Jordbruk och fiske sysselsatte de allra flesta invånarna i Oman innan olja började utvinnas 1967. Än idag bidrar jordbruk till självhushållning för halva befolkningens försörjning.

Förutsättningarna för jordbruket är dock svåra. Bara cirka fem procent av landytan är lämpad för jordbruk, varav huvuddelen främst används till boskapsskötsel. För odling nyttjas bara kustremsorna och ett område kring staden Nizwa i inlandet.

Konstbevattning är helt avgörande för jordbrukets avkastning. Längs kusten i norr finns bevattningssystem med tusenåriga anor, så kallade falaj. Under de tre senaste årtiondena har storskaliga bevattningssystem byggts med avsaltningsanläggningar och stora dammar. Konstbevattningen står för 90 procent av vattenförbrukningen i Oman.

Merparten av de grödor som odlas används av de omanska hushållen, men stora mängder dadlar går på export. Av den uppodlade marken nyttjas drygt hälften för odling av frukt, främst dadlar. Andra viktiga grödor är tomater, lime, mango och lucern (till djurfoder). Det finns över en miljon getter i landet och även kameler är vanliga, över 100 000 stycken.

Trots stora satsningar på att öka skördarna genom att subventionera och rationalisera jordbruket måste Oman importera en stor del av livsmedlen.

Fisket längs den 170 mil långa kusten är ekonomiskt viktig och regeringen arbetar med att utveckla fiskeindustrin. På grund av utfiskning har dock fångsterna minskat och numera är fisket hårt reglerat.

Oman skiljer sig på många sätt från de andra oljeländerna vid Persiska viken. Olja började utvinnas först 1967 vilket är senare än i de övriga länderna. Omans oljefält är dessutom mindre och mer utspridda. Det gör dem mindre produktiva, och utvinningen är därför dyrare än i grannländerna. Oman använder avancerad modern teknik för att utvinna så mycket olja som möjligt ur sina reserver. Landet är inte medlem i de oljeproducerande ländernas organisation OPEC och är därför inte formellt bundna till några oljekvoter. En stor del av den omanska oljan säljs till Japan och Sydkorea. Priset per fat är lägre än i många andra delar av världen, men det är flera gånger högre än i grannländerna.

Oljefälten har koncentrerats till området sydväst om Muskat samt till provinsen Dhofar i söder. Oljeproduktionen sköts främst av bolaget PDO (Petrolium Development Oman), som är majoritetsägt av den omanska staten. Oljebolaget Shell innehar drygt en tredjedel av PDOs aktier.

Naturgas är en viktig del i Omans stävan att minska oljeberoendet. Gasen går på export, men används även inom landet för att driva energislukande industri. Oman deltar i flera stora projekt för att dra gasledningar genom regionen.

Landets övriga mineraltillgångar är också relativt stora. Det finns koppar, kol, krom, guld, salt, marmor, gips och kalksten i landets berggrund.

Sedan sultan Qabus ibn Sa’id kom till makten 1970 har Oman utvecklats från en fattig ökennation till en modern industristat och ett regionalt finans- och handelscentrum. Till största delen beror detta på landets goda oljeinkomster.

Även om Omans olja började utvinnas först 1967 beräknas landets oljetillgångar ta slut före 2020 – produktionen vände nedåt redan 2001. Därför har regimen gjort stora ansträngningar för att utveckla andra näringar och minska oljeberoendet. Trots ansträngningarna stod oljan ännu under 2000-talets första årtionde för i snitt 70 procent av exportinkomsterna. Utvinning av naturgas samt annan industri blir dock allt viktigare.

Efter nästan tre decennier med mycket hög ekonomisk tillväxt drabbades Oman i slutet av 1990-talet av en allvarlig ekonomisk nedgång till följd av minskad export till Asien och lägre oljepriser på världsmarknaden.

Krisen tvingade Omans regering att skära ned de stora offentliga utgifterna samt att tainkomstskatt och avgifter på sjukvård och utbildning. Bantningen av den offentliga sektorn, som sysselsätter många av landets medborgare, resulterade i att omanierna inte som tidigare är garanterade anställning där. Det har lett till ökad arbetslöshet, och protester från ungdomar som riskerar att bli arbetslösa har förekommit.

Omkring millenieskiftet vände oljepriserna uppåt igen och Omans ekonomi började åter visa god tillväxt. Den positiva trenden höll i sig under de första åren på 2000-talet. Regeringen har dock fortsatt att göra besparingar i de offentliga utgifterna, liksom att utveckla alternativa näringar till oljan samt uppmuntra privata företagsamhet.

Oman har också satsat hårt på att avreglera ekonomin, och skatterna på utländskt ägande har sänkts. I särskilda ekonomiska frizoner kan företag få upp till 30 års skattebefrielse. År 2000 blev Oman medlem i Världshandelsorganistaionen WTO.

Oman för en oberoende utrikespolitik gentemot länderna i regionen kring Persiska viken. Sultan Qabus ibn Sa’id försöker upprätthålla goda relationer till samtliga grannländer. Denna balansgång har lett till en del irritation i området, inte minst från Iran och Irak.

Länge var landets gränsdragningar omstridda, men i mitten av 1990-talet slöts ett fördrag med Saudiarabien och, efter en långvarig konflikt, också med Yemen. Gränserna mot Förenade arabemiraten fastställdes 2002. Därmed var Omans alla gränser för första gången fastställda.

Oman var under 1980-talet pådrivande med att skapa ett millitärt samarbete mellan staterna kring Persiska viken. I samarbetsorganisationen GCC (Gulf Cooperation Council), som bildades 1981, ingår förutom Oman även Saudiarabien, Kuwait, Bahrain, Qatar och Förenade arabemiraten.

Relationerna till Israel förbättrades under mitten av 1990-talet och visst diplomatiskt utbyte inleddes. Kontakterna försämrades dock åter när högerpartiet Likud kom till makten i Israel 1996 och avbröts helt några år senare.

Det brittiska inflytandet i Oman har gradvis minskat sedan Storbrittanien 1977 drog tillbaka styrkor från ön Masira, men relationerna är fortfarande mycket goda. 1980 träffade Oman och USA ett avtal som ger USA rätt att ha militära förråd på ön Masira samt använda flygbaser i Oman – om båda parter anser detta påkallat. Så blev fallet då Irak 1990 invaderade Kuwait. Liksom övriga GCC-länder ställde sig Oman formellt på den FN-stödda alliansens sida i det påföljande kriget mot Irak.

Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 uttalade Oman sitt stöd för USA och koalitionen mot terrorism. Landet upplät bland annat baser för angrepp mot Afganistans talibanregim samma år. När USA våren 2003 angrep Irak stod Oman formellt utanför den USA-ledda invasionsstyrkan, men upplät ändå sitt territorium för det amerikanska flygvapnet att attackera Irak därifrån.

Landets militära försvar omfattar drygt 44 000 man. Militärtjänsten är frivillig.

Omans enväldige sultan Qabus ibn Sa’id har regerat landet sedan 1970 då han kom till makten genom en palatskupp mot sin egen far. Sedan dess har han strävat efter att modernisera det omanska samhället, något som dock inte inneburit demokratisering av landet. Först i början av 1990-talet kunde ett litet steg i demokratisk riktning skönjas. Qabus ersatte då landets maktlösa konsultativa församling med ett nytt konsultativt råd, majlis ash-shura, vars medlemmar skulle utses av en liten grupp utvalda medborgare. 1996 införde sultan Qabus för första gången i landets historia en skriven grundlag. I den slogs fast att Oman skulle ha ett parlament med två kamrar: underhuset majlis ash-shura och överhuset majlis ad-dawlah.

År 2000 infördes direkta val till underhuset, men bara en tiondel av medborgarna fick rösta. För första gången valdes två kvinnor in i parlamentet, som utökades till 83 platser. I mars 2003 utnämndes en kvinnlig minister – den första i arabstaterna kring Persiska viken.

I valet i oktober år 2003 fick för första gången alla omanska medborgare – även kvinnor – över 21 år rösta på kandidater till det rådgivande underhuset. Valdeltagandet var dock högst 30 procent. Två kvinnor blev invalda i rådet.

I början av 2005 greps nästan hundra personer, anklagade för att ha planerat att genom en statskupp återupprätta imamatet, en islamisk stat. 31 av de gripna dömdes till fängelse i upp emot 20 år, men de benådades senare av sultan Qabus.

Nästan 390 000 medborgare hade registrerat sig inför valet till underhuset i oktober 2007, antalet kandidater var 632, varav 21 kvinnor. Antalet platser i underhuset utökades till 84. Till skillnad från 2003 tilläts nu kandidaterna att sätta upp valaffischer med sina porträtt och politiska slagord på. Valresultatet visade att ingen kvinna vann någon plats denna gång.

Den ärke konservative och bakåtsträvande sultanen Sa’id ibn Taimur, som sedan sitt makttillräde 1932 nästan helt hade isolerat Oman från omvärlden, avsattes 1970 i en palatskupp av sin egen son, Qabus ibn Sa’id. Denne var utbildad i Storbrittanien och hade anammat moderna, västerländska idéer. Hans kupp anses ha fått stöd av britterna, liksom av omanska militärer.

Den nye sultanen inledde en omfattande modernisering av samhället, som i många avseenden befann sig på en medeltida nivå. Samtidigt som Oman öppnades mot omvärlden, gjordes satsningar på framför allt infrastruktur – vägar, hamnar, skolor, med mera. Uppbyggnaden var under de första åren närmast explosionsartad, om än inte alltid välplanerad. Den måste trots växande inkomster från olja, som började utvinnas i landet 1967, finansieras med utländska lån, bland annat från Saudiarabien.

Vid tiden för maktskiftet 1970 rådde oro i den södra provinsen Dhofar, som bara var löst knutet till Oman. Sedan 1965 hade en väpnad befrielsearmé med stöd från det vid denna tid kommunistiska Sydyemen varit verksam där. Den nye sultanen Qabus satte därför igång utvecklingsprojekt för Dhofars fattiga och föreslog att gerillan skulle delta i uppbyggnaden av det nya samhället. Detta avböjde dock rebellerna. De militära insatserna mot gerillan ökade då, och 1975 slogs upproret ned med hjälp av brittiska, iranska och jordanska trupper. Året därpå utfärdade sultanen amnesti för rebellerna.

När sultanen i början av 1980-talet anklagades för att inte vara tillräckligt medveten om den allmäna opinionen i landet inrättade han ett konsultativt råd med 45 medlemmar som skulle ge honm vägledning i viktiga frågor. Alla ledamöter i rådet måste dock godkännas av sultanen, som fortsatte att enväldigt styra landet.

År 1994 slog myndigheterna hårt ned på vad man uppgav vara militanta islamistiska rörelser i landet. Säkerhetstjänsten grep flera hundra personer, varav några dömdes till döden. Dödsstraffen omvandlades senare till fängelse av sultanen.

Oman omnämns troligen för första gången på sumeriska kilskriftstavlor från 3000-talet före Kristus och det är klarlagt att romerska geografer kände till området.

Befolkningen övergick tidigt till islam. Invånarna anslöt sig till utbrytarriktningen ibadiya redan under de första striderna om vem som skulle efterträda profeten Muhammed efter dennes död år 632. På 700-talet blev området ett självständigt rike under ledning av en imam. Riket hölls samman trots invasionsförsök från bland annat araber, perser och indier. På 900-talet var Suhar en av arabvärldens största städer med en omfattande utrikeshandel. Omanska sjömän färdades till exempel ända till Kina.

År 1507 erövrades Muskat och flera andra omanska hamnstäder av portugiserna. Kustområdet inlemmades snart i Portugals handelsimperium och förblev så tills 1650, då en omansk armé kunde driva ut portugiserna. Omanierna utvidgade därefter sitt rike ända till Östafrika. 1730 hade riket erövrat städerna Mogadishu i dagens Somalia Mombasa i nuvarande Kenya samt de tanzaniska öarna Zanzibar och Pemba.

År 1749 valdes Ahmad ibn Sa’id till imam och därmed grundades Sa’id-dynastin som styr landet än idag. Ahmad ibn Sa’ids sonson lät 1786 flytta huvudstaden från Rostaq i inlandet till Muskat vid kusten. Stammarna i inlandet accepterade dock inte flytten och fortsatte att välja sina egna imamer. Dessa tävlade om makten med härskaren i Muskat, som antog den sekulära titeln sultan. Därmed hade i praktiken två riken uppstått: ett religiöst under imamen i inlandet, imamatet, och ett sekulariserat rike under sultanen i Muskat, sultanatet.

Från slutet av 1700-talet ökade britternas inflytande i regionen och Storbrittanien kom snart att fungera som skyddsmakt för sultanatet. Än idag har Storbrittanien och Oman nära relationer till varandra.

I början av 1800-talet visade den dåvarande sultanen ett stort intresse för de östafrikanska delarna av riket och han tilbringade ofta tiden där. 1829 blev provinsen Dhofar i söder en delav sultanatet. När sultanen dog 1856 delades riket mellan hans två söner. Den ene ärvde de östafrikanska delen och använde ön Zanzibar som bas. Den andre sonen blev sultan över Muskat.

Sultanatet i Muskats ekonomi försämrades kraftigt i mitten av 1800-talet, dels beroende på att de östafrkanska besittningarna hade avskiljts, dels därför att britterna hade förbjudit den lönsamma slavhandeln, som hade haft ett viktigt centrum i Muskat. Imamatet i inlandet såg nu sin chans och erövrade Muskat 1868. Med britternas hjälp återupprättades dock sultanatet, men mellan Muskat och imamatet rådde ett krigstillstånd fram till 1920, då ett fredsfördrag kunde slutas.

När Sa’id ibn Taimur blev sultan 1932 gick landet in i en lång period av bakåtsträvan och isolering. Han förbjöd sina undersåtar att röka, lyssna på radio, spela trummor och bära glasögon. Kontakterna med utlandet minimerades. Oman ansågs under 1960-talet vara ett av världens mest isolerade riken.

Efter andra världskriget minskade Persiska vikens strategiska betydelse för Storbrittanien och 1951 erkände London sultanatet som ett fullt självständigt land. Tre år senare valdes i inlandet en ny imam, som försökte upprätta en suverän stat. Nya strider utbröt med sultanens styrkor. Med hjälp av brittiska soldater tog sultanen kontroll över hela landet 1959, imamatet kuvades och imamen flydde till Saudiarabien. Övriga arabländer stödde emellertid imamen, och frågan om Omans medlemsskap i FN förhalades under 1960-talet. Först 1971 blev Oman medlem i FN.

Rättsväsendet lyder under sultanen. Han utser alla domare och har även sista ordet i alla domslut. Civila domstolar dömer i brottmål och shariadomstolar som tillämpar islamisk rättsskipning, dömer i familjerättsliga tvister. En säkerhetsdomstol dömer i fall som rör landets säkerhet samt i vissa brottmål då regeringen finner det lämpligt. Dödsstraff utdöms men ingen fånge avrättats sedan 2001.

Misshandel i samband med polisförhör, särkilt hos säkerhetspolisen, har rapporterats. Däremot finns det inga uppgifter om försvinnanden eller politiska avrättningar.

Läs om våra resor till Oman.

Oman är ett sultanat (ett slags monarki) där all makt är samlad hos härskaren, sultanen. Denne utser landets ministrar, leder regeringsarbetet och är själv utrikes-, försvars- och finansminister.

År 1996 införde sultan Qabus ibn Sa’id för första gången i Omans historia en skriven författning. Den slår fast att det ska finnas en rådgivande församling (ett «parlament» utan makt) med två kamrar: underhuset, majlis ash-shura, med 84 ledamöter som väljs direkt av folket och överhuset, majlis ad-dawlah, med 41 ledamöter som utses av sultanen bland «framstående omanier». År 2000 hölls de första direkta valen till underhuset, men då fick knappt en tiondel av invånare med medborgarskap rösta. Vid nästa val 2003 var dock samtliga medborgare som fyllt 21 år röstberättigade – även kvinnorna.

Underhuset granskar lagförslag från regeringen men har ingen egen lagstiftande makt. Det har bara en rådgivande funktion, främst i ekonomiska frågor. Överhuset ska enligt författningen utgöra «en länk mellan regeringen och folket». Eftersom parlamentet i praktiken saknar makt har varken medborgare eller utländska gästarbetare några egentliga möjligheter att på demokratisk väg påverka politiken. Inga politiska partier är heller tillåtna.

Tronföljden efter den nuvarande sultanen Qabus ibn Sa’id, född 1940, riskerar att bli problematisk, eftersom han inte har några egna barn och inte heller har utsett någon efterföljare. Enligt grundlagen ska sultanens efterträdare utses av hans familj inom tre dagar efter hans död. Om inte detta sker ska Försvarsrådet , som består av högt uppsatta företrädare för försvaret och statsförvaltningen, utse den efterträdare som sultanen själv utpekat i ett slutet kuvert.

Omans grundlag garanterar press- och tryckfrihet – men bara så länge statens säkerhet inte utmanas eller människovärdet skadas. I praktiken kontrolleras landets massmedier i stor utsträckning av de politiska makthavarna. Pressen censureras och journalister utövar därför självcensur för att undvika trakasserier från myndigheterna. All kritik av sultanen – landets härskare – är förbjuden, medan regeringens politik och dess tjänstemän får lov att kritiseras.

Det utkommer en handfull dagstidningar i Oman, varav hälften är på engelska. Därutöver ges drygt 20 tidsskrifter ut. Störst bland dagstidningarna är den arabiskspråkiga al-Watan, medan Times of Oman är största engelskspråkiga dagstidning.