En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Missa inte vårt mässerbjudande!

Armenien

Missa inte vårt mässerbjudande!

Kanonerbjudande för dig som besöker oss på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015!

Malariafri safariresa till Sydafrika 31/3 – 8/4 – 2016

Orientenresor kan genom Afrikanoresor nu erbjuda Er 7 nätter på 5***** Safari Lodge i Sydafrika

för endast 2 500:- SEK per person.

Allt detta ingår:

  • 7 nätter på 5***** Safarilodge (Sebatana Private Reseve) i del i dubbelrum.
  • Frukost alla dagar. 
  • Te och kaffe alla dagar.
  • Välkomstdrink med info om reservatet och viltet.
  • Transfer från och till flygplatsen i Johannesburg*.
  • Fri internet.

*Transfern är anpassad till nedanstående flyg:

Flyginformation med Qatar Airways via Doha:

 
Avresa från ARLANDA 31 mars 2016 kl. 16:10
Ankomst Johannesburg 1 april 2016 kl. 08:45
Hemresa från Johannesburg 8 april 2016 kl. 14:30
Ankomst Arlanda 9 april 2016 kl. 06:55

Tillval:

  • Boka resan som paket med helpension och flyg t/r för ENDAST 11 900:- SEK per person.
  • Det finns ett stort utbud av safariturer, utflykter och aktiviteter som kan bokas och betalas på plats.
Till anmälan. Ange koden SENIOR.
 
VÄLKOMNA!

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Armenien

Orient Travel på Seniormässan i Stockholm

Orientenresor deltar i år på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015.

Ni är välkomna att besöka oss i vår monter nr. C07:58

För mer information tveka inte att kontakta oss på 0470 170 70.

 

Orientenresor på Seniormässan i Stockholm

Orient Travel på Seniormässan i Stockholm

Sudan

Sudans Klimat

Klimatet är hett, särskilt i öknarna i norr, fast nätterna där kan bli kyliga vintertid. Normalt kan man bara räkna med regn i juli och augusti. Mellan april och juni förekommer ofta sandstormar.

Sudan

Sudans befolkning och språk

Efter drygt tjugo år av inbördeskrig mellan norra och södra Sudan slöts ett fredsavtal år 2005. Avtalet ledde fram till att landets delades i juli 2011 mellan den arabiskdominerade norra delen och den södra delen där majoriteten är svarta. Skiljelinjen mellan norr och söder gäller också religion: medan islam dominerar i norr bekänner sig söderns invånare till kristendom eller utövar traditionella religioner. Norra Sudans försök att införa islam i södern var en av drivkrafterna bakom inbördeskriget.
 
Sudanesisk befolkningsstatistik har länge betraktats som osäker. Den folkomröstning som föregick fredsavtalet gjordes redan 1993 och omfattade inte södern. Trots det förutsatte fredsavtalet att 72 procent av befolkningen hörde till norra och 28 procent till södra Sudan (nuvarande Sydsudan), och utifrån dessa siffror fördelades bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan landets två huvuddelar.
 
I april 2008 genomfördes en ny folkräkning som blev kontroversiell redan innan den ägde rum. Resultatet skulle bland annat ligga till grund för fördelningen av resurser efter en eventuell delning av landet. Södra Sudan anklagade tidigt nordsidan för att med hjälp av folkräkningen manipulera befolkningssiffrorna till sin fördel, och dessa anklagelser upprepades när resultatet till slut publicerades i maj 2009. Enligt folkräkningen hade Sudan vid denna tidpunkt 39,1 miljoner invånare. Av dessa fanns 79 procent i norra och 21 procent i dåvarande södra Sudan (i dag självständiga Sydsudan). Södra Sudan protesterade mot resultatet och menade att södern omfattade en tredjedel av hela Sudans befolkning, inberäknat mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser som bodde i norr.
 
I det nya Sudan är araberna största folkgrupp men många har sitt ursprung i icke-arabiska folk. Politiskt dominerar tre arabiska klaner från Nildalen norr om Khartoum. Därifrån har hittills alla Sudans presidenter kommit. Skillnaden är stor mellan bofasta, jordbrukande araber i centrala Sudan och nomadiserande arabklaner i andra delar av landet, som i norra Darfur. De styrande i Khartoum uppmuntrar dock tankar på arabisk enhet.
 
I norra och centrala Sudan finns folk som är muslimer men inte araber. Nubierna, som sedan uråldriga tider bott längs Nilen i nordligaste Sudan och södra Egypten, övergår dock alltmer till att tala arabiska. De bör inte förväxlas med nuba, som är samlingsnamnet på en grupp svarta, nilo-sahariska folk i Nubabergen i Södra Kurdufan söder om Khartoum. Sedan Sudan blev självständigt 1956 har alla makthavare i Khartoum velat ”arabisera” de svarta nuba. Grupper av nuba och andra folk ska också ha fördrivits från landområden som de styrande velat ta i anspråk för storjordbruk. Många nuba anslöt sig på 1980-talet till södra Sudans gerillarörelse SPLM/SPLA. Khartoum svarade med hårda militära angrepp och förföljelser av nuba.
 
Kriget i Nubabergen pågick till 2002 då en vapenvila slöts. Från 2005 började flyktingar, inklusive före detta SPLA- soldater, återvända till Södra Kurdufan, men planerade utvecklings- och integrationsprojekt dröjde, och strider om jord och betesmarker skördade många offer. Både araber och nuba kände sig svikna av sina beskyddare från krigsåren (Khartoum respektive SPLM). De flesta nuba är idag muslimer. Genom delningen av Sudan blev nuba kvarlämnade som en minoritet i norr. I samband med Sudans delning utbröt nya strider i Södra Kurdufan och FN anklagade den sudanesiska armén för grov förföljelse av nuba.
 
Beja, som bor i bergen vid kusten, talar ett kushitiskt språk, besläktat med somaliska, men även beja blir alltmer arabiserade. Sedan 1980-talet, då boskapspest och torka härjade i öster, bor många beja i kåkstäder runt oljehamnen Port Sudan (se även Aktuell politik).
 
Darfur i väster domineras av svarta, muslimska bönder som talar nilo-sahariska språk. Området har fått sitt namn av majoritetsfolket fur. När en fur-dynasti på 1600-talet grundade ett mäktigt sultanat antog fur-folket arabiska namn och sedvänjor, men de behöll sitt språk och en egen identitet. Andra större svarta folk i Darfur är zagawa och masalit. I Darfur finns också nomadfolk som räknar sig som araber, och i norr är de i majoritet. Konkurrens om naturresurser mellan svarta och araber var en av faktorerna bakom den väpnade konflikt som utbröt i Darfur 2003 (läs mer i Darfur).
 
Mot slutet av kolonialtiden uppmuntrades afrikaner från andra länder att invandra till Sudan, en uppmaning som hörsammades av många som tillhörde hausa-folket i länder väster om Sudan.
 
Majoriteten av invånarna bor i centrala Sudan, framför allt runt städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman. Folk har sedan 1950-talet lockats till denna region på grund av den goda jordbruksmarken och arbetstillfällen inom industri och service. Även Nubabergen och Darfur i väster är ganska tätbefolkade. I övrigt är stora delar av Sudan obeboelig öken.
 
Flyktingarna
Under andra omgången av inbördeskriget i södra Sudan, 1983–2005, drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon tog sig till omgivande länder.
 
Från och med 2005 började flyktingarna från södern återvända. I oktober 2009 hade enligt FN:s flyktingorgan UNHCR 2,5 miljoner återvänt, däribland 328 000 av dem som befunnit sig i grannländerna (se även Sociala förhållanden). En del sydsudaneser som etablerat sig i centrala Sudan ville bo kvar, men deras omständigheter försvårades när de fråntogs sina sudanesiska medborgarskap efter landets delning i juli 2011.
 
Flera miljoner människor har också drivits på flykt av konflikten i Darfur. FN uppskattade i början av 2011 antalet darfuriska internflyktingar till nästan 2,7 miljoner. Dessutom lever en kvarts miljon darfurier i flyktingläger i Tchad.
Under kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000 fanns etiopiska och eritreanska flyktingar i östra Sudan, och från 2003 har framför allt eritreaner åter sökt sig dit, däribland unga män på flykt från militärtjänsten. Under 2011 kom ungefär 1 600 eritreanska flyktingar i månaden till östra Sudan.
 
Språk 
Arabiska är officiellt språk, men många talar ett inhemskt språk vid sidan av arabiska. Regimen i Khartoum uppmuntrar minoritetsfolk att överge sina egna språk och helt övergå till arabiska.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Religion i Sudan

Islam är statsreligion, men i princip ska religionsfrihet råda. Merparten av befolkningen är muslimer, oftast sunniter.
 
Traditionell sudanesisk islam har inslag från förislamiska religioner. Sufiska ordenssällskap (islamiska mystiker) spelar en viktig roll. Ordnarnas grundare och historiska ledare dyrkas ibland som helgon, något som renläriga muslimer kan uppfatta som avgudadyrkan. Flera ordnar bildar basen för traditionella politiska partier.
 
Kristendomen kom till norra Sudan redan under romartiden, men de kristna riken som då grundades gick under på 1200-talet när området erövrades av Egypten. De kristna missionärer som verkat i landet i modern tid riktade framförallt in sig på södra Sudan (nuvarande Sydsudan) där kristendomen bredde ut sig vid sidan av traditionella religioner med inslag av andetro och förfädersdyrkan. I nuvarande Sudan finns bara en liten minoritet kristna.
 
Islamisk lag, sharia, infördes i hela landet 1983 vilket ledde till att sydsudaneserna gjorde uppror mot centralregeringen. Införandet av sharia väckte även protester från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Under andra halvan av 1980-talet mildrades tillämpningen av sharia, men när hårdföra islamister tog makten i en militärkupp 1989 ändrades läget igen. 1991 utfärdade regeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid.
 
Motståndet mot islamiseringen på 1980-talet var en motor i det långa inbördeskrig mellan norra och södra Sudan som föregick delningen av landet. Men även i det nuvarande Sudan finns en opposition mot tillämpningen av islamisk lag.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Utbildning i Sudan

I teorin ska alla barn få kostnadsfri, obligatorisk grundskoleutbildning i åtta år från sex års ålder. Grundskolan följs av ett treårigt gymnasium. Världsbanken uppskattade 2009 att omkring 70 procent av barn i skolåldern började skolan men avhoppen var många. Generellt i Sudan går betydligt färre flickor än pojkar i skolan.
 
Siffrorna från 2009 gällde det dåvarande förenade Sudan och sannolikt var förhållandena relativt något bättre i den norra del som i dag utgör Sudan. Det saknas separat statistik för regionen Darfur, där en väpnad konflikt och massfördrivning av civilbefolkning bland annat slagit hårt mot skolväsendet.
 
Sudan har flera universitet, av vilka det viktigaste är University of Khartoum. Det finns också ett islamiskt universitet samt ett för enbart kvinnor. Män får studera vid universitet endast om de gjort militärtjänst i armén eller i milisen Folkets försvarsstyrka.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Kulturen i Sudan

Det kulturella inflytandet från islam är starkt. De sufiska ordnarna (islamiska mystiker) har egna sång- och danstraditioner, som zikher och madieh. Före militärkuppen 1989 nådde arabisk populärmusik från huvudstaden Khartoum via radio långt utanför Sudans gränser och blev stilbildande på Afrikas horn.
 
På arabiska finns äldre, skriven litteratur som ofta skildrar heliga män och deras liv. Bland moderna författare kan nämnas poeten Muhammad Mahdi Majdhub och romanförfattaren Tayyib Salih, född på sent 1920-tal på landsbygden i norra Sudan och död 2009 i London. Hans romaner, såsom ”Season of Migration to the North”, skildrar brytningen mellan tradition och modernitet.
 
Sedan hårdföra islamister gripit makten 1989 gick många musiker, artister och intellektuella i landsflykt.
 
Fredsavtalet mellan norra och södra Sudan 2005 medförde dock lättnader för musik- och kulturlivet. Nu fick ungdomar åter gå på dans eller rap-konserter, även om tillställningarna bara fick pågå till elva på kvällen och ibland avbröts av den speciella moralpolisen (enligt uppgift hösten 2010). Offentlig poesiuppläsning tilläts också, och traditionella musiker fick framträda exempelvis på bröllop. Radion spelade åter västerländsk och arabisk popmusik.
 
Ett antal minnesmärken från forna kulturer har givits status som världsarv av FN-organet Unesco. Det gäller huvudsakligen pyramider samt rester av tempel och palats från kungariket Kush, bland annat i Meroe nordost om Khartoum.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Massmedier i Sudan

Graden av påtryckningar och direkta ingripanden mot medierna har varierat under årens lopp. Korta perioder av relativ frihet har följts av skärpt övervakning. Efter militärkuppen 1989 infördes sträng censur. Även rebellerna i södra Sudan inskränkte pressfriheten i de områden som rörelsen kontrollerade. Efter fredsavtalet 2005 utlovades större pressfrihet.
 
Den öppna censuren avskaffades men återinfördes 2006. Ändå ansåg sudanesiska journalister 2007, enligt Reportrar utan gränser, att de åtnjöt större frihet än de gjort före fredsavtalet 2005. Pressen i Khartoum beskrevs som överraskande aktiv, mångsidig och frispråkig, även om diktaturen satt sina spår och det förekom anonyma hot mot journalister.
 
I februari 2008 skärptes censuren för privatägd press. Efter en gerillaattack mot en förstad till Khartoum i maj samma år rapporterades nya inskränkningar i pressfriheten, och bland dem som greps efter attacken fanns sudanesiska journalistförbundets ordförande.
 
I samband med valkampanjen 2010 och landets delning 2011 ökade trycket på medierna markant och direkt censur återinfördes med uttalat syfte att värna om «landets säkerhet».
 
Organisationen Reportrar utan gränser fördömde i en rapport i augusti 2011 det kraftigt försämrade medieklimatet och beskrev hur journalister som ägnar sig åt människorättsfrågor trakasseras och fängslas och hur tidningsupplagor konfiskeras. På organisationens pressfrihetsindex hamnar Sudan nära bottenplatsen bland världens länder.
 
Det finns både statlig och privatägd press. 2007 fanns det 35 dagstidningar i Khartoum, de flesta på arabiska, samt några vecko- och månadstidningar. Största privatägda dagstidning var den oberoende al-Sudani. Största engelskspråkiga dagstidning var troligen Khartoum Monitor.
 
Med undantag för ett par kommersiella kanaler kontrolleras televisionen av staten. Detsamma gäller radion och nyhetsbyrån SUNA. Program sänds på arabiska, engelska och flera lokala språk. Sudaneserna föredrar dock ofta att titta på de internationella satellitkanalerna al-Jazira och al-Arabiyya, och i Khartoum hör man också på radioutsändningar från bland andra BBC.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Politiskt system i Sudan

Fredsavtalet från 2005 mellan norra och södra Sudan löpte ut 2011. Då hölls en folkomröstning i södern, där väljarna med stor majoritet röstade för självständighet. Fram till landets delning var Sudan en federation, där norra och södra delen av landet hade varsin regering och varsin president. Det fanns också en gemensam samlingsregering, och norra Sudans president Omar al-Bashir var också hela federationens president. Från juli 2011 leder al-Bashir det nya, mindre Sudan, som politiskt helt domineras av hans parti Nationella kongresspartiet.
 
Omar Hassan al-Bashir kom till makten i en militärkupp 1989. Hans regering präglades de tio första åren av en radikalt islamistisk ideologi, men efter millennieskiftet tonades islamismen ned till förmån för arabisk nationalism. 
I juli 2005 trädde en övergångsförfattning i kraft. Den byggde på det fredsavtal som regeringen och den sydsudanesiska gerillan SPLM/SPLA (se nedan) ingick i januari samma år.
 
Under övergångsförfattningen var Sudan en federation med två delstater: norra Sudan och södra Sudan, som i de flesta avseenden i praktiken fungerade som två skilda länder. Samtidigt fanns den tidigare federationen kvar med 26 delstater, varav tio i södra Sudan. Gränsen mot det nya grannlandet Sydsudan, som utropades i juli 2011, är fortfarande inte till alla delar fastslagen.
 
Efter landets delning råder oklarheter på många punkter som rör hur det nya Sudan ska styras. Hösten 2011 sade sig regeringen förbereda en ny författning strikt baserad på islamisk lag, sharia (se även nedan).
 
Politiska partier
Partiet som stöder regimen i Khartoum, Nationella kongresspartiet (National Congress Party, NCP), är en utbrytargrupp ur den politisk-religiösa organisationen Muslimska brödraskapet. Under 1990-talet var brödraskapets generalsekreterare i Sudan, Hassan al-Turabi, NCP:s generalsekreterare och landets mäktigaste politiker. Al-Turabis islamistiska politik öppnade möjligheter för muslimska politiker utanför den traditionella arabiska eliten att göra sig gällande; det gällde till exempel svarta muslimer från regionen Darfur i väster. Vid millennieskiftet vann dock president al-Bashir en maktkamp med al-Turabi. Denne försvann från partitoppen och hans anhängare rensades ut ur regering, parlament och lokala församlingar. Al-Turabi bildade ett nytt parti, Nationella folkkongressen, i vissa översättningar kallat PNC (Popular National Congress), i andra PCP (Popular Congress Party).
 
Fram till 1970-talet var Sudanesiska kommunistpartiet starkt och välorganiserat, med anhängare både i norra och i södra Sudan, även om basen fanns i norr. Partiet förbjöds tillsammans med övriga oppositionspartier 1971 (se Modern historia). I det friare politiska klimatet efter 2005 har partiet åter trätt fram i offentligheten men är numera kraftigt försvagat.
 
Övriga traditionella partier i Sudan är knutna till religiösa ordnar och ledande familjer i den arabiska eliten. Ummapartiet är sammaniyah-ordens politiska gren och leds av familjen al-Mahdi, som är ättlingar till en religiös upprorsledare på 1800-talet (se Äldre historia). Ummapartiet har varit starkt i Darfur. Partiet har splittrats och svängt mellan olika ståndpunkter, delvis till följd av maktkamp inom al-Mahdi-familjen. Ummapartiet vann valet i Sudan 1986. Dess ledare Sadiq al-Mahdi bildade regering men störtades i militärkuppen 1989. Demokratiska unionistpartiet (Democrat Unionist Party, DUP), som kom tvåa i valet 1986, är al-Mirghani-familjens parti och khatmiya-ordens språkrör.
 
Under 1990-talet enades de flesta viktiga oppositionspartier, inklusive al-Turabis parti och sydsudanesiska Sudanesiska folkets befrielserörelse (Sudan People’s Liberation Movement, SPLM), i Nationella demokratiska alliansen (National Democratic Alliance, NDA). Alliansens mål var att Sudan skulle bli en federal, sekulär stat. Efter fredsavtalet med södern 2005 slöt al-Bashirs regering ett försoningsavtal med NDA, som därmed fick ingå i den federala samlingsregeringen. Innan dess hade dock Ummapartiets huvudfraktion lämnat NDA.
 
I november 2011 tillkännagavs en ny regimfientlig allians kallad Sudans revolutionära front (Sudan Revolutionary Front, SRF). Den bestod av SPLM:s nordsudanesiska gren, SPLM-North, som tidigare samma år hade olagligförklarats av regimen, och tre gerillarörelser från Darfur: JEM och två fraktioner av SLM (se vidare Darfur). Regeringen i Khartoum anklagade Sydsudans regering för att stödja den nya motståndsrörelsen.
 
Rättsväsen och mänskliga rättigheter
Sudans rättsväsen är formellt oberoende men står under starkt tryck från regimen.
 
Rättskipningen är främst baserad på islamisk lag, sharia som bland annat förbjuder alkohol och spel, och fängelse ersätts ibland med dödsstraff eller stympning. Sudan utdömer fler dödsstraff än något annat land i Afrika.
 
Sharia infördes 1983 men tillämpningen mildrades under andra halvan av 1980-talet beroende på kraftiga protester från södra Sudan, där folkmajoriteten var kristna eller utövade traditionella religioner, men även från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Efter militärkuppen 1989 ändrades läget. 1991 utfärdade militärregeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid.
 
Sudan var under 1990-talet en av jordens värsta diktaturer. Flera kuppförsök slogs ned och officerare som misstänktes för delaktighet massavrättades. Ledarna för partier som var förbjudna 1989–1998 satt periodvis i fängelse. Även under 2000-talet har omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter rapporterats, särskilt i områden där strider pågått. Kränkningarna har utförts av såväl regim som gerillagrupper.
 
Som en följd av kriget i Darfur blev president al-Bashir, som första sittande statsöverhuvud, i juli 2010 efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) för folkmord. Redan sommaren 2008 hade chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag begärt att president al-Bashir skulle begäras häktad för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur.
 
Efter kuppen 1989 fick säkerhetsstyrkorna rätt att hålla människor inspärrade utan rättegång. En ny säkerhetslag, från december 2009, satte en övre tidsgräns på 4,5 månader. SPLM och nordliga oppositionspartier hade önskat större inskränkningar i säkerhetsstyrkornas makt och var därför emot den nya lagen. Amnesty International kunde första halvåret 2010 påvisa minst 34 gripanden, inkluderande journalister, människorättsaktivister och studenter. Tortyr tillämpas systematiskt av säkerhetsstyrkorna.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Sudans äldre historia

Norra och centrala Sudans historia är nära knuten till Egyptens. Nilen möjliggjorde tidiga högkulturer i båda länderna. När egyptierna för cirka 5 000 år sedan började vidga sitt rike söderut, in i dagens Sudan, stötte de på svarta folk, nubier, som egyptiserades. När Egypten försvagades på 900- och 800-talen före Kristus uppstod det självständiga nubiska riket Kush. Dess härskare erövrade hela Egypten och grundade en dynasti av faraoner, som regerade Egypten i ett par hundra år. Senare grundade kushiterna ett nytt rike med huvudstad i Meroe, nordöst om dagens Khartoum. På 300-talet efter Kristus erövrades riket av etiopier.
 
På 500-talet uppstod nya nubiska riken som kristnades av missionärer från Egypten. När araberna erövrade Egypten 640 började dock nubierna övergå till islam. Den arabiska invandringen tilltog under det egyptiska mamlukväldet, som lade under sig Nubien 1276. De kristna rikena gick under. Egypten blev på 1500- talet en del av det osmanska (turkiska) väldet. Stora delar av centrala Sudan behärskades av inhemska, svarta sultaner. Darfursultanatet i väster skulle bestå tills det inkorporerades med (det då egyptiska) Sudan 1874. Sultanatet bedrev handel, bland annat med slavar.
 
I början av 1800-talet ville vicekungen av Egypten, Muhammad Ali, göra Egypten till islams mäktigaste nation. Han ockuperade stora områden i Nubien och bedrev en allt intensivare jakt på slavar till sin armé. Efter europeiska påtryckningar försökte Muhammad Alis son Ismail göra slut på slavhandeln. Till sin hjälp tog han den brittiske officeren Charles Gordon, som 1877 utnämndes till generalguvernör för Sudan.
 
Storbritannien hade från 1850-talet ökat sitt inflytande i Egypten. Byggandet av Suezkanalen 1854–1869 hade gjort Egypten skuldsatt, och 1879 förmådde stormakterna den turkiske sultanen att avsätta Ismail. Som svar på ett nationalistiskt uppror ockuperade brittiska trupper Egypten. Därmed hamnade i praktiken även Sudan under brittiskt styre.
 
Uppror
Det utländska väldet ledde till uppror i Sudan. En medlem av den sufiska orden sammaniyah, Muhammad Ahmed, förklarade sig 1881 vara en av muslimerna väntad frälsare, mahdi. Hans maning till heligt krig, jihad, lockade stora skaror som trots underlägsen beväpning besegrade egyptiernas arméer.
 
Britterna tänkte på sikt kolonisera Sudan och inlemma landets södra del i sitt östafrikanska välde. De hade inget emot att mahdisterna lösgjorde Sudan från Egypten. Åt general Gordon uppdrogs att göra upp med mahdin. Planerna misslyckades dock. Mahdisterna intog Khartoum 1885, och Gordon dödades.
 
Samma år hölls Berlinkonferensen, där stormakterna delade upp Afrika mellan sig. Britterna ville snabbt ta kontroll över Nilen, för att inte äventyra planerade bevattningsprojekt i Egypten. En brittisk-egyptisk här sändes till Sudan och besegrade 1898 mahdisterna i slaget vid Omdurman. Minst 20 000 sudaneser stupade.
 
Storbritannien och Egypten enades 1899 om att styra Sudan gemensamt. Darfursultanatet, som britterna återupprättat efter slaget vid Omdurman, blev åter en provins i Sudan 1916. Sedan den brittiske generalguvernören i Sudan mördats i Kairo 1924 tog britterna över hela administrationen av Sudan i samarbete med lokala hövdingar.
 
Industrin växer fram
Britterna investerade i hamnar, järnvägar och bevattningsanläggningar för att producera bomull och gummi. På klassiskt kolonialt manér spelade de ut olika grupper mot varandra. Först gynnades khatmiya-orden, vars anhängare främst var handelsmän. När de blev alltför påverkade av egyptisk nationalism sökte britterna stöd hos mahdisterna, som ville bryta med Egypten.
 
I norr gav framväxten av kommersiellt jordbruk, industri och modern förvaltning upphov till en arbetarklass och en medelklass. I båda skikten uppstod efter andra världskriget politiska partier. Mahdisterna bildade 1945 det religiöst orienterade Ummapartiet och khatmiya-anhängarna 1952 det som då hette Nationella unionistpartiet (NUP). Järnvägsarbetare utgjorde stommen i Sudanesiska kommunistpartiet, som bildades 1946. Genom att kontrollera fackföreningsrörelsen blev partiet ett av de starkaste kommunistpartierna i Afrika och Mellanöstern.
 
Storbritannien tvingades efter andra världskriget att stegvis överlämna makten till sudaneserna (i praktiken nordsudaneserna). Ett lokalt parlament inrättades 1948 och inre självstyre infördes 1953. NUP bildade regering efter allmänna val. Partiet förespråkade union med Egypten men opinionen i norr krävde självständighet, vilket alla parter tvingades acceptera. I södra Sudan som dominerades av svarta folk fanns dock en utbredd fruktan för att styras av en arabisk regim i Khartoum. Lokala ledare i södern underblåste rykten om arabiska massakrer på sydsudaneser.
 
När de södra provinserna inte fick självstyre gjorde lokala militära förband myteri 1955. Det blev början på ett långvarigt inbördeskrig mellan syd och nord. Förbanden bildade senare stommen i gerillarörelsen Anya Nya (Ormgiftet), som fick starkt stöd hos dinkafolket.
 
Källa: Landguiden