Uppdelningen av Brittiska Indien i de två självständiga staterna Indiska unionen och Pakistan 1947 har präglat Indiens moderna historia. De båda grannländerna har gått i krig mot varandra tre gånger. Särskilt känslig har situationen varit i det omtvistade Kashmir. Indien har sedan självständigheten nästan uteslutande styrts av Kongresspartiet, som dominerats av familjen Nehru/Gandhi. Först i slutet av 1990-talet fick Kongresspartiet verklig konkurrens i form av det hindunationalistiska Indiska folkpartiet (BJP), som regerade 1998–2004 och återkom till makten 2014.
Brittiska
Indien delades i augusti 1947 i två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära (världsliga) Indiska unionen och det muslimska Pakistan. På självständigheten följde stor oro då mellan 7 miljoner och 15 miljoner människor flyttade/flydde mellan Indien och Pakistan. Motsättningar mellan hinduer, sikher och muslimer ledde till blodbad i båda länderna, som inte heller kunde enas om området Kashmir (se vidare Kashmirkonflikten).
Trots allt valde cirka 55 miljoner muslimer att stanna i Indien (idag är de omkring 188 miljoner). I protest mot delningen mördades Mahatma Gandhi (se Äldre historia) i januari 1948 av en fanatisk hinduisk nationalist.
Kongresspartiet, som hade lett frihetskampen, fick en dominerande ställning i det självständiga Indien. Partiet har ofta haft en radikal framtoning men rymmer vitt skilda intressen. Dess ledare Jawaharlal Nehru, premiärminister från 1947 fram till sin död 1964, satte i hög grad sin prägel på politiken. Han förespråkade en ”indisk socialism”: en blandekonomi styrd genom femårsplaner och en hårt reglerad privat industri.
Indira Gandhi mördas
Under Nehrus tid liknades Kongresspartiet ibland vid ett banyanträd (se Geografi) – ett träd under vilket många kan söka skydd men inget kan växa. Det fanns ingen självklar ”kronprins” till Nehru och som en kompromiss utsågs 1966 hans dotter Indira Gandhi till partiledare och premiärminister. Hon visade sig snart vara en kompromisslös härskare och under henne försvagades och splittrades partiet. Lojaliteten mot henne och hennes familj fick allt större betydelse på bekostnad av duglighet och politisk övertygelse.
Missnöjet växte, liksom oppositionen. Då en domstol 1975 fällde premiärministern för brott mot vallagarna införde hon undantagstillstånd. Oppositionsledare och regimkritiker fängslades, presscensur infördes. Indira Gandhis son Sanjay gavs vida maktbefogenheter. Bland annat genomfördes en brysk familjeplaneringskampanj, där även tvångssteriliseringar förekom.
När nyval hölls 1977 visade den indiska demokratin sin styrka. Oppositionen vann och Morarji Desai, ledare för Janatapartiet (Folkpartiet), kom till makten i spetsen för en koalition där partierna mest förenades av sin motvilja mot Indira Gandhi. 1979 splittrades den, nyval hölls 1980 och Kongresspartiet återtog makten.
Ett växande problem var den sikhiska separatiströrelsen i delstaten Punjab. I juni 1984 lät Indira Gandhi armén invadera sikhernas viktigaste helgedom, Gyllene templet i Amritsar, för att gripa terrorister. Det blev en blodig operation som väckte allmän avsky. Några månader senare mördades Indira av sina sikhiska livvakter.
Sonen Rajiv tar över
Hon efterträddes av sonen Rajiv (Sanjay hade dött i en flygolycka), som saknade politisk erfarenhet. Det land han övertog plågades av religiösa motsättningar. Misstron mot hans parti var djup, maktkampen mellan den federala regeringen och delstatsregeringarna var hård och politikerföraktet utbrett på grund av en rad skandaler. Eftersom Rajiv Gandhi inte personligen varit inblandad i dessa såg många positivt på honom men nya skandaler försvagade snart hans ställning. Mest känd blev Boforsaffären. I samband med att den svenska vapentillverkaren Bofors fick ett stort kontrakt på artilleripjäser hade mutor betalats ut (många anser att Rajiv kände till detta eller rentav själv tog emot mutor).
I valet 1989 förlorade Kongresspartiet makten men nyval fick hållas redan i maj 1991, då den koalitionsregering som bildats sprack efter drygt ett år. När Rajiv Gandhi under ett valmöte i den sydöstliga delstaten Tamil Nadu mördades av medlemmar ur den tamilska separatiströrelsen LTTE (”tamilska tigrarna”) i Sri Lanka fick Kongresspartiet många sympatiröster. Någon självklar efterträdare till Rajiv fanns inte; hans italienskfödda änka Sonia ombads ställa upp men tackade nej till alla politiska poster. Till sist utsågs P V Narasimha Rao, som länge varit lojal mot Gandhifamiljen och samtidigt hade partiets förtroende, till partiledare och premiärminister.
Ekonomiska reformer, separatistiska strävanden och religiösa motsättningar kom att dominera Raos tid vid makten. Rao själv anklagades för svaghet, obeslutsamhet och även korruption.
I parlamentsvalet våren 1996 fick det hindunationalistiska BJP flest mandat och BJP:s Atal Behari Vajpayee fick i uppdrag att bilda regering. Inget annat parti ville samarbeta med BJP men den koalitionsregering som bildades istället tvingades snart ge upp och våren 1998 hölls nyval. Åter blev BJP största parti.
Hindunationalismen växer i styrka
Under slutet av 1980-talet hade en mer extrem hinduism växt fram, främst bland landsbygdens fattiga massor och i storstädernas slumområden men också inom en växande och frustrerad medelklass. Gemensam var känslan av att militanta muslimer bredde ut sig på deras bekostnad. BJP utnyttjade dessa stämningar (muslimerna har av tradition främst röstat på Kongresspartiet) och underblåste dem snarast. Symbol för motsättningarna blev den gamla Babrimoskén i staden Ayodhya i delstaten Uttar Pradesh, mitt i det hinduiska kärnlandet.
Moskén hade byggts av muslimska invasionsstyrkor för över 450 år sedan ovanpå vad som sägs ha varit ett hinduiskt tempel till guden Ramas ära. BJP hade drivit frågan om att riva moskén för att istället uppföra ett hinduiskt tempel på platsen och i december 1992 gick uppretade hinduer lös på moskén och rev ned den.
Händelsen ledde till svåra kravaller över stora delar av Indien med långt över tusen döda som följd, framför allt muslimer. I januari 1993 blossade oroligheterna upp på nytt, nu främst i Mumbai – Indiens ekonomiska hjärta. Hinduiska massor gav sig på muslimer, högg ihjäl dem och satte eld på deras hus. De fick ”hjälp” av stadens undre värld och troligen också hinduiska partibossar som försökte tvinga fram ett nyval som BJP skulle kunna vinna. Många var rädda för att en BJP-seger skulle innebära slutet för det mångkulturella, sekulära Indien.
Den hinduiska nationalismen var delvis en reaktion mot det separatistiska upproret i det muslimskt dominerade Kashmir (se Kashmirkonflikten). Men även globaliseringen fick många indier att vända sig inåt, mot den egna kulturen, när plötsligt utländska produkter och främmande idéer trängde in.
BJP vinner regeringsmakten
Inför valet våren 1998 hade BJP i förväg skaffat sig stöd från olika partier och oberoende parlamentsledamöter. BJP gick framåt och blev med 181 mandat största enskilda parti. Atal Behari Vajpayee kunde denna gång bilda en minoritetsregering men för att få fortsatt stöd från ett 20-tal partier av de mest skilda ideologier tvingades BJP tona ned sin hindunationalistiska retorik.
Ändå besannades snart farhågorna om att en BJP-ledd regering skulle förvärra konflikten med Pakistan. I maj 1998 genomförde Indien ett antal kärnvapenprov i öknen i Rajastan och kort därpå avslöjade Pakistan sin länge misstänkta kärnvapenkapacitet med ett antal egna provsprängningar. Omvärlden protesterade mot denna militära upptrappning och båda länderna utsattes för ekonomiska sanktioner från väst.
Våren 1999 skärptes också konflikten i Kashmir sedan muslimska gerillasoldater gått över gränsen från Pakistan. I ett par månader utkämpades hårda strider innan indiska styrkor fick övertaget och en våg av patriotism gynnade BJP i det nyval som hölls under hösten. Åter bildade premiärminister Vajpayee en koalitionsregering, Nationella demokratiska alliansen (NDA), denna gång med 23 andra partier som tillsammans hade en betryggande majoritet.
Striderna i Kashmir hade återgett Indien de internationella sympatier som gått förlorade vid provsprängningarna av kärnvapen men snart började problemen hopa sig. Hård kritik mot den BJP-ledda delstatsregeringens sätt att hantera en förödande jordbävning i delstaten Gujarat, liksom en mutskandal inom den federala regeringen, ledde till minskat förtroende för BJP som gick tillbaka i flera delstatsval 2001 och 2002.
Religiöst våld
Ayodhyakonflikten tog också ny fart. I februari 2002 antände en muslimsk mobb i Gujarat en järnvägsvagn med hinduiska pilgrimer och aktivister på väg hem från Ayodhya, där de förberett ett tempelbygge, och 58 människor brändes inne. Överfallet utlöste våldsamma angrepp på muslimer i Gujarat och mer än 800 människor dödades. På hösten blossade oroligheterna åter upp sedan militanta muslimer angripit ett hinduiskt tempel och i december vann BJP, efter valnederlag i elva delstater, stort i delstatsvalet i Gujarat. Många fruktade att segern skulle leda till en mer hårdför hindunationalistisk politik.
På våren 2003 inledde dock Vajpayee en fredstrevare gentemot ärkefienden, det muslimska Pakistan. Den åldrige premiärministern ville bli ihågkommen som den som slöt fred med grannlandet efter mer än 50 år av konflikt. Den utsträckta handen togs emot av Pakistans president Pervez Musharraf och i januari 2004 ingick Indien och Pakistan en överenskommelse om fredssamtal, där även den känsliga frågan om Kashmir skulle tas upp.
Fredsförsöken togs väl emot och då även ekonomin gått strålande beslöt Vajpayee att utlysa nyval i förtid våren 2004. Opinionsundersökningarna gav BJP ett klart försprång framför Kongresspartiet, nu lett av Rajiv Gandhis änka Sonia Gandhi. Tack vare väljare på landsbygden, som inte fått del av den indiska ekonomins starka tillväxt, vann dock Kongresspartiet valet. Den italienskfödda Sonia Gandhi valde åter att avstå från premiärministerposten för att inte på grund av sitt utländska ursprung bli en splittrande kraft, men hon väntades agera bakom kulisserna.
Kongresspartiet bildar regering
Till ny premiärminister utsågs istället Manmohan Singh. Han hade vid 1990-talets början som finansminister inlett en öppning och modernisering av den indiska ekonomin. Singh ansågs vara en omutbar politiker, vilket gjorde regeringens löfte om krafttag mot korruption mer trovärdigt. Singhs största utmaning blev dock att hålla samman den nya regeringskoalitionen, som bestod av närmare 20 olika partier och dessutom var beroende av stöd från Vänsterfronten (se Politiskt system). Regeringen lyckades visserligen hålla samman, men den plågades hösten 2006 av en rad korruptionsskandaler.
Sommaren 2008 förlorade regeringskoalitionen sitt stöd från de fyra partierna i Vänsterfronten, sedan regeringen ingått ett omstritt avtal om närmare kärnkraftssamarbete med USA. Singh hade dock istället försäkrat sig om stöd från det nordindiska regionala partiet Samajwadi och ett par småpartier. Efter Vänsterfrontens avhopp begärde regeringen en förtroendeomröstning i parlamentet som den vann och därmed gick stärkt ur striden.
I valet till parlamentets underhus våren 2009 vann det regerande Kongresspartiet, i spetsen för sin koalition Förenade framstegsalliansen (UPA), en klar seger. UPA gick framåt både i de större städerna och på landsbygden. Bakom segern låg i hög grad Indiens goda ekonomiska utveckling. Oenighet inom oppositionskoalitionen NDA bidrog till ett dåligt valresultat för dess ledande parti BJP.
Också de regionala och kastbaserade partierna gjorde ett dåligt val och kommunisterna gick kraftigt tillbaka i sina starkaste fästen, Kerala och Västbengalen. De indiska väljarna hade generellt sett rört sig mot mitten på den politiska skalan.
Indien plågas av terrordåd
Manmohan Singh från Kongresspartiet blev den första indiska premiärministern sedan Jawarharlal Nehru 1961 som återvaldes efter att ha suttit en hel mandatperiod. Prioriterade områden för den nya regeringen var att väcka nytt liv i ekonomin som stod inför en begynnande kris, skapa nya arbetstillfällen och se till att ett ökat välstånd fördelades rättvist bland befolkningen. Dessa frågor hade varit givna valfrågor liksom de allvarliga säkerhetsproblemen i landet. En rad terrordåd hade under 2000-talet kommit att utgöra ett allvarligt problem, då de undergrävde den indiska regeringens ställning genom att visa att den inte kunde skydda sina medborgare. Attentaten hade också påverkat Indiens relationer med grannländerna.
Premiärminister Singh hade vid sitt tillträde förklarat att Indien skulle fortsätta fredssamtalen med Pakistan (se Kashmirkonflikten samt Utrikespolitik och försvar). Fredsprocessen motarbetades dock av militanta islamistiska grupper, som Lashkar-e-Taiba, med ursprung i konflikten i Kashmir. Dessa grupper hade sedan början av 2000-talet genomfört bombattentat riktade mot civila i Indien: i Mumbai och i Delhi 2005, i Varanasi och åter i Mumbai, men också i Kashmir 2006 – alla med många civila döda och skadade som följd. Singh menade att terrorister inspirerades och stöddes av krafter inne i Pakistan och han krävde att grannlandet skulle stoppa de militanta grupperna. Han varnade också för nya attentat – och de kom.
Under tre dagar i november 2008 gick tio terrorister till välplanerat angrepp mot sju olika mål, däribland två lyxhotell, en stor tågstation och ett sjukhus, i Indiens ekonomiska huvudstad Mumbai. 174 människor dödades och närmare 300 skadades. En grupp med anknytning till Lashkar-e-Taiba tog på sig skulden. Den ende överlevande terroristen dömdes i maj 2010 till döden och avrättades i november 2012.
I februari 2010 genomfördes ett sprängattentat inne i en restaurang i Pune, nära Mumbai. 16 människor dödades och ett 60-tal skadades. En Pakistanbaserad utbrytargrupp ur Lashkar-e-Taiba tog på sig dådet.
Tusentals döda i naxalitupproret
Sedan dess har en rad attentat utförts, många av den inhemska islamistiska Indiska mujahedin, en terroristgrupp inspirerad av Lashkar-e-Taiba. Bland annat utsattes åter Mumbai i juli 2011 för ett terrordåd som krävde 26 människors liv och skadade fler än 130 i tre samordnade sprängdåd på tre folkfyllda platser i staden. I februari 2013 dödades 17 människor när två samordnade sprängladdningar detonerades på en busshållsplats i staden Hyderabad.
I Muzaffarnagar i delstaten Uttar Pradesh, drygt tio mil nordöst om Delhi, dödades i september 2013 ett 50-tal människor i de värsta religionskravallerna på flera år mellan hinduer och muslimer och de politiska partierna i delstaten anklagade varandra för att ha underblåst våldet.
I delstaten Assam har dessutom hundratals dödsoffer krävts i de våldsamma strider som under många år blossat upp av och till mellan den infödda folkgruppen bodo och muslimska nybyggare.
Läs mer om dessa händelser i Kalendarium.
Också de maoistiska naxaliterna har stått för en rad terrordåd (se Naxalitupproret). Maoisterna finns sedan länge främst i nordöstra Indien där de säger sig kämpa för fattiga och stamfolk, bortglömda av regeringen. De opererar bland annat genom generalstrejker och våldsamma angrepp på militär, polis och andra myndighetspersoner. Sedan 2009 har uppskattningsvis 3 000 människor dödats i våldsamheter relaterade till naxaliternas uppror. Premiärminister Singh kallade de maoistiska rebellernas verksamhet för Indiens ”främsta interna säkerhetsutmaning”.
De indiska valmyndigheterna utlyste i juni 2012 presidentval till den 19 juli för att utse en efterträdare till Indiens första kvinnliga president, Pratibha Patil. Den regerande partialliansen med Kongresspartiet i spetsen förde fram den 77-årige finansministern Pranab Mukherjee som sin kandidat och han vann presidentvalet över Purno Sangma, som stöddes av oppositionspartiet BJP.
Svagare andra mandatperiod
Den Kongresspartiledda regeringens andra mandatperiod efter valet våren 2009 hade inte varit lika lyckad som den första. Den hade kantats av en rad korruptionsanklagelser, sviktande ekonomi och politisk handlingsförlamning. Kongresspartiet hade också ledarskapsproblem. Premiärminister Singh hade förklarat att han tänkte lämna politiken oavsett valutgången. Partiledaren Sonia Gandhi hade redan tidigare avstått från att ställa upp som premiärministerkandidat på grund av sin italienska bakgrund. Efter viss tvekan utsågs hennes och Rajiv Gandhis son Rahul till vice partiledare och han blev samtidigt partiets ansikte utåt i valkampanjen. Men det sades aldrig rent ut att han var tilltänkt premiärminister och många ifrågasatte hans intresse och fallenhet för ett sådant uppdrag.
Inför det parlamentsval som skulle hållas över hela
Indien våren 2014 fick därmed oppositionen ett försprång. BJP hade utsett Gujarats chefsminister Narendra Modi till sin premiärministerkandidat. Modi var visserligen kontroversiell, också inom BJP, för sina nära band till mer extrema hindunationalistiska kretsar. Modi och BJP hade också kritiserats för sin passivitet under de religiösa upploppen i Gujarat 2002. Men inför valet tonades den hindunationalistiska retoriken ner till förmån för ekonomiska frågor och många indier hoppades att Modi skulle kunna ge Indien samma ekonomiska tillväxt och modernisering som den Gujarat sett under hans tolv år som delstatens ledare. Enligt Modis kritiker på vänsterkanten hade han dock styrt Gujarat som en VD för ett storföretag, där investerare och företagare varit nöjda men vinsterna knappast kommit folkmajoriteten till godo i form av minskad fattigdom, bättre sjukvård eller högre utbildningsnivå.
Inför parlamentsvalet i april och maj 2014 tycktes också BJP och Kongresspartiet få viss konkurrens från en nybildad så kallad tredje front, bestående av sju regionala och fyra vänsterinriktade partier, däribland Indiens kommunistparti-marxisterna (CPI-M). Även det nya antikorruptionspartiet Vanligt folks parti (AAP), som haft framgångar i delstatsvalet i Delhi i slutet av 2013, satsade på att få inflytande i den federala politiken.
Valet inleddes under lugna former den 7 april i delstaterna Assam och Tripura i öster och pågick fram till den 12 maj. Fyra dagar senare stod det klart att BJP vunnit en jordskredsseger över Kongresspartiet. Både Sonia och Rahul Gandhi ställde sina platser till förfogande men övertalades att stanna kvar.
Källa: Landguiden