Avresa från ARLANDA 31 mars 2016 kl. 16:10

Ankomst Johannesburg 1 april 2016 kl. 08:45

Hemresa från Johannesburg 8 april 2016 kl. 14:30

Ankomst Arlanda 9 april 2016 kl. 06:55

• Boka resan som paket med helpension och flyg t/r för ENDAST 11 900:- SEK per person.
• Det finns ett stort utbud av safariturer, utflykter och aktiviteter som kan bokas och betalas på plats.

Till anmälan. Ange koden SENIOR.

 

VÄLKOMNA!

 

Namnet Sudan myntades av medeltida arabiska geografer: bilad as-sudan (de svartas land). I denna äldre betydelse betecknar Sudan inte ett enskilt land utan hela den geografiska övergångszon som skiljer Sahara från regnskogsbältet söder därom.

 

Större delen av Sudan är ett lågland som här och var bryts av bergskedjor och högplatåer. De högsta bergen finns i centrum av Darfurplatån i väster. I det södra slättlandet Kurdufan (även stavat Kordofan) ligger Nubabergen. En bergskedja löper också strax innanför kusten.

 

Historiskt har det inte funnits någon klart utstakad gräns mellan det som tidigare var norra och södra Sudan. Även efter landets delning i två stater sommaren 2011 (se Modern historia) tvistar man bland annat om till vilken sida det oljerika distriktet Abyei ska höra.

 

Nilen, världens längsta flod, rinner genom Sudan från söder till norr. Två av dess huvudarmar, Vita Nilen och Blå Nilen, flyter samman i huvudstaden Khartoum. Vita Nilen når Sudan från Uganda via Sydsudan. Blå Nilen rinner in från Etiopien i sydöst.

 

Källa: Landguiden

 

Sudanesisk befolkningsstatistik har länge betraktats som osäker. Den folkomröstning som föregick fredsavtalet gjordes redan 1993 och omfattade inte södern. Trots det förutsatte fredsavtalet att 72 procent av befolkningen hörde till norra och 28 procent till södra Sudan (nuvarande Sydsudan), och utifrån dessa siffror fördelades bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan landets två huvuddelar.

 

I april 2008 genomfördes en ny folkräkning som blev kontroversiell redan innan den ägde rum. Resultatet skulle bland annat ligga till grund för fördelningen av resurser efter en eventuell delning av landet. Södra Sudan anklagade tidigt nordsidan för att med hjälp av folkräkningen manipulera befolkningssiffrorna till sin fördel, och dessa anklagelser upprepades när resultatet till slut publicerades i maj 2009. Enligt folkräkningen hade Sudan vid denna tidpunkt 39,1 miljoner invånare. Av dessa fanns 79 procent i norra och 21 procent i dåvarande södra Sudan (i dag självständiga Sydsudan). Södra Sudan protesterade mot resultatet och menade att södern omfattade en tredjedel av hela Sudans befolkning, inberäknat mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser som bodde i norr.

 

I det nya Sudan är araberna största folkgrupp men många har sitt ursprung i icke-arabiska folk. Politiskt dominerar tre arabiska klaner från Nildalen norr om Khartoum. Därifrån har hittills alla Sudans presidenter kommit. Skillnaden är stor mellan bofasta, jordbrukande araber i centrala Sudan och nomadiserande arabklaner i andra delar av landet, som i norra Darfur. De styrande i Khartoum uppmuntrar dock tankar på arabisk enhet.

 

I norra och centrala Sudan finns folk som är muslimer men inte araber. Nubierna, som sedan uråldriga tider bott längs Nilen i nordligaste Sudan och södra Egypten, övergår dock alltmer till att tala arabiska. De bör inte förväxlas med nuba, som är samlingsnamnet på en grupp svarta, nilo-sahariska folk i Nubabergen i Södra Kurdufan söder om Khartoum. Sedan Sudan blev självständigt 1956 har alla makthavare i Khartoum velat ”arabisera” de svarta nuba. Grupper av nuba och andra folk ska också ha fördrivits från landområden som de styrande velat ta i anspråk för storjordbruk. Många nuba anslöt sig på 1980-talet till södra Sudans gerillarörelse SPLM/SPLA. Khartoum svarade med hårda militära angrepp och förföljelser av nuba.

 

Kriget i Nubabergen pågick till 2002 då en vapenvila slöts. Från 2005 började flyktingar, inklusive före detta SPLA- soldater, återvända till Södra Kurdufan, men planerade utvecklings- och integrationsprojekt dröjde, och strider om jord och betesmarker skördade många offer. Både araber och nuba kände sig svikna av sina beskyddare från krigsåren (Khartoum respektive SPLM). De flesta nuba är idag muslimer. Genom delningen av Sudan blev nuba kvarlämnade som en minoritet i norr. I samband med Sudans delning utbröt nya strider i Södra Kurdufan och FN anklagade den sudanesiska armén för grov förföljelse av nuba.

 

Beja, som bor i bergen vid kusten, talar ett kushitiskt språk, besläktat med somaliska, men även beja blir alltmer arabiserade. Sedan 1980-talet, då boskapspest och torka härjade i öster, bor många beja i kåkstäder runt oljehamnen Port Sudan (se även Aktuell politik).

 

Darfur i väster domineras av svarta, muslimska bönder som talar nilo-sahariska språk. Området har fått sitt namn av majoritetsfolket fur. När en fur-dynasti på 1600-talet grundade ett mäktigt sultanat antog fur-folket arabiska namn och sedvänjor, men de behöll sitt språk och en egen identitet. Andra större svarta folk i Darfur är zagawa och masalit. I Darfur finns också nomadfolk som räknar sig som araber, och i norr är de i majoritet. Konkurrens om naturresurser mellan svarta och araber var en av faktorerna bakom den väpnade konflikt som utbröt i Darfur 2003 (läs mer i Darfur).

 

Mot slutet av kolonialtiden uppmuntrades afrikaner från andra länder att invandra till Sudan, en uppmaning som hörsammades av många som tillhörde hausa-folket i länder väster om Sudan.

 

Majoriteten av invånarna bor i centrala Sudan, framför allt runt städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman. Folk har sedan 1950-talet lockats till denna region på grund av den goda jordbruksmarken och arbetstillfällen inom industri och service. Även Nubabergen och Darfur i väster är ganska tätbefolkade. I övrigt är stora delar av Sudan obeboelig öken.

 

Flyktingarna

Under andra omgången av inbördeskriget i södra Sudan, 1983–2005, drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon tog sig till omgivande länder.

 

Från och med 2005 började flyktingarna från södern återvända. I oktober 2009 hade enligt FN:s flyktingorgan UNHCR 2,5 miljoner återvänt, däribland 328 000 av dem som befunnit sig i grannländerna (se även Sociala förhållanden). En del sydsudaneser som etablerat sig i centrala Sudan ville bo kvar, men deras omständigheter försvårades när de fråntogs sina sudanesiska medborgarskap efter landets delning i juli 2011.

 

Flera miljoner människor har också drivits på flykt av konflikten i Darfur. FN uppskattade i början av 2011 antalet darfuriska internflyktingar till nästan 2,7 miljoner. Dessutom lever en kvarts miljon darfurier i flyktingläger i Tchad.

Under kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000 fanns etiopiska och eritreanska flyktingar i östra Sudan, och från 2003 har framför allt eritreaner åter sökt sig dit, däribland unga män på flykt från militärtjänsten. Under 2011 kom ungefär 1 600 eritreanska flyktingar i månaden till östra Sudan.

 

Språk 

Arabiska är officiellt språk, men många talar ett inhemskt språk vid sidan av arabiska. Regimen i Khartoum uppmuntrar minoritetsfolk att överge sina egna språk och helt övergå till arabiska.

 

Källa: Landguiden

 

Traditionell sudanesisk islam har inslag från förislamiska religioner. Sufiska ordenssällskap (islamiska mystiker) spelar en viktig roll. Ordnarnas grundare och historiska ledare dyrkas ibland som helgon, något som renläriga muslimer kan uppfatta som avgudadyrkan. Flera ordnar bildar basen för traditionella politiska partier.

 

Kristendomen kom till norra Sudan redan under romartiden, men de kristna riken som då grundades gick under på 1200-talet när området erövrades av Egypten. De kristna missionärer som verkat i landet i modern tid riktade framförallt in sig på södra Sudan (nuvarande Sydsudan) där kristendomen bredde ut sig vid sidan av traditionella religioner med inslag av andetro och förfädersdyrkan. I nuvarande Sudan finns bara en liten minoritet kristna.

 

Islamisk lag, sharia, infördes i hela landet 1983 vilket ledde till att sydsudaneserna gjorde uppror mot centralregeringen. Införandet av sharia väckte även protester från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Under andra halvan av 1980-talet mildrades tillämpningen av sharia, men när hårdföra islamister tog makten i en militärkupp 1989 ändrades läget igen. 1991 utfärdade regeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid.

 

Motståndet mot islamiseringen på 1980-talet var en motor i det långa inbördeskrig mellan norra och södra Sudan som föregick delningen av landet. Men även i det nuvarande Sudan finns en opposition mot tillämpningen av islamisk lag.

 

Källa: Landguiden

 

Siffrorna från 2009 gällde det dåvarande förenade Sudan och sannolikt var förhållandena relativt något bättre i den norra del som i dag utgör Sudan. Det saknas separat statistik för regionen Darfur, där en väpnad konflikt och massfördrivning av civilbefolkning bland annat slagit hårt mot skolväsendet.

 

Sudan har flera universitet, av vilka det viktigaste är University of Khartoum. Det finns också ett islamiskt universitet samt ett för enbart kvinnor. Män får studera vid universitet endast om de gjort militärtjänst i armén eller i milisen Folkets försvarsstyrka.

 

Källa: Landguiden

 

På arabiska finns äldre, skriven litteratur som ofta skildrar heliga män och deras liv. Bland moderna författare kan nämnas poeten Muhammad Mahdi Majdhub och romanförfattaren Tayyib Salih, född på sent 1920-tal på landsbygden i norra Sudan och död 2009 i London. Hans romaner, såsom ”Season of Migration to the North”, skildrar brytningen mellan tradition och modernitet.

 

Sedan hårdföra islamister gripit makten 1989 gick många musiker, artister och intellektuella i landsflykt.

 

Fredsavtalet mellan norra och södra Sudan 2005 medförde dock lättnader för musik- och kulturlivet. Nu fick ungdomar åter gå på dans eller rap-konserter, även om tillställningarna bara fick pågå till elva på kvällen och ibland avbröts av den speciella moralpolisen (enligt uppgift hösten 2010). Offentlig poesiuppläsning tilläts också, och traditionella musiker fick framträda exempelvis på bröllop. Radion spelade åter västerländsk och arabisk popmusik.

 

Ett antal minnesmärken från forna kulturer har givits status som världsarv av FN-organet Unesco. Det gäller huvudsakligen pyramider samt rester av tempel och palats från kungariket Kush, bland annat i Meroe nordost om Khartoum.

 

Källa: Landguiden

 

Den öppna censuren avskaffades men återinfördes 2006. Ändå ansåg sudanesiska journalister 2007, enligt Reportrar utan gränser, att de åtnjöt större frihet än de gjort före fredsavtalet 2005. Pressen i Khartoum beskrevs som överraskande aktiv, mångsidig och frispråkig, även om diktaturen satt sina spår och det förekom anonyma hot mot journalister.

 

I februari 2008 skärptes censuren för privatägd press. Efter en gerillaattack mot en förstad till Khartoum i maj samma år rapporterades nya inskränkningar i pressfriheten, och bland dem som greps efter attacken fanns sudanesiska journalistförbundets ordförande.

 

I samband med valkampanjen 2010 och landets delning 2011 ökade trycket på medierna markant och direkt censur återinfördes med uttalat syfte att värna om «landets säkerhet».

 

Organisationen Reportrar utan gränser fördömde i en rapport i augusti 2011 det kraftigt försämrade medieklimatet och beskrev hur journalister som ägnar sig åt människorättsfrågor trakasseras och fängslas och hur tidningsupplagor konfiskeras. På organisationens pressfrihetsindex hamnar Sudan nära bottenplatsen bland världens länder.

 

Det finns både statlig och privatägd press. 2007 fanns det 35 dagstidningar i Khartoum, de flesta på arabiska, samt några vecko- och månadstidningar. Största privatägda dagstidning var den oberoende al-Sudani. Största engelskspråkiga dagstidning var troligen Khartoum Monitor.

 

Med undantag för ett par kommersiella kanaler kontrolleras televisionen av staten. Detsamma gäller radion och nyhetsbyrån SUNA. Program sänds på arabiska, engelska och flera lokala språk. Sudaneserna föredrar dock ofta att titta på de internationella satellitkanalerna al-Jazira och al-Arabiyya, och i Khartoum hör man också på radioutsändningar från bland andra BBC.

 

Källa: Landguiden

 

Omar Hassan al-Bashir kom till makten i en militärkupp 1989. Hans regering präglades de tio första åren av en radikalt islamistisk ideologi, men efter millennieskiftet tonades islamismen ned till förmån för arabisk nationalism. 

I juli 2005 trädde en övergångsförfattning i kraft. Den byggde på det fredsavtal som regeringen och den sydsudanesiska gerillan SPLM/SPLA (se nedan) ingick i januari samma år.

 

Under övergångsförfattningen var Sudan en federation med två delstater: norra Sudan och södra Sudan, som i de flesta avseenden i praktiken fungerade som två skilda länder. Samtidigt fanns den tidigare federationen kvar med 26 delstater, varav tio i södra Sudan. Gränsen mot det nya grannlandet Sydsudan, som utropades i juli 2011, är fortfarande inte till alla delar fastslagen.

 

Efter landets delning råder oklarheter på många punkter som rör hur det nya Sudan ska styras. Hösten 2011 sade sig regeringen förbereda en ny författning strikt baserad på islamisk lag, sharia (se även nedan).

 

Politiska partier

Partiet som stöder regimen i Khartoum, Nationella kongresspartiet (National Congress Party, NCP), är en utbrytargrupp ur den politisk-religiösa organisationen Muslimska brödraskapet. Under 1990-talet var brödraskapets generalsekreterare i Sudan, Hassan al-Turabi, NCP:s generalsekreterare och landets mäktigaste politiker. Al-Turabis islamistiska politik öppnade möjligheter för muslimska politiker utanför den traditionella arabiska eliten att göra sig gällande; det gällde till exempel svarta muslimer från regionen Darfur i väster. Vid millennieskiftet vann dock president al-Bashir en maktkamp med al-Turabi. Denne försvann från partitoppen och hans anhängare rensades ut ur regering, parlament och lokala församlingar. Al-Turabi bildade ett nytt parti, Nationella folkkongressen, i vissa översättningar kallat PNC (Popular National Congress), i andra PCP (Popular Congress Party).

 

Fram till 1970-talet var Sudanesiska kommunistpartiet starkt och välorganiserat, med anhängare både i norra och i södra Sudan, även om basen fanns i norr. Partiet förbjöds tillsammans med övriga oppositionspartier 1971 (se Modern historia). I det friare politiska klimatet efter 2005 har partiet åter trätt fram i offentligheten men är numera kraftigt försvagat.

 

Övriga traditionella partier i Sudan är knutna till religiösa ordnar och ledande familjer i den arabiska eliten. Ummapartiet är sammaniyah-ordens politiska gren och leds av familjen al-Mahdi, som är ättlingar till en religiös upprorsledare på 1800-talet (se Äldre historia). Ummapartiet har varit starkt i Darfur. Partiet har splittrats och svängt mellan olika ståndpunkter, delvis till följd av maktkamp inom al-Mahdi-familjen. Ummapartiet vann valet i Sudan 1986. Dess ledare Sadiq al-Mahdi bildade regering men störtades i militärkuppen 1989. Demokratiska unionistpartiet (Democrat Unionist Party, DUP), som kom tvåa i valet 1986, är al-Mirghani-familjens parti och khatmiya-ordens språkrör.

 

Under 1990-talet enades de flesta viktiga oppositionspartier, inklusive al-Turabis parti och sydsudanesiska Sudanesiska folkets befrielserörelse (Sudan People’s Liberation Movement, SPLM), i Nationella demokratiska alliansen (National Democratic Alliance, NDA). Alliansens mål var att Sudan skulle bli en federal, sekulär stat. Efter fredsavtalet med södern 2005 slöt al-Bashirs regering ett försoningsavtal med NDA, som därmed fick ingå i den federala samlingsregeringen. Innan dess hade dock Ummapartiets huvudfraktion lämnat NDA.

 

I november 2011 tillkännagavs en ny regimfientlig allians kallad Sudans revolutionära front (Sudan Revolutionary Front, SRF). Den bestod av SPLM:s nordsudanesiska gren, SPLM-North, som tidigare samma år hade olagligförklarats av regimen, och tre gerillarörelser från Darfur: JEM och två fraktioner av SLM (se vidare Darfur). Regeringen i Khartoum anklagade Sydsudans regering för att stödja den nya motståndsrörelsen.

 

Rättsväsen och mänskliga rättigheter

Sudans rättsväsen är formellt oberoende men står under starkt tryck från regimen.

 

Rättskipningen är främst baserad på islamisk lag, sharia som bland annat förbjuder alkohol och spel, och fängelse ersätts ibland med dödsstraff eller stympning. Sudan utdömer fler dödsstraff än något annat land i Afrika.

 

Sharia infördes 1983 men tillämpningen mildrades under andra halvan av 1980-talet beroende på kraftiga protester från södra Sudan, där folkmajoriteten var kristna eller utövade traditionella religioner, men även från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Efter militärkuppen 1989 ändrades läget. 1991 utfärdade militärregeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid.

 

Sudan var under 1990-talet en av jordens värsta diktaturer. Flera kuppförsök slogs ned och officerare som misstänktes för delaktighet massavrättades. Ledarna för partier som var förbjudna 1989–1998 satt periodvis i fängelse. Även under 2000-talet har omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter rapporterats, särskilt i områden där strider pågått. Kränkningarna har utförts av såväl regim som gerillagrupper.

 

Som en följd av kriget i Darfur blev president al-Bashir, som första sittande statsöverhuvud, i juli 2010 efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) för folkmord. Redan sommaren 2008 hade chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag begärt att president al-Bashir skulle begäras häktad för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur.

 

Efter kuppen 1989 fick säkerhetsstyrkorna rätt att hålla människor inspärrade utan rättegång. En ny säkerhetslag, från december 2009, satte en övre tidsgräns på 4,5 månader. SPLM och nordliga oppositionspartier hade önskat större inskränkningar i säkerhetsstyrkornas makt och var därför emot den nya lagen. Amnesty International kunde första halvåret 2010 påvisa minst 34 gripanden, inkluderande journalister, människorättsaktivister och studenter. Tortyr tillämpas systematiskt av säkerhetsstyrkorna.

 

Källa: Landguiden