då sipprar ny information ut om sådana fall.
Den gamla säkerhetsapparaten från kung Hassans dagar finns kvar, även om ledningen har bytts ut. De senaste åren har intresset främst riktats mot misstänkta islamistiska extremister, och med stöd av en ny antiterrorlag greps flera tusen efter bombdåden i Casablanca 2003 (se Modern historia). Enligt människorättsgrupper utsattes många för tortyr och felaktiga rättegångar. Även västsahariska nationalister har utsatts för hårda ingripanden och övergrepp, i synnerhet efter demonstrationer i området våren 2005.
Dödsstraff finns fortfarande i Marocko, men den senaste avrättningen ägde rum 1993 och först nyligen har dödsdomar återigen börjat utfärdas. I oktober 2011 dömdes en person till döden för en bombattack mot turister i Marrakech i april samma år. I januari 2012 följde ytterligare en dödsdom mot en narkotikasmugglare.
Flera uppgifter gör gällande att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA sedan början av 2000-talet har drivit ett hemligt fängelse i Marocko, inom ramarna för USA:s ”krig mot terrorismen”. Av amerikanska myndigheter har Marocko också mottagit misstänkta terrorister som skickats till landet, där de sedan torterats under förhör.
Källa: Landguiden
Marokko
Marockos äldre historia
Marocko har sedan förhistorisk tid bebotts av berbiska folk men kom under namnet Mauretania Tingitania att kontrolleras av romarriket. Den romerska kontrollen av området upphörde sedan ett germanskt folk, vandalerna, invaderat Nordafrika 429. Vandalerna förlade emellertid sin bas till Kartago i nuvarande Tunisien och Marocko lämnades i stort sett ifred.
På 680-talet trängde arabiska erövrare in i Marocko, men de tog politisk kontroll över området först i början av 700-talet, då de också började omvända berberna till islam. I slutet av 700-talet bröt Marocko med kalifatet i Bagdad, som styrde det islamisk-arabiska imperiet. Brytningen skedde under ledning av Idris bin Abdullah, som flytt från Arabiska halvön efter ett uppror mot kalifatet. Den idrissidiska dynastin styrde under några århundraden Marocko från staden Fès, som grundades på 700-talet.
På 1000-talet utvecklades berberdynastin almoraviderna (al-murabitoun), som kom att ge Marocko en ny storhetstid. Från Marrakech (anlagt 1062) styrde almoraviderna ett rike från Niger i söder till Ebro i norra Spanien. Almoraviderna besegrades på 1100-talet av almohaderna (al-muwahhidoun), som inledde en islamisk väckelserörelse bland berberna. Deras styre utsträckte väldet till Tunisien i öster, men efter de kristna spanjorernas seger vid Tolosa i Spanien 1212 föll imperiet sönder. Almohaderna efterträddes av ytterligare en berberdynasti, mariniderna.
När den kristna återerövringen av nuvarande Spanien började på 1300-talet fick Marocko ta emot stora flyktingvågor därifrån. På 1400-talet riktade Spanien och Portugal attacker direkt mot Marocko. Marinidernas försök att driva tillbaka angriparna lämnade dörren öppen för en annan berberdynasti, wattasiderna. I mitten av 1400-talet hade wattasiderna i princip tagit över styret, men de fick aldrig fullständig kontroll över landet. 1559 besegrades wattasiderna av den arabiska saadi-dynastin.
På 1500-talet hotades Marocko av angrepp dels från Spanien och Portugal, dels från det osmanska (turkiska) imperiet. Bortsett från en rad spanska fästen längs Marockos medelhavskust lyckades dock saadi-dynastin bevara områdets självständighet. Resten av det arabiska Nordafrika erövrades däremot av osmanerna.
Efter tronföljdsstrider grep en annan arabisk dynasti makten. Alaouiterna, som styr Marocko än i dag, hade kommit från Arabiska halvön under marinidernas tid. 1666 utropades alaouiterledaren al-Rashid till sultan i Fès. Under al-Rashids bror och efterträdare Ismail kom alaouiterna att erkännas av många upproriska folk i landet. Marocko förblev dock långt in på 1800-talet ett närmast feodalt rike, där lokala stormän kontrollerade stammar i regionerna, och sultanens centralmakt och religiösa ledarroll främst var nominell.
Ismail var en stor beundrare av den franske kungen Ludvig XIV och byggde i sin huvudstad Meknès palats med Versailles som förebild. Ismail lät också bilda en stor armé, mest bestående av svarta slavar, och byggde en kedja av fästningar runtom i landet.
När Ismail dog 1727 lämnade han efter sig hundratals söner och inbördeskrig bröt ut om tronföljden. Vid samma tid började handeln över Medelhavet flytta över till andra rutter och flera av sultanatets traditionella inkomstkällor – handel, tullar och sjöröveri – sinade. Införandet av strikta religiösa reformer bidrog också till att kulturlivet utarmades, och Marocko hängde inte med i den explosiva teknologiska utveckling som skjutit fart i Europa. Landet var nu på tillbakagång, medan de rivaliserande sjöfararnationerna i Europa växte sig allt starkare genom industrialiseringen.
Under 1800-talet krympte det alaouitiska sultanatets inflytandesfär stadigt, i takt med att centralmakten försvagades och de europeiska kolonialmakterna trängde sig på från alla sidor. Spanien utvidgade sina besittningar i Marocko efter ett kort krig med sultanens styrkor om staden Ceuta, som Spanien kontrollerat sedan 1580. Spanien annekterade också 1884 det ökenområde i söder som senare skulle bli Spanska Sahara, där sultanen ansåg sig ha historiska rättigheter. Frankrike erövrade Algeriet 1830 och trängde snart allt djupare in i Sahara, från både Medelhavskusten och Västafrika.
Vid två konferenser i Spanien – i Madrid 1880 och i Algeciras 1906 – hade de europeiska makterna lovat att respektera Marockos oberoende, men under tiden kom de överens om hur de skulle dela upp Nordafrika sinsemellan. Marocko föll inom Frankrikes inflytandesfär.
År 1912 fick Frankrike till stånd ett avtal med den starkt försvagade sultanen som gjorde Marocko till ett franskt protektorat. Frankrike skulle sköta utrikespolitik och försvar och «i samarbete med sultanen» genomföra inrikespolitiska reformer. På papperet förblev dock Marocko en suverän stat. I ett annat avtal samma år enades Spanien och Frankrike om att Spanien skulle få behålla sina besittningar. Rifbergen och området norr därom blev ett spanskt protektorat liksom området längst i söder, Tarfaya. Spanien behöll också kontrollen över Spanska Sahara, som administrerades separat från de spanska områdena i Marocko. Tanger blev en internationell zon.
Det franska kolonialstyret i Marocko leddes fram till 1925 av marskalk Hubert de Lyautey. Han försökte modernisera landet och samtidigt ta hänsyn till marockanernas kultur och traditioner. Hans efterträdare försökte i stället att stärka det franska inflytandet tillsammans med de tiotusentals nybyggare, colons, som hade köpt upp stora delar av den bästa jordbruksmarken. Detta bidrog under 1930-talet till en växande marockansk nationalism.
De oberoende stammarna i bergen och öknarna hade redan tidigare revolterat mot kolonialmakterna. 1921 bröt ett stort uppror ut bland berberna i Rifbergen. Deras ledare Abdelkrim utropade en republik i bergen som spanjorerna lyckades underkuva först 1926. I det franska protektoratet dröjde det till 1934 innan fransmännen hade slagit ned allt motstånd.
Källa: Landguiden
Marokko
Marockos moderna historia
Den marockanska självständighetskampen mot Frankrike stödde sig dels på det traditionella motståndet på landsbygden, dels på den elit kring sultanen och i storstäderna som ville återta kontrollen över politik och ekonomi. Under andra världskriget stärktes nationalisternas hopp om en förändring. 1943 bildades Självständighetspartiet (Istiqlal), som med sultanens stöd krävde full självständighet och en demokratisk författning. Efter ett upplopp i Casablanca förbjöds Istiqlal 1953. Sultanen förvisades till Madagaskar.
På grund av ökande protester och oroligheter i Marocko, tillsammans med motgångarna i kolonialkriget i Indokina och det begynnande befrielsekriget i Algeriet, gav Frankrike efter för kraven på marockanskt oberoende. Sultanen fick återvända 1955 och Marocko blev självständigt 1956. Det spanska protektoratet i Rifbergen i norr samt Tanger införlivades med landet. Ett år efter självständigheten antog sultan Mohammed bin Youssuf kungatiteln som Mohammed V. Rifberberna gjorde motstånd mot kungen men kuvades brutalt av militära styrkor under ledning av kronprins Hassan.
Kronprinsen efterträdde 1961 sin far under namnet Hassan II, 31 år gammal. Landets första författning antogs 1962. Inrikespolitiskt präglades 1960- och 1970-talen av motsättningar mellan kungen och oppositionspartierna. Det första parlamentsvalet 1963 slutade i ett dödläge mellan den kungatrogna koalitionen och oppositionen. Efter valet greps oppositionspolitiker och många av dem torterades och dömdes till döden.
Kungen gav upp posten som premiärminister, men när socialt missnöje ledde till oroligheter utlyste han 1965 undantagstillstånd och återtog all makt. Samma år kidnappades socialistledaren Mehdi Ben Barka i Paris och försvann spårlöst, sannolikt på uppdrag av den marockanska regimen. Vid två tillfällen, 1971 och 1972, utsattes kungen för attentatsförsök från höga officerare. 1972 antogs en ny författning men val hölls först 1977. Fram tills dess styrde kungen enväldigt, men det förekom ofta sammanstötningar mellan polis och demonstranter.
Utrikespolitiskt orienterade sig Marocko efter självständigheten mot väst, men var inblandat i ständiga konflikter med sina grannar. De första åren efter självständigheten hade kungadömet talat om att återupprätta ett historiskt «Stormarocko», inte minst för att blidka oppositionella nationalister. Med hänvisning till de territorier som kontrollerats av sultanatet när det var som störst på 1600- och 1700-talen krävde man ett territorium som omfattade hela Spanska Sahara och Mauretanien, plus norra Mali och västra Algeriet, förutom de kustområden i dagens Marocko som ännu kontrollerades av kolonialmakterna.
Spanien avträdde Tarfaya till Marocko 1958 och överlämnade 1969 området kring staden Sidi Ifni vid Atlantkusten, men behöll de nordliga städerna Ceuta och Melilla. Kraven på Mali var snabbt glömda, men 1963 invaderade kung Hassan Tindouf-området i västra Algeriet, vilket utlöste ett kort krig. Det slutade med att Marocko retirerade till den internationellt erkända gränsen, vilken man senare tvingades erkänna. Marocko erkände också motvilligt Mauretanien år 1969, nio år efter landets självständighet från Frankrike.
De ursprungliga och mest ambitiösa expansionsidéerna var därmed strukna, men regeringen fortsatte att insistera på sin rätt till Spanska Sahara. Kung Hassans kampanj för att annektera området fick starkt stöd av opinionen, inklusive alla större oppositionspartier. I november 1975 iscensatte kungen «den gröna marschen», där 350 000 marockanska civila gjorde en symbolisk marsch mot gränsen till Spanska Sahara.
Spanien befann sig då i kris eftersom landets diktator, general Franco, låg för döden. Efter ett avtal mellan Marocko, Mauretanien och Spanien lämnade alla spanska trupper Spanska Sahara i februari 1976 – området har därefter varit känt som Västsahara. Marocko annekterade den norra delen, medan Mauretanien tog kontroll över den södra, men arrangemanget erkändes inte av omvärlden.
Den västsahariska befrielserörelsen POLISARIO, som hade slagits mot Spanien för självständighet, fick nu starkt stöd från Algeriet för att fortsätta bekämpa Marocko och Mauretanien. 1979 drog sig Mauretanien ur Västsahara, men Marocko annekterade då även den södra delen.
Konflikten om Västsahara lade från 1970-talets mitt lock på Marockos inrikespolitiska motsättningar. Till en början stod nationen enad och kungen hade vunnit en bred popularitet. Kriget tärde dock på statskassan och i början av 1980-talet var de ekonomiska problemen akuta. Regeringen skar ned offentliga utgifter, bland annat subventioner på baslivsmedel, samtidigt som arbetslösheten steg. Ett hundratal människor dödades 1984 när regeringstrupper besköt demonstranter som protesterade mot prishöjningar.
Efter den relativa avspänningen i mitten av 1970-talet hårdnade därför det politiska klimatet under 1980-talet, och regeringen begick allvarliga övergrepp. Gripna aktivister torterades och misshandlades. Vissa politiska fångar kunde hållas isolerade i årtionden under omänskliga förhållanden, i hemliga läger i öknen och bergen. Många dog och hundratals västsaharier och marockaner «försvann» spårlöst. Dödsstraff utdömdes regelbundet för politiska brott.
Stödet för Marockos annektering av Västsahara förblev mycket starkt inom landet, trots de ekonomiska problemen, men kriget ledde till en allt besvärligare internationell ställning. Frågan kom snart att sluka större delen av Marockos utrikespolitiska energi. Landet lämnade i protest Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) sedan POLISARIO:s exilregering för Västsahara inträtt som medlem 1984. Striderna mellan marockanska trupper och POLISARIO i Västsahara varade under hela 1980-talet, men ett FN-förhandlat eldupphör trädde i kraft 1991 (se vidare Västsahara).
Ett växande missnöje över arbetslösheten, de sociala orättvisorna och det politiska förtrycket ledde till protester, upplopp och strejker i början av 1990-talet. 1991 inledde konservativa Istiqlal och vänsterpartiet Folkliga styrkornas socialistiska union (USFP) en gemensam kampanj för att den politiska makten skulle delas. För att blidka inhemsk opposition och internationell opinion – inte minst Europeiska gemenskapen, som Marocko ville närma sig – lät kung Hassan släppa hundratals politiska fångar, varav många hade varit «försvunna» sedan 1970-talet. Kungen inledde också en trevande liberaliseringsprocess. En ny författning antogs 1992 och året därpå hölls det första valet på nio år. Kungatrogna center/högerpartier vann en betryggande majoritet, delvis eftersom en tredjedel av parlamentets platser inte valdes direkt av folket.
Författningen ändrades igen 1996 och ett tvåkammarparlament inrättades, där underhuset skulle utses i allmänna val. När det första valet hölls under denna grundlag 1997 gick oppositionsalliansen Demokratiska blocket, dominerad av USFP och Istiqlal, kraftigt framåt. För första gången sedan självständigheten hämtades därefter regeringsbildaren från oppositionen. Kungen utsåg den 74-årige USFP-ledaren och tidigare fängslade människorättsaktivisten Abderrahman Youssoufi till premiärminister i en vänster/center-koalition med sju partier. Youssoufi hölls i strama tyglar av kungahuset och hade begränsat inflytande över de viktigaste politiska frågorna, men det var ändå ett stort steg framåt för Marocko.
Kung Hassan II avled i juli 1999 och efterträddes av sin 36-årige son Mohammed VI. Den nye kungen ville bekämpa fattigdomen och lovade att utreda tidigare brott mot mänskliga rättigheter. Omkring 8 000 fångar frigavs, varav många islamister, medan över 30 000 fick sina straff sänkta. Flera kända dissidenter och deras anhöriga tilläts återvända till Marocko. Mohammed gjorde också en försoningsresa till den historiskt upproriska Rifregionen. Kungen avskedade därefter den mäktige inrikesministern Driss Basri, som i decennier varit kung Hassans högra hand och lett det hårda förtrycket av bland annat västsahariska självständighetsaktivister och islamistisk opposition.
Kung Mohammeds försök att modernisera landet och stärka yttrandefrihet och övriga mänskliga rättigheter stötte på motstånd inom den gamla härskarklassen och säkerhetsapparaten. Det var heller inte klart hur långt kungen själv ville gå. De åldrande makthavare som petades ersattes ofta bara av kungens förtrogna ur hans egen generation. De hade ofta en mer tillåtande syn på politiken och bidrog till att modernisera och öppna landet på många vis, men utan att någon riktig demokratisering genomfördes. All verklig makt utgick fortfarande från palatset.
Samtidigt gav den ökade politiska friheten ett visst utrymme för de islamistiska grupperna, som tidigare varit hårt förtryckta. I början av 2000 protesterade omkring en halv miljon i Casablanca mot regeringens politik. Protesten utlöstes av ett lagförslag om ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Regeringen drevs på defensiven och förslaget drogs tillbaka.
Fattigdomen var kanske förnyelsens värsta motståndare. Svår torka i slutet av 1990-talet hade drivit hundratusentals marockaner från landsbygden in till storstädernas slum, där islamisterna hade sina fästen. Marockos troligen största oppositionsrörelse, islamistgruppen Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wal-ihsan), tilläts inte ställa upp i val, men dess kritik av korruption, arbetslöshet och vidgade sociala klyftor gav den ett växande stöd. Anhängarna fanns både bland studenter och bland de många fattiga marockaner som var beroende av moskéernas och islamisternas sociala verksamhet för försörjning och utbildning.
Islamisterna rönte en stor framgång våren 2000 när ledaren för Rättvisa och barmhärtighet frigavs efter att ha suttit i husarrest sedan 1989. Abdessalam Yassine hade fängslats redan i slutet av 1970-talet sedan han öppet utmanat kung Hassans styre, ifrågasatt kungens religiösa legitimitet och krävt en islamisk stat med sharialagar.
Det första parlamentsvalet under Mohammed VI:s styre 2002 var enligt de utländska observatörerna fritt från det fusk som förekommit fem år tidigare. Största parti blev USFP med ett par mandat mer än Istiqlal, men den största framgången vann islamistiska PJD som med 42 mandat blev nästan fem gånger större i parlamentet än tidigare, trots att partiet bara deltog i 56 valkretsar. Islamisterna ställdes ändå utanför den nya regeringen. Valdeltagandet var drygt 51 procent. En särskild valsedel för kvotering av kvinnor ledde till att deras antal ökade från två till cirka trettio. Trots USFP-segern ställde kungen Youssoufi åt sidan och valde den icke partianknutne administratören Driss Jettou till ny premiärminister för en koalitionsregering.
År 2003 tillsatte kungen en kommission för att utreda våld och övergrepp under faderns år på tronen. Samma år föreslog han stora förändringar i familjerätten (se Sociala förhållanden), och drev 2004 igenom en reformerad lag. Den nya lagen applåderades utomlands men väckte blandade reaktioner i Marocko. Kvinnorörelser och människorättsaktivister jublade, medan många islamister var missnöjda.
Efter al-Qaidaattackerna i USA 2001 hade Marocko samarbetat nära med USA i jakten på misstänkta terrorister. Hundratals marockanska islamister greps och oregistrerade moskéer stängdes. Den 16 maj 2003 skakades Casablanca av flera samordnade självmordsbombningar, riktade mot utländska intressen och marockanska judar. 45 människor dödades, bland dem tolv självmordsbombare som alla var marockaner. En kort tid efter bombdåden antog parlamentet en långtgående lag mot terrorism. Minst 3 000 misstänkta greps under de följande månaderna, och ett år efter attackerna hade över 900 personer dömts i en rad rättegångar.
Kungen tog initiativ till reformer för att försöka minska de radikala islamisternas inflytande. De traditionella koranskolorna på grundskolenivå blev 2004 del av det statliga skolsystemet. Våren 2005 gav kungen order om en handlingsplan för att förbättra situationen för landets fattiga, men problemen var så omfattande att Marockos blygsamma ekonomiska resurser knappast var målen mäktiga. Polisens jakt på militanta islamister fortsatte att trappas upp, och i början av 2005 satt över 1 000 misstänkta i fängelse utan rättegång. I mars 2007 genomfördes ett självmordsattentat, dock utan så många dödsoffer, på ett internetcafé i Casablanca, och i april dödades fyra män med hemmagjorda självmordsbälten sedan polisen spårat upp dem.
33 partier och oberoende kandidater på 13 valsedlar deltog i parlamentsvalet i september 2007. Det moderat islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet (PJD) hade kampen mot korruptionen som en huvudfråga och var före valet inställt på en klar seger, men fick sex mandat färre än Istiqlal. Den kraftigaste uppgången gjorde det konservativt kungavänliga partiet Folkliga rörelsen (MP), som ökade med 14 mandat, medan regeringskoalitionens största parti, USFP, tappade 12 mandat. Valdeltagandet var det lägsta hittills: endast 37 procent nationellt och 27 procent i storstaden Casablanca. Trots det ansågs själva valet ha gått i stort sett korrekt till, även om röstköp och andra oegentligheter hade förekommit i flera områden. Besvikna PJD-medlemmar klagade dock över att regeringen ändrat gränserna för valkretsarna för att missgynna PJD.
Istiqlals ledare Abbas al-Fassi fick kungens uppdrag att bilda en ny regering, och i mitten av oktober tillträdde en koalition med fyra partier. USFP och RNI ingick även i den nya regeringen, och en ny partner var exkommunistiska Partiet för framsteg och socialism (PPS). MP, som ingått i regeringarna sedan 1988, gick i opposition sedan Istiqlal-ledningen enligt uppgift varit oenig om formerna för samarbetet.
De tidigare ledande oppositionspartierna Istiqlal och USFP fördjupade alltså ytterligare sitt samarbete med kungahuset och dess ”palatspartier”, vilket underlättade för islamistiska PJD att slutgiltigt axla manteln som Marockos dominerande oppositionsparti. Trots det valde islamisterna att tona ner sin kritik mot regimen, i hopp om att framstå som ett ansvarsfullt och regeringsdugligt parti. Valet av Abdelilah Benkirane till ny partiledare i PJD under 2008 förstärkte den inställningen.
Åren 2008 skakades det marockanska partilandskapet om. Strax före valet 2007 hade Fouad Ali al-Himma, en tidigare skolkamrat och god vän till kung Mohammed VI, lämnat sin post vid inrikesministeriet. Han började därefter samla anhängare kring sig, både regimtrogna och tidigare oppositionella. 2008 bildade de Partiet för autenticitet och modernitet (PAM). Det nya partiet presenterade sig som liberalt och fientligt till islamisterna i PJD, men också som ett modernt alternativ till sekulära USFP och Istiqlal. Flera mindre grupper sögs upp i organisationen när den bildades, och under de följande månaderna bytte mängder av politiker från de gamla kungatrogna rörelserna partitillhörighet till PAM. På det viset kunde man på kort tid ta över mer än 50 mandat i underhuset utan att ens ha deltagit i valet. PAM blev därmed Marockos största parti, ett slags kungahusets lojala opposition och ett starkt alternativ till PJD:s växande inflytande.
I november 2008 höll kung Mohammed ett tal i samband med firandet av gröna marschen, Marockos intåg i Västsahara (se Västsahara). Det handlade dels om hans planer på att ge Västsahara autonomi under marockanskt styre, i stället för en folkomröstning om självständighet, men det framgick också att kungen beslutat att hela Marocko samtidigt ska genomgå en omfattande decentraliseringsreform. (Senare, i januari 2010, tillsattes Rådgivande regionaliseringskommissionen, CCR, med uppdrag att utreda detaljerna kring en sådan reform.)
Marocko drabbades under slutet av 00-talet också av tilltagande sociala oroligheter, ofta med upprinnelse i de stigande världsmarknadspriserna på olja och matvaror. 2008 förekom flera protester och strejker, och i den sydliga staden Sidi Ifni utbröt våldsamma kravaller. Det ekonomiska trycket lättade något när priserna återigen sjönk de följande åren, men under 2010 klättrade både olje- och matpriser igen.
Sammanstötningar mellan marockaner och saharier utbröt i Västsaharas största stad El Aaiún vintern 2010, knutna både till sociala problem och till den olösta konflikten om territoriets status.
Källa: Landguiden
Marokko
Marockos aktuell politik
Marocko har förändrats mycket sedan kung Hassan II:s död 1999. Hans son, kung Mohammed VI, har visserligen inte lämnat ifrån sig mycket av den verkliga makten, men läget för de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten har förbättrats märkbart, även om det fortfarande finns skarpa gränser för vad som är tillåtet att säga.
Den marockanska ekonomin har gått bra under kung Mohammed, som genomfört försiktiga men metodiska liberaliseringar, uppmuntrat europeiska investeringar och dessutom mottagit omfattande bistånd från EU och Gulfstaterna. Samtidigt förblir Marocko ett fattigt land med djupa klassklyftor. Jordbrukets stora betydelse gör ekonomin känslig för väder och vind. Sociala oroligheter har dessutom utbrutit i samband med de senaste årens svängningar i världsmarknadspriserna på olja och matvaror.
Under våren 2011 inleddes en våg av protester mot diktaturregimerna i hela arabvärlden, vilket ledde till flera härskares fall. Demonstrationer utbröt även i Marocko med tusentals deltagare. Man krävde dels demokratiska reformer och en ny grundlag, dels förbättrade levnadsvillkor. Slagorden riktade sig inte mot kungen personligen, men däremot kritiserades framträdande namn i det politiska etablissemanget, exempelvis kungens vän Fouad Ali al-Himma (den drivande kraften bakom PAM-partiet; se Politiskt system).
Kungahuset tycktes dock aldrig allvarligt hotat. I juli antogs en ny grundlag i en folkomröstning, på kungligt initiativ. Den överförde vissa befogenheter från kungen till premiärministern och erkände bland annat berbiskan som officiellt språk, men innebar inga stora förändringar. Grundlagen förbjuder också partibyten bland sittande parlamentariker, vilket minskar regimens möjligheter att manipulera parlamentet. Oppositionella grupper har försökt uppmuntra till nya demonstrationer, i hopp om större eftergifter, men de har inte lyckats mobilisera stora skaror anhängare.
Val till representanthuset, den undre kammaren, hölls 25 november 2011 (tidigarelagt från 2012). Valet ansågs i princip fritt och rättvist, även om lokala oegentligheter förekom. Deltagandet angavs officiellt till 45 procent av den röstberättigade befolkningen, vilket var högre än vid valet 2007.
Ett trettiotal partier deltog, men bara åtta fick mer än en handfull mandat. Tre huvudströmningar utkristalliserade sig: islamistiska PJD, valalliansen mellan de tidigare ledande oppositionspartierna Istiqlal (nationalistiskt-konservativt) och USFP (socialdemokratiskt), samt den hastigt bildade Koalitionen för demokrati, som samlade Marockos kungatrogna ”palatspartier” (PAM, RNI, MP, UC, med flera; för partibeskrivningar se Politiskt system).
PJD segrade med stor marginal och tog 107 av de 395 mandaten, mer än något annat parti har fått i Marockos historia. Istiqlal, vars generalsekreterare Abbas al-Fassi hade lett den avgående regeringen, kom tvåa med 60 mandat. På tredje plats kom regimpartiet De oberoendes nationella samling (RNI) med 52 mandat, tätt följt av likaledes kungatrogna PAM, som med 47 mandat försvagades något.
I enlighet med den nya grundlagen, som kräver att kungen ger det största partiet i uppdrag att bilda ny regering, utsågs PJD-ledaren Abdelilah Benkirane till ny premiärminister. Strax efter årsskiftet tillkännagavs en regering som för första gången stod under islamistisk ledning. 11 av de 31 ministrarna var från PJD, men där fanns även oberoende och ministrar från Istiqlal, kungavänligt konservativa MP och vänsterpartiet PPS. Benkirane anses företräda den mer moderata delen av PJD, men bland ministrarna fanns Mustafa Ramid (justitieminister) ur partiets radikala och regimkritiska falang. Å andra sidan ingick även pålitliga trotjänare till monarkin, som MP:s generalsekreterare Mohand Laenser (inrikesminister).
I juli 2013 drabbades regeringen av en kris när Istiqlal avbröt samarbetet efter missnöje med den ekonomiska politiken.
Kungen utnämnde samtidigt flera av sina allierade till nyckelposter runtom i förvaltningen för att övervaka och påverka utvecklingen. Kungens vän Fouad Ali al-Himma lämnade sitt parti PAM när han i december 2011 utsågs till kunglig rådgivare, en i praktiken mer inflytelserik post.
På den utrikespolitiska fronten förblir Västsaharafrågan den viktigaste för Marocko. Landets ockupation av Västsahara inleddes 1975, men har fortfarande inte erkänts internationellt. Den fredsprocess som inleddes 1991 har helt gått i stå. Sedan 2007 arrangerar FN återkommande förhandlingar mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario, men bägge sidor står fast vid sina grundläggande krav. Marocko menar att Västsahara måste erkännas som marockansk provins, dock med visst självstyre, medan Polisario insisterar på en folkomröstning om självständighet i enlighet med det avtal som tecknades i fredsprocessens inledning.
Det bedöms inte råda någon större risk för förnyat krig mellan Marocko och Polisario, eller mellan Marocko och Algeriet (som stödjer Polisario). De blodiga kravaller som i slutet av 2010 utbröt i västsahariska El Aaiún blev dock en påminnelse om att konflikten inte kan ignoreras för all framtid.
Källa: Landguiden
Marokko
Marockos utrikespolitik och försvar
I sin utrikespolitik strävar Marocko efter att bevara goda förbindelser såväl med USA och Europa som med de konservativa monarkierna på Arabiska halvön, som är viktiga ekonomiska bidragsgivare. Landets högst prioriterade utrikespolitiska mål är annekteringen av Västsahara. Frågan har med tiden kommit att bli starkt dominerande i Marockos relationer med omvärlden.
Nationalistiska drömmar om ett ”Stormarocko” strax efter självständigheten 1956 blev grunden till en serie konflikter med Marockos grannländer. Bildandet av den självständiga staten Mauretanien, som Marocko hade gjort anspråk på, erkändes exempelvis inte av kungahuset förrän 1969.
Viktigast har de dåliga relationerna till det östra grannlandet Algeriet varit. Konflikten inleddes med marockanska krav på territorium i västra Algeriet, vilka den algeriska regeringen vägrade acceptera efter självständigheten 1962. Ett kort krig följde 1963, men Marocko erkände i princip Algeriets gränser i ett fördrag 1972. Strax därpå utbröt emellertid Västsaharakonflikten, som kraftigt har fördjupat motsättningarna mellan länderna.
Landgränsen mellan Marocko och Algeriet stängdes 1994. Den har förblivit stängd även sedan visumtvånget mellan länderna avskaffats 2004-2005. Detta skapar ekonomiska problem särskilt för Marocko. Gränsen skär exempelvis av viktiga handels- och transportvägar för de underutvecklade områdena i öster, där 40 procent av befolkningen är fattig (jämfört med 14 procent i hela landet). Den marockanska regeringen har de senaste åren flera gånger föreslagit att gränsen ska öppnas igen, men det har avvisats av Algeriet, som hävdar att övriga problem i relationerna måste lösas först – nämligen Västsaharafrågan.
Sedan 1975 kretsar den marockansk-algeriska konflikten alltså huvudsakligen kring Marockos anspråk på Västsahara. Algeriet motarbetar Marockos ockupation genom att stödja den västsahariska befrielserörelsen POLISARIO, som har sitt högkvarter i Tindouf i västra Algeriet. Marocko hävdar att Västsaharakonflikten bör betraktas som en bilateral marockansk-algerisk fråga, men Algeriet vägrar dras in i förhandlingar och hänvisar till POLISARIO som den enda representanten för Västsaharas folk. Trots att relationerna periodvis varit extremt spända har man lyckats undvika krig och numera kan förhållandet beskrivas som kyligt men korrekt.
Västsaharafrågan är Afrikas sista avkoloniseringsfall. Sedan 1970-talet ockuperar Marocko tre fjärdedelar av territoriet, en tidigare spansk koloni, och kräver hela Västsahara som marockansk provins, med hänvisning till att området under vissa perioder i historien varit underkastat marockanska sultaner. Nationaliströrelsen POLISARIO kämpar i sin tur för en självständig stat, med hänvisning till att FN tillerkänt alla tidigare kolonier självbestämmanderätt.
Marockos anspråk har därför inte erkänts av FN, som i stället krävt att ursprungsbefolkningen själv får välja om Västsahara ska bli ett oberoende land eller en del av Marocko. En folkomröstning om detta var villkoret för den FN-medlade vapenvila som slöts mellan Marocko och POLISARIO 1991. Motsättningar kring huruvida de marockaner som flyttat in i Västsahara sedan 1975 skulle ha rösträtt eller ej, ledde emellertid till att folkomröstningen ständigt sköts upp. Under tiden fortsatte Marocko att bygga ut sin närvaro i området och uppmuntra ökad immigration.
FN:s säkerhetsråd antog 2003 en resolution som föreslog att fem års begränsat självstyre skulle föregå folkomröstningen. Detta accepterades av POLISARIO men inte av Marocko, som nu helt och hållet tog ställning mot en självständighetsomröstning. Kung Mohammed förklarade att Marocko aldrig skulle acceptera något köpslående om landets ”territoriella integritet”. I stället föreslog Marocko våren 2007 att Västsahara ska få visst självstyre inom landet. POLISARIO fortsätter dock att insistera på en folkomröstning där självständighet ingår som ett alternativ. Fredsprocessen tycks därför ha gått in i en återvändsgränd, och de förhandlingar mellan parterna som FN leder sedan 2007 har inte givit några resultat.
Västsaharakonflikten har blockerat samarbetet inom Arabiska Maghreb-unionen (Union du maghreb arabe, UMA), som bildades 1989 av Algeriet, Marocko, Mauretanien, Libyen och Tunisien. Hoppet var ursprungligen att skapa ett regionalt frihandelsområde och ett nära politiskt samarbete, men inom bara ett par år hade algerisk-marockanska konflikter paralyserat unionen. Vissa UMA-möten hålls fortfarande regelbundet, men på låg nivå.
Ockupationen av Västsahara har också lett till att Marocko delvis har isolerats i afrikansk politik. Som enda land på kontinenten står Marocko utanför Afrikanska unionen (AU, tidigare OAU), sedan man tågade ut i protest mot att POLISARIO:s exilregering Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) gavs medlemskap 1984. Under 00-talet har den regionala stormakten Sydafrika slutit upp bakom POLISARIO/SADR, vilket lett till att AU:s linje mot Marocko skärpts. Trots detta har Marocko goda förbindelser med många afrikanska länder utanför AU:s ramar, särskilt i Västafrika.
Under 2008 gav Marocko politiskt stöd till en militärkupp mot Mauretaniens förste folkvalde president, Sidi Mohammed ould al-Cheikh Abdellahi. Många uppfattade detta som ännu en episod i rivaliteten över Västsahara, eftersom Algeriet och AU stödde den avsatte presidenten. Kuppledaren, general Mohammed ould Abdelaziz, lyckades behålla makten och väljas till president i juli 2009. Sedan dess har hans relationer till Marocko svalnat något.
Inom arabvärlden är Marocko nära allierat med Saudiarabien och oljemonarkierna kring Persiska viken. Dessa har sett ekonomiskt och politiskt stöd till Marocko som ett sätt att stötta en annan konservativ och västvänlig monarki. Marocko behöver i sin tur hjälp med att täcka sitt ständiga budgetunderskott, och har genom åren varit det största mottagarlandet för arabiskt bistånd. Under revolutionsvåren 2011 erbjöds Marocko oväntat medlemskap i Gulfstaternas samarbetsråd, GCC, men framåt vintern tycktes frågan ha dragits i långbänk efter oenigheter mellan GCC-länderna. Däremot donerade GCC-staterna i december 2,5 miljarder dollar till en fond för att stärka den marockanska ekonomin.
Marockos dåliga relationer med GCC-ländernas främsta rival Iran bör ses i detta sammanhang. 2009 bröt Marocko sina diplomatiska förbindelser med Iran och polisen inledde en klappjakt på shiamuslimer. Många tolkade detta som ett sätt att vinna sympatier i Saudiarabien, USA och andra stater som är fientligt inställda till regimen i Iran.
Marocko har traditionellt intagit en moderat propalestinsk position i den arabiska konflikten med Israel, i nära samverkan med exempelvis det USA-vänliga Saudiarabien. Folkopinionen är dock starkt propalestinsk och oppositionen kräver ofta skarpare åtgärder mot Israel. Kung Hassan sände en huvudsakligen symbolisk truppstyrka till Egypten och Syrien under det arabisk-israeliska kriget 1973, men underlättade senare samtal mellan USA och den palestinska ledningen. 1994 öppnades diplomatiska förbindelser mellan Marocko och Israel på låg nivå. Kung Mohammed avbröt kontakterna hösten 2000 i protest mot den israeliska militärens aktioner på Västbanken, men har i övrigt fortsatt faderns försiktiga Palestinapolitik.
Det starkt västorienterade Marocko har sedan gammalt vänskapliga förbindelser med USA. Västsaharakriget 1975-1991 gjorde Marocko beroende av amerikanskt militärt stöd. Under Kuwaitkriget 1990-1991 deltog Marocko med en symbolisk truppstyrka i den USA-ledda alliansen mot Irak. Marocko har också samarbetat nära med USA i «kriget mot terrorismen» efter 2001, men stödde inte interventionerna i Afghanistan och Irak. USA har beskrivit Marocko som en förebild för arabvärlden vad gäller reformer, och 2006 trädde ett frihandelsavtal i kraft mellan länderna (se Utrikeshandel). Samma år fick Marocko status som viktig USA-allierad utanför Nato (”major non-Nato ally”), vilket lett till utökat ekonomiskt och militärt bistånd.
Marocko slöt ett handelsavtal med dåvarande EEC redan 1976, men ett försök 1987 att bli medlem avvisades. Ett associationsavtal med EU undertecknades 1996 efter flera års förhandlingar och trädde i kraft 2000. Marocko fick som första Medelhavsland så kallad ”avancerad status” i sina relationer med EU 2008, vilket följdes upp med ett toppmöte mellan Marocko och EU i mars 2010. Marocko är det land som mottar mest bistånd från EU inom den så kallade grannskapspolitiken. I december 2011 stoppade dock EU-parlamentet ett fiskeavtal mellan EU och Marocko, med hänvisning till ockupationen av Västsahara.
Marockos främsta vapendragare i Europa är Spanien och Frankrike, som är angelägna om stabilitet och utveckling i nordvästra Afrika. Efter tidigare tvister som bland annat hade samband med Algeriets befrielsekrig är de fransk-marockanska relationerna numera mycket goda. Handelsutbytet och det franska biståndet är omfattande, och Frankrike stödjer Marockos linje i Västsaharafrågan.
Spanien och Marocko har ett mer komplicerat förhållande. En ständig tvist gäller de spanska städerna Ceuta och Melilla och ett antal små öar i Medelhavet, vilka Marocko gör anspråk på. 2002 konfronterade spanska och marockanska soldater varandra över en liten klippö i Gibraltar sund, men ett diplomatiskt ingripande från USA ledde till att båda sidor drog sig tillbaka. När kung Juan Carlos besökte Ceuta och Melilla 2007 ledde det till starka reaktioner från Marocko. Västsaharafrågan är också mycket levande i Spanien och många spanjorer är motståndare till Marockos ockupation. Under 2000-talet har Spanien trots detta närmat sig Marockos position och bland annat uttalat försiktigt stöd för kung Mohammeds försök att göra Västsahara till en autonom marockansk provins. Relationerna har också fördjupats av att Spanien sökt samarbete kring invandrings-, handels- och fiskefrågor, och när marockanska islamister attackerade Madrid 2004 inleddes ett ökat säkerhetssamarbete. I november 2011 vanns dock det spanska valet av nationalistisk-konservativa Partido Popular, som ofta varit kritiskt mot Marocko, och det återstår att se om relationerna kommer att fortsätta förbättras.
Marocko är ett viktigt transitland för migranter från länder söder om Sahara, som försöker ta sig över till Europa. Migranter har flera gånger försökt storma stängslen till Ceuta och Melilla, men framförallt försöker man ta sig över Medelhavet med båt. Spanien och EU uppmuntrar Marocko att stoppa migranterna innan de når europeisk mark, men marockansk polis och militär har ofta genomfört detta med brutala metoder.
Den marockanska försvarsmakten har varit strikt lojal mot kungahuset sedan ett par kuppförsök i början av 1970-talet. Kungen är själv överbefälhavare. De flesta soldater förblir stationerade i Västsahara, längs en lång minerad sandvall som sedan 1980-talet utestänger POLISARIO från territoriets befolkade och ekonomiskt lönsamma kustområden. Flera ledande officerare uppges ha ekonomiska intressen i bland annat fiskeindustrin i det ockuperade området.
Värnplikten avskaffades 2006. Drygt hälften av armén, som 2011 bestod av närmare 175 000 man, hade dittills utgjorts av värnpliktiga. Militärutgifterna uppgår till motsvarande cirka 3 miljarder amerikanska dollar, eller drygt 3 procent av BNP. Större delen av krigsmaterielen kommer från USA, Frankrike och andra västländer. Under 2000-talet har Marocko satsat stora summor på att modernisera militären. 2007 köpte man exempelvis 24 amerikanska F-16-stridsplan för 2,4 miljarder dollar. Avtalet har betraktats som ett svar på stora algeriska vapenkontrakt med Ryssland under samma period.
Källa: Landguiden
Marokko
Marockos ekonomi
Marocko är ett fattigt land och har till skillnad från andra stater i regionen inga olje- eller gasresurser. Ekonomin är starkt beroende av jordbruk, vilket gjort landet sårbart för vädrets växlingar, men turismen har också blivit en viktig inkomstkälla. Marocko är dessutom världens största fosfatexportör. Casablanca brukar beskrivas som landets ”ekonomiska huvudstad”.
Marockos ekonomi har länge varit starkt beroende av jordbruket och utvinningen av fosfater, där landet är världens största exportör. Under 2000-talet har ett uppsving skett inom andra områden, särskilt tjänstesektorn med turism, byggverksamhet och handel samt inom tillverkningsindustrin. Jordbruket, som svarar för knappt en femtedel av bruttonationalprodukten, BNP, drabbas vissa år av torka medan turismen och fosfatexporten påverkas av konjunkturen i omvärlden. Ekonomin är därför sårbar, och arbetslösheten och fattigdomen är utbredd.
Med hjälp av Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) inleddes i mitten av 1980-talet ett reformprogram för att få ordning i statens affärer och begränsa en byråkrati som hämmade privat verksamhet, utrikeshandel och investeringar. Förändringarna gick långsamt, men 1992 började staten sälja större andelar av sina bolag och företag. Utländska företag erbjöds förmånliga villkor för investeringar och utrikeshandeln började avregleras. Trots fortsatta reformer, bland annat av arbetsmarknaden 2004 och av banksystemet, kvarstår flera strukturproblem i ekonomin, och byråkratiskt krångel och korruption förblir ett hinder för ökad tillväxt och konkurrenskraft.
Den ekonomiska tillväxten har tidigare svängt kraftigt mellan plus och minus beroende på jordbrukets skördeutfall. Den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten under 1990-talet låg under 3 procent, vilket var lägre än föregående decennium. Åren 2001-2005 ökade den däremot till 4,2 procent och 2006-2010 till 4,9 procent. Enligt Världsbanken krävs 5-6 procents tillväxt årligen för att inte den höga arbetslösheten och fattigdomen ska förvärras.
Statsbudgeten har under många år haft betydande underskott, och regeringen har tvingats använda inkomster från privatiseringarna till löpande utgifter i stället för till nya investeringar. En stor utgiftspost är de subventionerade priserna på bensin och oljeprodukter samt socker och mjöl. Planer på att skära ner subsidierna slopades 2011, när regeringen i stället satsade ytterligare pengar för att försöka avvärja oroligheter i samband med den arabiska våren. En annan tung utgift är lönekostnaderna i den överbemannade offentliga sektorn. 2005 inleddes ett program för tidigare pensionering av äldre arbetskraft.
Inflationen har i allmänhet hållits kring 2 procent årligen sedan slutet av 1990-talet tack vare stabila och subventionerade matpriser, en försiktig räntepolitik och den starka valutans (dirham) koppling till euron och USA-dollarn.
Landets näringsliv har gradvis tvingats anpassa sig till ökande internationell konkurrens. Efter Marockos inträde i frihandelsorganisationen WTO 1995 har flera tullar successivt sänkts och frihandels- och associationsavtalen med USA och EU ställer marockanska företag inför stora utmaningar.
En del av den omfattande informella ekonomin utgörs av produktion och smuggling av narkotika. Verksamheten lär omsätta flera miljarder dollar årligen. I Rifbergen tros närmare 200 000 personer odla cannabis. Marocko är världens största cannabisproducent och huvuddelen av den hasch och marijuana som når EU-länderna kommer därifrån. Landet är också mellanstation för latinamerikanskt kokain och heroin från Mellanöstern.
Källa: Landguiden