Omans enväldige sultan Qabus ibn Sa’id har regerat landet sedan 1970 då han kom till makten genom en palatskupp mot sin egen far. Sedan dess har han strävat efter att modernisera det omanska samhället, något som dock inte inneburit demokratisering av landet. Först i början av 1990-talet kunde ett litet steg i demokratisk riktning skönjas. Qabus ersatte då landets maktlösa konsultativa församling med ett nytt konsultativt råd, majlis ash-shura, vars medlemmar skulle utses av en liten grupp utvalda medborgare. 1996 införde sultan Qabus för första gången i landets historia en skriven grundlag. I den slogs fast att Oman skulle ha ett parlament med två kamrar: underhuset majlis ash-shura och överhuset majlis ad-dawlah.

År 2000 infördes direkta val till underhuset, men bara en tiondel av medborgarna fick rösta. För första gången valdes två kvinnor in i parlamentet, som utökades till 83 platser. I mars 2003 utnämndes en kvinnlig minister – den första i arabstaterna kring Persiska viken.

I valet i oktober år 2003 fick för första gången alla omanska medborgare – även kvinnor – över 21 år rösta på kandidater till det rådgivande underhuset. Valdeltagandet var dock högst 30 procent. Två kvinnor blev invalda i rådet.

I början av 2005 greps nästan hundra personer, anklagade för att ha planerat att genom en statskupp återupprätta imamatet, en islamisk stat. 31 av de gripna dömdes till fängelse i upp emot 20 år, men de benådades senare av sultan Qabus.

Nästan 390 000 medborgare hade registrerat sig inför valet till underhuset i oktober 2007, antalet kandidater var 632, varav 21 kvinnor. Antalet platser i underhuset utökades till 84. Till skillnad från 2003 tilläts nu kandidaterna att sätta upp valaffischer med sina porträtt och politiska slagord på. Valresultatet visade att ingen kvinna vann någon plats denna gång.

Den ärke konservative och bakåtsträvande sultanen Sa’id ibn Taimur, som sedan sitt makttillräde 1932 nästan helt hade isolerat Oman från omvärlden, avsattes 1970 i en palatskupp av sin egen son, Qabus ibn Sa’id. Denne var utbildad i Storbrittanien och hade anammat moderna, västerländska idéer. Hans kupp anses ha fått stöd av britterna, liksom av omanska militärer.

Den nye sultanen inledde en omfattande modernisering av samhället, som i många avseenden befann sig på en medeltida nivå. Samtidigt som Oman öppnades mot omvärlden, gjordes satsningar på framför allt infrastruktur – vägar, hamnar, skolor, med mera. Uppbyggnaden var under de första åren närmast explosionsartad, om än inte alltid välplanerad. Den måste trots växande inkomster från olja, som började utvinnas i landet 1967, finansieras med utländska lån, bland annat från Saudiarabien.

Vid tiden för maktskiftet 1970 rådde oro i den södra provinsen Dhofar, som bara var löst knutet till Oman. Sedan 1965 hade en väpnad befrielsearmé med stöd från det vid denna tid kommunistiska Sydyemen varit verksam där. Den nye sultanen Qabus satte därför igång utvecklingsprojekt för Dhofars fattiga och föreslog att gerillan skulle delta i uppbyggnaden av det nya samhället. Detta avböjde dock rebellerna. De militära insatserna mot gerillan ökade då, och 1975 slogs upproret ned med hjälp av brittiska, iranska och jordanska trupper. Året därpå utfärdade sultanen amnesti för rebellerna.

När sultanen i början av 1980-talet anklagades för att inte vara tillräckligt medveten om den allmäna opinionen i landet inrättade han ett konsultativt råd med 45 medlemmar som skulle ge honm vägledning i viktiga frågor. Alla ledamöter i rådet måste dock godkännas av sultanen, som fortsatte att enväldigt styra landet.

År 1994 slog myndigheterna hårt ned på vad man uppgav vara militanta islamistiska rörelser i landet. Säkerhetstjänsten grep flera hundra personer, varav några dömdes till döden. Dödsstraffen omvandlades senare till fängelse av sultanen.

Oman omnämns troligen för första gången på sumeriska kilskriftstavlor från 3000-talet före Kristus och det är klarlagt att romerska geografer kände till området.

Befolkningen övergick tidigt till islam. Invånarna anslöt sig till utbrytarriktningen ibadiya redan under de första striderna om vem som skulle efterträda profeten Muhammed efter dennes död år 632. På 700-talet blev området ett självständigt rike under ledning av en imam. Riket hölls samman trots invasionsförsök från bland annat araber, perser och indier. På 900-talet var Suhar en av arabvärldens största städer med en omfattande utrikeshandel. Omanska sjömän färdades till exempel ända till Kina.

År 1507 erövrades Muskat och flera andra omanska hamnstäder av portugiserna. Kustområdet inlemmades snart i Portugals handelsimperium och förblev så tills 1650, då en omansk armé kunde driva ut portugiserna. Omanierna utvidgade därefter sitt rike ända till Östafrika. 1730 hade riket erövrat städerna Mogadishu i dagens Somalia Mombasa i nuvarande Kenya samt de tanzaniska öarna Zanzibar och Pemba.

År 1749 valdes Ahmad ibn Sa’id till imam och därmed grundades Sa’id-dynastin som styr landet än idag. Ahmad ibn Sa’ids sonson lät 1786 flytta huvudstaden från Rostaq i inlandet till Muskat vid kusten. Stammarna i inlandet accepterade dock inte flytten och fortsatte att välja sina egna imamer. Dessa tävlade om makten med härskaren i Muskat, som antog den sekulära titeln sultan. Därmed hade i praktiken två riken uppstått: ett religiöst under imamen i inlandet, imamatet, och ett sekulariserat rike under sultanen i Muskat, sultanatet.

Från slutet av 1700-talet ökade britternas inflytande i regionen och Storbrittanien kom snart att fungera som skyddsmakt för sultanatet. Än idag har Storbrittanien och Oman nära relationer till varandra.

I början av 1800-talet visade den dåvarande sultanen ett stort intresse för de östafrikanska delarna av riket och han tilbringade ofta tiden där. 1829 blev provinsen Dhofar i söder en delav sultanatet. När sultanen dog 1856 delades riket mellan hans två söner. Den ene ärvde de östafrikanska delen och använde ön Zanzibar som bas. Den andre sonen blev sultan över Muskat.

Sultanatet i Muskats ekonomi försämrades kraftigt i mitten av 1800-talet, dels beroende på att de östafrkanska besittningarna hade avskiljts, dels därför att britterna hade förbjudit den lönsamma slavhandeln, som hade haft ett viktigt centrum i Muskat. Imamatet i inlandet såg nu sin chans och erövrade Muskat 1868. Med britternas hjälp återupprättades dock sultanatet, men mellan Muskat och imamatet rådde ett krigstillstånd fram till 1920, då ett fredsfördrag kunde slutas.

När Sa’id ibn Taimur blev sultan 1932 gick landet in i en lång period av bakåtsträvan och isolering. Han förbjöd sina undersåtar att röka, lyssna på radio, spela trummor och bära glasögon. Kontakterna med utlandet minimerades. Oman ansågs under 1960-talet vara ett av världens mest isolerade riken.

Efter andra världskriget minskade Persiska vikens strategiska betydelse för Storbrittanien och 1951 erkände London sultanatet som ett fullt självständigt land. Tre år senare valdes i inlandet en ny imam, som försökte upprätta en suverän stat. Nya strider utbröt med sultanens styrkor. Med hjälp av brittiska soldater tog sultanen kontroll över hela landet 1959, imamatet kuvades och imamen flydde till Saudiarabien. Övriga arabländer stödde emellertid imamen, och frågan om Omans medlemsskap i FN förhalades under 1960-talet. Först 1971 blev Oman medlem i FN.

Rättsväsendet lyder under sultanen. Han utser alla domare och har även sista ordet i alla domslut. Civila domstolar dömer i brottmål och shariadomstolar som tillämpar islamisk rättsskipning, dömer i familjerättsliga tvister. En säkerhetsdomstol dömer i fall som rör landets säkerhet samt i vissa brottmål då regeringen finner det lämpligt. Dödsstraff utdöms men ingen fånge avrättats sedan 2001.

Misshandel i samband med polisförhör, särkilt hos säkerhetspolisen, har rapporterats. Däremot finns det inga uppgifter om försvinnanden eller politiska avrättningar.

Läs om våra resor till Oman.

Oman är ett sultanat (ett slags monarki) där all makt är samlad hos härskaren, sultanen. Denne utser landets ministrar, leder regeringsarbetet och är själv utrikes-, försvars- och finansminister.

År 1996 införde sultan Qabus ibn Sa’id för första gången i Omans historia en skriven författning. Den slår fast att det ska finnas en rådgivande församling (ett «parlament» utan makt) med två kamrar: underhuset, majlis ash-shura, med 84 ledamöter som väljs direkt av folket och överhuset, majlis ad-dawlah, med 41 ledamöter som utses av sultanen bland «framstående omanier». År 2000 hölls de första direkta valen till underhuset, men då fick knappt en tiondel av invånare med medborgarskap rösta. Vid nästa val 2003 var dock samtliga medborgare som fyllt 21 år röstberättigade – även kvinnorna.

Underhuset granskar lagförslag från regeringen men har ingen egen lagstiftande makt. Det har bara en rådgivande funktion, främst i ekonomiska frågor. Överhuset ska enligt författningen utgöra «en länk mellan regeringen och folket». Eftersom parlamentet i praktiken saknar makt har varken medborgare eller utländska gästarbetare några egentliga möjligheter att på demokratisk väg påverka politiken. Inga politiska partier är heller tillåtna.

Tronföljden efter den nuvarande sultanen Qabus ibn Sa’id, född 1940, riskerar att bli problematisk, eftersom han inte har några egna barn och inte heller har utsett någon efterföljare. Enligt grundlagen ska sultanens efterträdare utses av hans familj inom tre dagar efter hans död. Om inte detta sker ska Försvarsrådet , som består av högt uppsatta företrädare för försvaret och statsförvaltningen, utse den efterträdare som sultanen själv utpekat i ett slutet kuvert.

Omans grundlag garanterar press- och tryckfrihet – men bara så länge statens säkerhet inte utmanas eller människovärdet skadas. I praktiken kontrolleras landets massmedier i stor utsträckning av de politiska makthavarna. Pressen censureras och journalister utövar därför självcensur för att undvika trakasserier från myndigheterna. All kritik av sultanen – landets härskare – är förbjuden, medan regeringens politik och dess tjänstemän får lov att kritiseras.

Det utkommer en handfull dagstidningar i Oman, varav hälften är på engelska. Därutöver ges drygt 20 tidsskrifter ut. Störst bland dagstidningarna är den arabiskspråkiga al-Watan, medan Times of Oman är största engelskspråkiga dagstidning.

Oman öpnades för utländska besökare först år 1985 och även omsatsningarna på turism nu ökar, så görs det på ett försiktigt sätt för att inte utmana landets gamla traditioner. De främsta sevärdheterna är den gamla huvudstaden Nizwa och de äldre arabiska befästningar som finns i olika delar av landet. Det finns också fina sandstränder.

Statsreligionen ibadiya påverkar i hög grad den omanska kulturen. Ibadiya uppmuntrar varken sång och dans eller avbildningar. I generationer har dock de arabiska beduinfolken framfört svärdsdanser och landets många sjömän har sina egna sånger. Trots islams avvisande hållning till avbildningar finns dessutom en tradition av underjordisk bildkonst i Oman.

I övrigt har landets konst främst kommit till uttryck i utformningen av bruksföremål, inte minst fantasifullt utsmyckade dolkar och ornamenterade hus och krukor. Det finns även ett framstående guld- och silversmide.

Under senare år har västerländsk masskultur nått landet och existerar numera parallellt med den traditionella kulturen. En modern omansk litteratur har också vuxit fram, bland annat genom en rad yngre kvinnliga författare.

När Oman började moderniseras från 1970 och framåt byggdes vägnätet ut. Idag är det bara ett fåtal bergsbyar som inte kan nås med bil. Järnvägar saknas däremot.

Hamnen i staden Salalah i den sydliga provinsen Dhofar är en viktig omlastningsplats för frakttrafik till och från Persiska viken samt områden vid Indiska oceanen. Hamnen har byggts ut och drivs av ett företag som delägs av omanska staten, ett amerikanskt bolag och danska Maersk. Den har på kort tid blivit en av de största containerhamnarna i regionen. Delvis har denna utveckling skett på bekostnad av hamnen Mina Qabus vid Matrah.

Flygfält finns utanför de flesta städer, Muskat och Salalah har internationella flygplatser. Oman Aviation Services sköter inrikesflyget och flygtransporter. Oman äger tillsammans med Bahrain, Qatar och emiratet Abu Dhabi i Förenade arabemiraten flygbolaget Gulf Air.

Grundskolan i Oman är avgiftsfri, men ingen skolplikt råder. Omkring tre fjärdedelar av barnen börjar ändå skolan och två redjedelar fortsätter till högstadiet.

Sedan slutet av 1990-talet har landet en tioårig grundskola, följd av ett tvåårigt gymnasium. En stor del av lärarkåren kommer från andra arabländer. Undervisning i engelska ges från första skolåret.

År 1986 fick Oman sitt första Universitet, Sultan Qabus-universitetet, som 2002 hade cirka 12 000 studenter, varav hälften var kvinnor. Det finns också ett antal specialiserade högskolor.

När moderniseringen av Oman inleddes 1970 (se Modern historia) var omkring 80 procent analfabeter. 2003 hade andelen sjunkit till 25 procent, bland annat med hjälp av vuxenskolor.