En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Sudans moderna historia

Sudan

Sudans moderna historia


Sudan blev självständigt 1956 med inbördeskrig i södern och ekonomisk kris orsakad av fallande bomullspriser. Svaga regeringar efterträdde varandra och 1958 tog en militärjunta makten. Militärens korruption och ovilja att avsluta kriget ledde 1964 till en folklig revolt, och en kommunistledd storstrejk drev bort juntan. De följande fem åren präglades av de civila partiernas splittring. Alla försök att sluta fred med gerillan i södra Sudan misslyckades, och ekonomin urholkades.
 
1969 grep militärer, anförda av överste Gaafar al-Numeiri, makten i en kommuniststödd kupp. Al-Numeiri utnyttjade stödet från vänstern till att bekämpa islamister och stora jordägare. Tusentals mahdister dödades i en massaker 1970 och deras ledare Sadiq al-Mahdi drevs i landsflykt. I det styrande revolutionsrådet fanns dock en klyfta mellan al-Numeiris arabnationalistiska gruppering och en vänsterfalang. Numeiri började förfölja och fängsla ledande kommunister. 1971 avsattes al-Numeiri i en kommuniststyrd militärkupp men lyckades återta makten efter några dagar. Senare samma år valdes han till president. Revolutionsrådet upplöstes och al-Numeiris parti Sudanesiska socialistunionen blev det enda tillåtna.
 
Politiskt stärkt gjorde al-Numeiri slut på kriget i södern, som krävt cirka 400 000 liv. 1972 undertecknades ett fredsavtal med gerillan Anya Nya, och södern utlovades självstyre på en rad områden.
 
Landsflyktiga ledare återvände till regeringsposter och höga statliga tjänster när al-Numeiris politik började vridas åt höger. Ekonomin försämrades dock drastiskt, bland annat för att Sudan fick ta emot en miljon flyktingar från inbördeskrigen i Etiopien, Uganda och Tchad. Prishöjningar utlöste kravaller 1979, vilket gav al- Numeiri en förevändning för att slutligen krossa kommunisterna. Efter nyval till parlamentet togs islamister in i regeringen. 
 
 
Nytt inbördeskrig
Regeringens förhållande till södern försämrades åter. En orsak var det starka motstånd som fanns i södern mot Jonglei-kanalen (se Jordbruk och fiske), som al- Numeiri börjat bygga genom Suddträsken i samarbete med Egypten. När al-Numeiri därtill 1983 införde islamisk lag, sharia, tog sydsudaneser till vapen igen. De litade inte på regimens löften om att sharia bara skulle gälla muslimer. En kristen dinka, John Garang, bildade Sudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) med den militära grenen SPLA. Inbördeskrig utbröt på nytt efter elva års uppehåll.
 
Även i norr växte missnöjet med regimen på grund av försämrade levnadsvillkor och sharia. Kravaller utbröt när al-Numeiri 1985 avskaffade subventioner på basvaror och bensin. I en kupp avsatte en grupp militärer al-Numeiri och upplöste hans parti. Militärrådet tonade ned tillämpningen av sharia och erbjöd södern visst självstyre. SPLM/SPLA krävde dock omedelbar övergång till civilt styre och att sharia helt skulle avskaffas. Efter en kort vapenvila fortsatte kriget.
 
Under Numeiris tid vid makten hade statsskulden blivit ohanterligt stor. 1986 stoppade Internationella valutafonden alla nya lån till Sudan. Efter parlamentsval samma år följde tre år av instabila koalitionsregeringar, anförda av Ummapartiet med Sadiq al-Mahdi som premiärminister. 
 
 
Militärer tar makten 
I juni 1989 grep en grupp militärer makten under ledning av överste Omar Hassan al-Bashir. Kuppen ägde rum bara ett dygn innan regeringen skulle rösta om att upphäva sharialagarna och hålla ett fredsmöte med SPLM.
 
Militärregeringen lät upplösa parlamentet, partierna och fackföreningarna och 1985 års provisoriska författning upphävdes. Nationella islamiska fronten, som senare döptes om till Nationella kongresspartiet (NCP), blev enda tillåtna parti. Al-Bashir blev stats- och regeringschef. Domstolarna fick order om att åter tillämpa sharia med undantag för södra Sudan. 1993 ersattes den styrande juntan av en civil-militär regering och al-Bashir antog formellt titeln president.
 
Många oppositionspolitiker drevs i landsflykt under 1990-talet. 1996 hölls president- och parlamentsval, som bojkottades av oppositionen. Al-Bashir valdes till president för en femårsperiod men hans roll blev närmast symbolisk. Hassan al-Turabi, NCP:s generalsekreterare och Sudans verklige makthavare vid denna tid, blev talman i parlamentet. Han var på väg att ytterligare stärka sin ställning när al-Bashir, som ett motdrag, införde undantagstillstånd och upplöste parlamentet i december 1999.
 
I januari 2000 övertog Bashir posten som ordförande i NCP. Al-Turabi uteslöts och bildade ett nytt parti. 
 
 
Politisk kursändring 
Al-Bashirs seger i maktkampen med al-Turabi medförde en ideologisk kursändring. Tyngdpunkten flyttades från muslimsk fundamentalism till arabisk nationalism. Al-Bashir vann presidentvalet i december 2000, men valet bojkottades av oppositionen och ansågs allmänt vara manipulerat. I parlamentsvalet samma år vann Bashir-trogna ledamöter hela 355 av de 360 mandaten. Samtliga Turabi-anhängare valdes bort och al-Turabi fängslades men frigavs 2003. Södra Sudan deltog inte i valen och åter utlyste den samlade oppositionen bojkott.
 
Under 2003 upphörde huvuddelen av striderna mellan regeringen i norra Sudan och gerillan SPLM/SPLA i södern. Stora oljefynd hade då gett båda sidor ekonomiska skäl att försöka avsluta konflikten. Norra Sudan ville sätta stopp för sabotagen mot den nyuppbyggda oljeindustrin, södra Sudan ville vara med och dela på oljeinkomsterna. Även grannländerna var angelägna om att se ett slut på konflikten som orsakat stora flyktingströmmar över gränserna.
 
Medan läget stabiliserades i södern utbröt ett nytt uppror i Darfur i västra Sudan (läs mer i Darfur).
 
Under 2004 förekom också minst två påstådda kuppförsök. Ett okänt antal oppositionspolitiker och militärbefäl greps, bland dem Hassan al-Turabi som nu anklagades för att stödja rebellrörelsen JEM i Darfur. Al-Turabi frigavs igen sommaren 2005. 
 
 
Fredsavtal 
I januari 2005 undertecknade al-Bashirs regering och SPLM/SPLA, efter många turer, ett fredsavtal mellan norra och södra Sudan. Därmed var Afrikas mest långvariga krig över.
 
Sedan kriget inleddes 1983 hade enligt en del källor över två miljoner människor dött till följd av striderna eller umbäranden som kriget ledde till. Över fyra miljoner hade drivits på flykt. Båda sidor hade rekryterat barnsoldater, begått övergrepp på civila, placerat ut landminor och använt svält som vapen genom att stoppa utländska hjälpsändningar.
 
Enligt fredsavtalet skulle Sudan under en sexårig övergångsperiod vara en federation mellan de norra och södra delarna. Mot slutet av denna tid skulle södra Sudans invånare i en folkomröstning avgöra om de efter övergångsperioden skulle stanna kvar i federationen eller bilda en självständig stat.
 
I augusti 2005 samlades Sudans nya, federala parlament. Den federala samlingsregeringen blev klar i september. Politiker från norr tog hand om de viktigaste posterna, med undantag för utrikesministerposten som gick till SPLM. Under hösten bildade sydsudaneserna i Juba en egen, delstatlig regering och antog en egen författning.
 
I juli 2005 omkom SPLM:s grundare, John Garang, i en flygolycka. Garang hade strax innan utsetts till förste vicepresident i Sudan. Han hade förespråkat självstyre för södern, inom en federation med norra Sudan, och hans död gav ökat spelrum åt dem som ville att södra Sudan skulle bli helt självständigt. Salva Kiir Mayardit efterträdde Garang som ledare för SPLM, president i södra Sudan och förste vicepresident i Sudan.
 
Svårigheter med att förverkliga avtalet visade sig snart. Två år efter undertecknandet hade ingen federal militär styrka bildats. Khartoum anklagade sydsidan för att dra sig undan det gemensamma arbetet. En konflikt om gränsdistriktet Abyei förblev olöst. Man tvistade också om hur krisen i Darfur skulle hanteras.
 
Sydsidan anklagade Khartoum för att förhala den folkräkning som skulle föregå de planerade allmänna valen och för att inte dra bort sina soldater från södern. Under en kortare tid bojkottade SPLM den federala samlingsregeringen. 
 
 
Folkräkning och val 
Under 2008 genomfördes med stor möda folkräkningen i hela landet som bland annat skulle ligga till grund för en framtida fördelning av resurser mellan norr och söder. När siffrorna redovisades anklagade ledarna i söder regimen för att vilja få sydsudaneserna att framstå som färre än de var (jämför Befolkning och språk). En rad våldsutbrott i södra Sudan underblåste oron. De allmänna val som skulle genomföras före söderns folkomröstning om självständighet sköts upp flera gånger.
 
Kraftigt försenade genomfördes en rad allmänna val i april 2010. FN beskrev arrangemangen som bland de mest komplicerade som någonsin förekommit, och förberedelserna var inte de bästa. Pressen var censurerad, partierna bedrev inga offentliga kampanjer och medierna informerade inte om vad valen gällde. USA-baserade Human Rights Watch beskrev trakasserier, demonstrationsförbud och andra brott mot mänskliga rättigheter som myndigheter begått både i norra och södra Sudan.
 
I stora områden i Darfur skulle inga val genomföras, och hundratusentals flyktingar i Darfur hade inte ens registrerats som väljare.
 
Efter problem med förseningar, krångel med röstlängderna och rapporter om fusk och trakasserier utsträcktes valen från tre till fem dagar. Efter nästan två veckors rösträknande meddelades att president al-Bashir hade blivit omvald med drygt 68 procent av rösterna. SPLM:s kandidat Yassir Arman, en sekulariserad muslim som ledde partiets norra gren, fick cirka 22 procent trots att han dragit tillbaka sin kandidatur efter misstankar om planerat fusk.
 
Samtidigt genomfördes val av president i södra Sudan, där Salva Kiir fick 93 procent av rösterna. Förre utrikesministern Lam Akol, som brutit med SPLM och bildat ett nytt parti, fick 7 procent. 
Parallellt med presidentvalen skedde också val till det federala parlamentet och södra Sudans regionala parlament samt guvernörsval i hela landet. I norr var NCP:s dominans total och i söder gick nästan alla platser till SPLM. I den nya federala regeringen fick NCP 24 ministerposter och SPLM 8. Tre mindre partier fick tillsätta varsin minister.
 
Gränsdragningen genom Abyeidistriktet, en av knäckfrågorna inför den eventuella delningen av landet, hade hänskjutits till Permanenta skiljedomstolen i Haag, och båda sidor hade sagt att de skulle respektera utslaget. Domstolens utlåtande kom i juli 2009 och gav bland annat det viktigaste oljefältet i området till norra Sudan. Oenigheten fortsatte ändå, och al-Bashir sade i juli 2010 att hela gränsdragningen måste vara löst före folkomröstningen i söder.
 
Medan förberedelserna för folkomröstningen fortsatte i långsam takt ökade antalet väpnade skärmytslingar i gränsområdet och militärerna utväxlade ömsesidiga anklagelser om attacker.
 
Ja till självständighet 
Trots en rad problem kunde folkomröstningen i söder genomföras under en vecka i januari 2011. Mestadels gick allt lugnt till, men i omtvistade Abyei rapporterades oroligheter ha krävt minst 30 liv. Den planerade separata folkomröstningen om Abyeis framtida status hade man redan tidigt tvingats skjuta upp.
 
Över 80 procent av de röstberättigade deltog i valet och nästan 99 procent sade ja till självständigheten. President al-Bashir förklarade att han accepterade valresultatet, men i norra Sudan var besvikelsen stor över att landet skulle delas. Där rådde också missnöje med höga levnadsomkostnader och inskränkta politiska friheter. Inspirerade av upproren i Tunisien och Egypten försökte invånare i Khartoum och andra storstäder demonstrera med krav på regimens avgång, men protesterna slogs ned av kravallpolis. Flera universitet stängdes och åtskilliga personer greps.
 
Efter en tids oroligheter i södern gick nordsidans armé i maj 2011 in i Abyei och drev ut sydsidan, och några veckor senare utbröt häftiga strider även i den intilliggande delstaten Södra Kurdufan. Nya flyktingströmmar uppstod och oron var stor för en ny storskalig konflikt när bara veckor återstod till den tänkta delningen av Sudan. I början av juli, bara några dagar före Sydsudans självständighetsförklaring, enades de båda regeringarna om att lägga Abyei och andra olösta konfliktfrågor på is tills vidare och fortsätta förhandlingarna efter den nya statens tillblivelse.
 
Källa: Landguiden

Utforsk lignende

Blogginnlegg