Islamiska lag, sharia, utgör officiellt grunden för lagstiftningen som dock i praktiken har betydande fransk påverkan, Enligt konstitutionen ska rättsväsendet vara fritt och oberoende från övriga myndigheter, vilket i praktiken bara delvis har fungerat. 2005 krävde domarkåren att dess självständighet gentemot regeringen ska garanteras samt krävde rätt att övervaka hela processen vid val. En komplex lagstiftning gör att rättegångar blir utdragna. Militärdomstolar och specialdomstolar inskränker den åtalades rättigheter och har använts flitigt vid åtal om terrorism eller brott mot nationens säkerhet. År 2007 ändrades grundlagen så att polisen får använda alla medel för att «förhindra terror». Censuren är sträng. Oberoende fackföreningar är inte tillåtna och regimen kan förbjuda frivilligorganisationer.

Människorättsorganisationen Amnesty International har kritiserat regimen för omfattande och systematisk tortyr av politiska fångar och för vad som verkat vara avrättningar utan rättegång. Misstänkta anhängare av förbjudna islamiska grupper hålls fängslade utan rättegång, en del i åratal. Det finns personer som fängslats över hundra gångar. Enligt Amnesty bryter säkerhetspolisen grovt mot mänskliga rättigheter i jakten på militanta islamister. 2006 beräknade människorättsgrupper att ca 18 000 människor hölls fängslade utan rannsakning och dom. Dödstraffet är i bruk.

Läs mer om Egypten.

Omans enväldige sultan Qabus ibn Sa’id har regerat landet sedan 1970 då han kom till makten genom en palatskupp mot sin egen far. Sedan dess har han strävat efter att modernisera det omanska samhället, något som dock inte inneburit demokratisering av landet. Först i början av 1990-talet kunde ett litet steg i demokratisk riktning skönjas. Qabus ersatte då landets maktlösa konsultativa församling med ett nytt konsultativt råd, majlis ash-shura, vars medlemmar skulle utses av en liten grupp utvalda medborgare. 1996 införde sultan Qabus för första gången i landets historia en skriven grundlag. I den slogs fast att Oman skulle ha ett parlament med två kamrar: underhuset majlis ash-shura och överhuset majlis ad-dawlah.

År 2000 infördes direkta val till underhuset, men bara en tiondel av medborgarna fick rösta. För första gången valdes två kvinnor in i parlamentet, som utökades till 83 platser. I mars 2003 utnämndes en kvinnlig minister – den första i arabstaterna kring Persiska viken.

I valet i oktober år 2003 fick för första gången alla omanska medborgare – även kvinnor – över 21 år rösta på kandidater till det rådgivande underhuset. Valdeltagandet var dock högst 30 procent. Två kvinnor blev invalda i rådet.

I början av 2005 greps nästan hundra personer, anklagade för att ha planerat att genom en statskupp återupprätta imamatet, en islamisk stat. 31 av de gripna dömdes till fängelse i upp emot 20 år, men de benådades senare av sultan Qabus.

Nästan 390 000 medborgare hade registrerat sig inför valet till underhuset i oktober 2007, antalet kandidater var 632, varav 21 kvinnor. Antalet platser i underhuset utökades till 84. Till skillnad från 2003 tilläts nu kandidaterna att sätta upp valaffischer med sina porträtt och politiska slagord på. Valresultatet visade att ingen kvinna vann någon plats denna gång.

Den överväldigande majoriteten av burmanerna, arakaneserna, mon, shan och pa-o samt flertalet karener är buddister av theravadaskolan, d v s samma typ av buddism som förekommer i Thailand, Laos, Kambodja och Sri Lanka. För anhängarna av theravadabuddismen, «den lilla farkosten», står Buddhas filosofi i centrum och Buddha ses som en vishetslärare och ett föredöme men inte som en frälsargestalt vilket är fallet inom mahayanabuddismen, «den stora farkosten», som finns i t ex Tibet, Kina, Japan, Korea och Vietnam. Buddistmunkar har spelat en viktig roll i motståndet mot militärregimen.

Bland minoritetsfolken kachin och chin är de flesta kristna, främst baptister men också katoliker. Kachinfolkets baptiströrelse grundades av den svensk-amerikanske missionären Ola Hanson, som även konstruerade ett skriftspråk åt kachinerna. Starka kristna inslag finns också bland karenerna, karenni, naga, lahu och wa. Traditionella naturreligioner lever kvar bland flera bergsfolk som naga, wa, lahu, akha, och i viss mån även kachin och karen.

Indierna i städerna är till största delen muslimer men det finns också hinduer och sikher. I arakanområdet på gränsen mot Bangladesh finns en muslimsk minoritet, rohingya, som också talar sin egegn arakanesiska dialekt, vilken är uppblandad med bengaliska och persiska.

Rohingyas har ända sedan 1960-talet förföljts av regimen, som ser dem som ett utländskt folk som därför inte får medborgarskap ( se ävenBefolkning och språk). Rapporter om att moskéer och kyrkor har rivits för att ersättas av buddhisttempel eller arméförläggningar når ibland omvärlden. Formellt råder dock religionsfrihet i landet.

Läs mer om Burma.

Nilen är Egyptens moder. Floden gav upphov till en av världens äldsta civilisationer, när nomader och samlarfolk för tusentals år sedan slog sig ner på dess bördiga stränder. Behovet av att samarbeta för att reglera de årliga översvämningarna gav upphov till världens första större centralstyrda stat. Omkring 3 000 f Kr enades Övre och Nedre Egypten (Nildeltat) och kom att styra av en kung, farao, som sågs som en gud och garant för välstånd och fred. Landet var rikt på sten för byggnationer, lera för krukmakeri och guld för utsmyckning.

Det faraoniska Egypten delas in i tre perioder som benämns Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Kulturlivet blomstrade under den faraoniska tiden och otaliga minnesmärken vittnar om en högtstående kultur. Under denna tid uppfördes bland annat pyramiderna och sfinxen vid Giza.

Vid en mellanperiod av inre splittring erövrades Egypten av hyksos, ett asiatiskt folk, ca 1650 f Kr. Dess välde varade inte länge och med Nya riket (1550-1185 f Kr) inleddes en ny stor blomstringstid. Då erövrades Syrien, Nubien (Sudan) och Palestina, och Egypten utvecklades till historiens första världsmakt.

På Nya rikets slut följde förfall, då Egypten först hamnade under assyriskt och sedan i ett par århundraden under persiskt styre. Tiden som persisk provins tog slut 332 f Kr då den grekiske härskaren Alexander den store som intog Egypten och utropade sig till farao. Han grundade Alexandria, som blev centrum för hellenistisk bildning och kultur. Efter Alexanders död tillföll landet makedoniern Ptolemeus, vars ätt styrde Egypten till 30 f Kr, då romarna besegrade Egyptens flotta och armé. Som en följd av nederlaget begick drottningen Kleopatra självmord genom att låta sig bitas av en giftorm.

Egypten inlemmades som provins i det romerska riket och exploaterades som kornbod och skattekälla. Kristendomen slog rot. De kristna, kopterna, utsattes först för Roms förföljelse och sedan makten i kejsardömet på 400-talet förskjutits till konstantinopel och det Östromerska riket (Bysans) kom kopterna i konflikt med den bysantinska kyrkan. Religiös ofrihet och hårt skattetryck från konstantinopel gjorde att egyptierna inte bjöd mycket motstånd när de arabiska erövrarna nådde landet år 642.

En omfattande arabisk invandring ägde rum och arabiska språket tog överhanden. Under den fatimidiska dynastin grundades år 969 den nya huvudstaden Kairo (al-Qahira, den segerrika). Under kurden Saladins styre på 1100-talet var Egypten centrum i ett större välde. Saladin blev en hjälte då han erövrade Jerusalem från de kristna korsfararna.

Från 1250-början av 1500-talet styrdes Egypten av de så kallade mamlukerna. De var från början turkiska slavar (mamluk = Slav) i arabiska arméer som kunnat avancera och bygga sig en egen maktställning.

Baybars I, som spelade en viktig roll när mamlukerna år 1260 besegrade en anstormande mongolarmé, räknas som mamlukväldets grundare.

År 1517 intogs Egypten av den turkiske sultanen Selim I och kom därefter formellt att ingå i det osmanska riket fram till 1914. Men från senare delen av 1700-talet gjorde sig landet till stor del oberoende.

När den franske kejsaren Napoleon inledde sin erövring 1798 var Egypten utfattigt efter upprepad missväxt och svält. Den franska ockupationen varade bara tre år men fransmännen lämnade efter sig ett västligt inflytande i form av nygrundade skolor och vetenskapliga institutioner. En modernisering av landet inleddes under Mohammad Ali, en makedonisk officer i turkisk tjänst, som tog makten 1805.

Storbritannien stödde de osmanska härskarnas ambition att behålla kontrollen över Egypten och gjorde därigenom handelsvinster på Egyptens bekostnad. Den egyptiska marknaden öppnades för europeiska varor vilket ledde till att landets textilindustri slogs ut.

På 1860-talet genomfördes många projekt för att förbättra infrastrukturen i landet. Med fransk ingenjörskonst och egyptisk tvångsarbete byggdes Suezkanalen från Medelhavet till Röda havet. Kanalen stod klar 1869. Kanalbolaget dominerades av Frankrike och Storbritannien. Britternas inblandning i Egypten affärer växte med tiden vilket ledde till en nationalistisk revolt bland jordägare, köpmän och officerare. Revolten slogs ner 1882 genom en brittisk invasion och Storbritannien ockuperade landet.

Britterna satsade på bomullsodling för export till storbritannien, försummade den inhemska ekonomiska utvecklingen och en påbörjad industrialisering. Britterna lade därmed grunden till Egyptens underutveckling. Den hårda ockupationen gav bränsle åt nationalistiska känslor, och 1907 bildades två egyptiska politiska partier. Egyptier beslöt att forma en egen delegation, Wafd, för att kräva självständighet vid fredskonferensen i Versailles efter första världskriget.

Wafd utvecklades till ett nationalistparti för båda muslimer och kopter under slagordet «Halvmånen och Korset». Britterna fängslade och deporterade ledaren Zaghlul Pasha och hans medarbetare, vilket ledde till folkligt uppror 1919 med strejker och våldsamheter som krävde över åttahundra människors liv.

Britterna gav upp och förklarade Egypten självständigt 1922, men behöll ansvaret för landets försvar och skydd av utländska intressen i landet.

Fuad I, tidigare sultan, blev kung och den nya författningen föreskrev parlamentsval. Det första valet 1924 gav Wafd egen majoritet i parlamentet, men patiet tvingades bort från makten efter krav från britterna till följd av mordet på den brittiske befälhavaren över egyptiska armén.

1928 grundades det religiöst inspirerade Muslimska brödraskapet och 1933 skapades Det unga Egypten, en radikal nationalistisk organisation med fascistiska och nazistiska sympatier.

Genom en överenkommelse 1936 började britterna ta hem sina trupper men fick behålla en styrka i kanalzonen. Evakueringen försenades av andra världskriget (1939-1945) då Egypten blev ett viktigt brittiskt basområde. Några avgörande slag stod där, till exempel slaget vid el-Alamein 1942.

Kriget delade egyptierna. Fuads son, kung Faruq, tillhörde de egyptier som hade sympatier för Tyskland och Italien medan Wafdpartiet stod bakom britterna till priset av sitt folkliga stöd då allt fler egyptier slöt upp kring de militanta högerorganisationerna.

Källa: landsguiden.se 2010-05-03

Den ärke konservative och bakåtsträvande sultanen Sa’id ibn Taimur, som sedan sitt makttillräde 1932 nästan helt hade isolerat Oman från omvärlden, avsattes 1970 i en palatskupp av sin egen son, Qabus ibn Sa’id. Denne var utbildad i Storbrittanien och hade anammat moderna, västerländska idéer. Hans kupp anses ha fått stöd av britterna, liksom av omanska militärer.

Den nye sultanen inledde en omfattande modernisering av samhället, som i många avseenden befann sig på en medeltida nivå. Samtidigt som Oman öppnades mot omvärlden, gjordes satsningar på framför allt infrastruktur – vägar, hamnar, skolor, med mera. Uppbyggnaden var under de första åren närmast explosionsartad, om än inte alltid välplanerad. Den måste trots växande inkomster från olja, som började utvinnas i landet 1967, finansieras med utländska lån, bland annat från Saudiarabien.

Vid tiden för maktskiftet 1970 rådde oro i den södra provinsen Dhofar, som bara var löst knutet till Oman. Sedan 1965 hade en väpnad befrielsearmé med stöd från det vid denna tid kommunistiska Sydyemen varit verksam där. Den nye sultanen Qabus satte därför igång utvecklingsprojekt för Dhofars fattiga och föreslog att gerillan skulle delta i uppbyggnaden av det nya samhället. Detta avböjde dock rebellerna. De militära insatserna mot gerillan ökade då, och 1975 slogs upproret ned med hjälp av brittiska, iranska och jordanska trupper. Året därpå utfärdade sultanen amnesti för rebellerna.

När sultanen i början av 1980-talet anklagades för att inte vara tillräckligt medveten om den allmäna opinionen i landet inrättade han ett konsultativt råd med 45 medlemmar som skulle ge honm vägledning i viktiga frågor. Alla ledamöter i rådet måste dock godkännas av sultanen, som fortsatte att enväldigt styra landet.

År 1994 slog myndigheterna hårt ned på vad man uppgav vara militanta islamistiska rörelser i landet. Säkerhetstjänsten grep flera hundra personer, varav några dömdes till döden. Dödsstraffen omvandlades senare till fängelse av sultanen.

Skolundervisningen är avgiftsfri för alla där den finns att tillgå, vilket är fallet i samtliga städer men inte alltid på landsbygden. Grundskolan omfattar fem år och påbörjas vid fem års ålder. Därefter följer ett treårigt mellanstadium samt ett tvåårigt högstadium. Drygt fyra barn av fem beräknas inleda grundskolan eller går i buddistiska klosterskolor, men bara hälften av en årsklass fortsätter i mellanskolan medan en av fyra studerar på högstadiet.

Efter studentoroligheter 1988 (se Modern historia) var samtliga skolor – från grundskolor till universitet – stängda och ingen undervisning förekom på över ett år. Universiteten öppnade först i augusti 1992. Efter stora studentdemonstrationer i december 1996, mot bland annat utbildningens låga kvalitet, stängdes åter universiteten. Först sommaren 2000 fick cirka 60 000 studenter återuppta studierna efter löfte om att hålla sig borta från politiken. Många institutioner flyttades dock ut från de största städerna för att skilja studenterna åt och militären övervakar vilka som befinner sig i skolorna.

Universiteten i Rangoon och Mandalay har traditionellt varit de främsta, men utbildningens standard har sjunkit, på alla nivåer, sedan mitten av 1990-talet. Regimen satsar bara drygt en procent av BNP på utbildningen. Sedan några år finns ett antal privata skolor; en del tar ut höga terminsavgifter medan andra drivs genom välgörenhet.

En populär georgiska legend hävdar att de fick sin vackra land på följande sätt: När Gud nämligen ut marken mellan dess olika folk, det var georgier mitt i en dricka. De har därför kom för sent för att vara med och Gud var tvungen att berätta för dem att alla länder tyvärr redan hade delats ut, men när georgierna svarade att deras försening berodde på att de hade haft fullt upp att leverera tal till Herrens pris, blev han så rörd att han gav dem bit mark han annars hade förbehållit sig själv!

I den verkliga världen kallar georgier, dock inte själva georgier utan kartvel-EBI och deras land Sakartvelo, namn som hänvisar till den förkristna gudom – Kartlos som de tror är deras förfader. Alternativt «karten är», en gammal Östra georgiska stam. Villkoren Georgien / georgier stammar i gengäld sannolikt från det persiska «gurj» eller «gurz» som på ryska har blivit «Gruz» och «Gruzia», även om en konkurrerande teori vet att de kommer från det grekiska ordet «geo «-. marken och var redan under antiken, med hänvisning till de väletablerade lokala bondekultur 

som helst, har vid den aktuella georgiskt territorium runt mänsklig bebyggelse sedan förhistorisk tid. Paleolitiska grottor i västra Georgien visar att det finns ursprungsbefolkningar runt 80.000 f.Kr. och senast utgrävningar sydväst om Tbilisi producerat flera ännu äldre hominid reliker – de 1,75 miljoner. år gammal Dmanisi-människa.Ett blomstrande neolitiska kulturen existerade i de flesta delar av landet i den femte och fjärde årtusendet f.Kr. och resultat från det tredje årtusendet f.Kr. visar ett originaldokument kaukasiska kultur i början av bronsåldern, baserat på metalforbejdning och med kopplingar till Mellanöstern. 

När det gäller nuvarande georgier tros ha invandrat från Anatolien, där olika proto-georgiska stammar sattes i rörelse mot nordost efter Hettitter-sfären lösning i slutet. av 1200-talet f.Kr., delvis pressade av olika indoeuropeiska folken i väster och dels för att de krigiska Assyrien i söder. Till exempel kämpar nämner assyriska lertavlor med «Mushki» – i Gamla testamentet som kallas «Mesek» (Hesekiel 38: 1-4), som senare blev utvisad i den sydvästra Kaukasus, där de troligen kom att ligga till grund för vår tid «meskheter» i landskapet Sa-mtskhe, ett ord som också kan ligga bakom den tidigare Georgiens huvudstad – Mtskheta. En annan stam i Gamla testamentet är förknippad med Mushki’erne är «Tubal» – som nämns i Genesis (4:22) som Tubal-Kain, känd för sin skicklighet som smed i brons – och järn! Gamla grekerna kallade denna stam «Tibern» eller «ibererna» och dess land «Tibareni» ett ord som troligen ligger bakom det latinska ortnamn «Iberia», som var den klassiska världens term för den centrala Georgien. 

Ytterligare två stammar erinras från skriftliga assyriska källor, nämligen de så kallade «Daiaeni» av grekerna kallade «Taokhoi» som bebodde mycket nordöstra delen av Anatolien, kallade senare Tao, och slutligen «Kilkhi» eller «Kulkha» som antagligen har gett sitt namn till «Kolkhis» Nu landskapet «kolkhida» i västra Georgien, där den grekiska myten om «Jason och det gyllene skinnet» sker. Som bevis på denna legend kan också påpekas att de lokala berget bor rätt upp mot nyligen tvättas guld från floderna genom att filtrera vattnet genom skinnas fårskinn! 

Omkring år 730 f.Kr., de olika stammarna av proto-Georgien, dock invaderat av indoeuropeiska nomadfolk (skyterna och kimmerer) från södra ryska stäpperna norr om Kaukasus som senare förde flera av dem under dominans av första meder och perser sedan. Åtminstone nämner den grekiske historikern Herodotos (484-20 f Kr) både «Moshkhoi» (mushki) och «Tibareni» som skattepliktig till den gamla persiska Achaemenid dynastin. Slutligen beskriver den grekiska Xenophon i hans berömda verk «Anabasis» (Resa i landet) mötet med såväl de ovannämnda «Taokhoi» och folket i Kolkhis och armenier (Armenoi) och möjligen proto-kurder (kardukhoi) när han i år 401 – 399 f Kr, hade den otacksamma uppgiften att leda en grekisk armé tillbaka till Aten efter en strid med perserna. 

När det gäller Georgiens historia sedan urminnes tider har det mycket gemensamt med Armenien. Det grundläggande säkerhets problem som har präglat hela Kaukasus i historisk tid har också gjort sig gällande här i form av upprepade invasioner av rivaliserande regionala befogenheter och långa perioder av främmande herravälde. Likaså offentliga historiska samhälleliga splittringen i lokala stora familjer, ledda av en stark oberoende och ofta stridande furstendömen släkten (geor. aznauri / mtvari) försvårat landets enhet kring en centraliserad monarki. Å andra sidan skiljer den georgiska landet också på flera sätt från Armenien sedan geografiskt allmänhet har bättre skydd mellan bergskedjorna Stora och Lilla Kaukasus och också i linje med flera andra berg människor utvecklat en stark krigiska tradition på grund av topografin . Däremot skapade den tvärgående berget systemet Surami eller Likhi kedja som utgör vattendelaren mellan väst och öst också en historisk och kulturell uppdelning av landet i två klart avgränsade zoner. Nämligen en västerländsk form av Kolkhiske sänka, som öppnar till Svarta havet och har därvid fått impulser från Medelhavet utrymme, till exempel. nämnda Kolkhis idag provinser Imeretien, Mingrelien och Guri, jämfört med en Eastern, baserat på de centrala georgiska platå, dvs. den antika Iberia, senare Kartli och längst österut landskapet Kakheti, som oftast har varit under inflytande av kulturella strömningar från Iran via Kura älvdalarna (geor. Mtkvari). 

Den första kollektionen av dessa två georgiska-talande områden antas ha inträffat under en kunglig Parnavazi av Kartli (ca 299-234 f.Kr.) i kölvattnet av upplösningen av Alexanders den Stora imperiet, men överlevde inte de närmaste 400 åren av krig mellan den grekisk-romerska och den iranska världen (Parthian kungariket), där de kolkhiske länder alltmer inriktad mot väster och Kartli / Iberia öster. Under år 66 f.Kr., sände Rom, men en armé ledd av Pompaius i det senare, vilket de flesta i södra Kaukasus i den romerska inflytande tills sassanidiska dynastin år 226 e.Kr. ersatte Parthian Arsakider tronen i Iran. Nisibis-fred mellan de två supermakterna under år 298 e.Kr. erkänt medan Roms överhöghet i Kartli-Iberia, men med den iranska prinsen Mirian D. III (284-361) som den regerande kungen och därmed garanterade en fortsättning på deras ömsesidiga motsättningar i ytterligare 400 år – från 376 år av Bysans och sassanidiska och Iran som främsta aktörer. Med kung Miriam börjar dock även en ny era när han blev den första georgiska härskare som lät sig att konvertera till kristendomen – i samma tradition, i år 330 (se religion i Georgien.) 

övertagande av kristendomen var två viktiga konsekvenser för att stärka monarkin i Kartli, som den första kungen gav en förevändning för att knäcka den kraftfulla zoroastriska prästerskapet och det säkerställs den fortsatta inriktningen mot Bysans. Å andra sidan svarade på Bysans i mitten av 400-numret en begäran från kung Vakhtang Gorgasali av Kartli (447? -522), Vilket gav den georgiska kyrkan «autokefal» status (gr eget huvud) och sedan fått en egen en Katholiko i forna huvudstaden i Mtskheta, kom bara Kartli dialekt gradvis ligga till grund för de kyrkliga manuset. 

Det säger dock sig självt att den iranska Sassanid inte varit inaktiv för tillväxten av en stark monarki i Kartli och år 580 hade de helt enkelt monarkin avskaffas . Det var verkligen delvis återställd i år 588 efter en ny bysantinsk kampanjer, men bara i form av regerande furste med titeln Curopalates (gr palatset guard) – inte en krönt kung och genom följande decennier var Kartli som i Armenien nästan konstant slagfält för de två stormakterna ansträngningar att dominera regionen. 

Under 600-talet ändrade alla befintliga maktrelationer i Sydkaukasien dock helt eller snarare fått en ny dimension eftersom den arabisk-muslimska Umaijade-kalifatet underkuvade first Iran i år 641 och sedan från 643 till 45 erövrade den armeniska och georgiska land som tillät dem att angränsande stater mellan islam och kristendom.Inledningsvis errobrerne betydligt mindre om konfessionella frågor för att uppnå kontroll över korsningar handel vägen och hade därför i hög grad lokala furstliga familjer att ta hand om sig själva, med förbehåll för de städer Dvin i Armenien och Tbilisi, Kartli, som kom under direkt arabiska administrationen – det senare i form av en självständig emirat.

Denna allmänna bilden börjar förändras när kalifatet interna svaghet, särskilt som en följd av inbördeskrig mellan Umaijader och Abbas Sidor som åtföljs av stigande skattetryck och vända en sträng uppror från lokala kristna furstar och så småningom muslimska inklusive emiratet Tbilisi. Svara beslutat Abbas sidor istället förlita sig på en enda lojala Sydkaukasien furstliga familjen av deras kontroll över området, nämligen den armeniska Bagratunier det från början. , 800-talet hade varit dominerande i Armenien och även haft stora markinnehav i sydvästra Georgien. Detta ledde till kalifatet och strax efter även den bysantinska kejsarens erkännande av Ashot d. Bagratuni (813-30) som furste Kartli och därmed starten av den georgiska Bagrationi dynastin, som regerade sedan den georgiska landet ända fram till Rysslands annektering av av dessa år 1801. Redan från slutet av 900-count under kalifatet växande upplösning lyckades därmed Bagrat III d. trots en parallell bysantinsk expansion, förenar hela västra Georgien, däribland Konungariket Abkhazeti och Kakheti öster om monarkin i Kartli, baserat på gemensamma Kyrkans språk, en rock samling för första gången föra namnet Sakartvelo i allmänt bruk. Den nya relativ stabilitet åtföljdes av en ekonomisk och kulturell väckelse, men klipptes kort med Seldjuk-turkiska invasion i Sydkaukasien i slutet av 1000-talet. Det går inte att försvara landet mot härjningar nomaderna lämnade dåvarande Bagrationi kungen Giorgi II D. Därför tronen till sin 16-årige son, den exceptionellt begåvade Davit, eftersom det enligt smeknamnet «Aghmashenebeli» eller «byggare» (1089-1125) skapade grunden för den så kallade georgiska guldålder «under de närmaste 150 åren (se separat avsnitt). Det nådde sin höjdpunkt under Davit barnbarn, drottning Tamar Stora (1184-1212), men under tiden, uppstod ett nytt hot i skepnad av verdenserrobreren Djengiz Khan. 

‘s föregångare kom när en mongolisk expedition styrka i hälarna på de fördrivna Khwarism -Shah Jalal ed-Din härjade Armenien 1220 och kort drev upp i Georgien 1223, men följdes upp med en total invasion 1236, varefter hela Sydkaukasienregionen införlivades med mongoliska riket under Ilkhanerne i Iran. 

Den mongoliska herraväldet i Georgien för nästan hundra året var ett hårt slag mot den centrala kungamakten som landet återigen delas upp i mindre landskap av stridande furstar, ett tillstånd som först började förändras när en ny Bagrationi, Giorgi d. V smeknamnet «Brntsvale» (den strålande) år 1314 utnyttjat sin position som en lojal vasall av en svag Ilkhan att proklamera sig själv till kung och starta en gradvis utbrytning.Insamling av georgiska land fortsatte under hans två efterföljare, men allt hopp om en ny georgisk guldålder omkom i den första pestepidemi, «Svarta döden» som ödelade regionen i 1366 och sedan från 1386 med en ny centralasiatiska errobrer – Timur- i Lenk (1370-1405), som invaderade Georgien åtta gånger, inklusive förstört Tbilisi. Den sista kungen i en global Georgia, var D. Alexander I. (1412-1443) där landet återigen delas upp i stridande furstendömen. 

Mer invasioner och förstöringen, åtföljd av ekonomisk nedgång följde på de flesta av de kommande hundra åren, där de flesta i södra Kaukasus och östra Anatolien och norra Iran utsattes för två rivaliserande turkmenska nomad centralorganisationerna – den så kallade «Ack Koyounlu» (vit får) och «Kara Koyounlu» (svarta får). Från mitten av 1400-talet inträffade dock två viktiga politiska händelser med långtgående konsekvenser för hela regionen. Först errobrede en turkisk klan under det osmanska dynastin år 1453 den sista bastionen av bysantinska Konstantinopel och lagt en grund för den snabbt växande ottomanska riket (1451-1918). På andra plats kom en militant shiamuslim Sufi rörelse i skepnad av Saffavide dynastin från åren 1500 till makten i Iran genom de närmaste 250 åren ottomanska främsta motståndare för kontroll i Mellanöstern handelsvägar. För Syd-kaukasiska befolkningar delaktiga i hela utvecklingen i gengäld en återgång till tidigare perioder av regionalpolitiken position som en buffert mellan två aggressiva rivaliserande stormakter. 

Från 1541-48 invaderade Saffaviderne den georgiska landet fyra gånger, under vilken enbart Kakheti i öster hade en viss fördel som export korridor för persiska siden handeln genom Kaukasus i södra Ryssland i ett försök att kringgå det ottomanska blockaden av Medelhavet. Dessa tryck motsvarande väst, men efter en tillfällig fredsuppgörelse på Amasia under år 1555, delas de två motståndarna Georgien i en västlig och en östlig inflytande, vilket senare ledde till Kartlis Bagratide kungar mestadels regerade på Saffavidernes nåd. Några uppror inträffade, bland annat en under kung Tajmuraz D. av Kakheti, som bara resulterade i en invasion av Shah Abbas I. D. 1615, då 16.000 Kakheti dödades och ytterligare 100.000 deporterades till Iran som slavar. 

endast i samband med Saffavide Dynasty lösning precis i mitten av 1700-talet var Tajmuraz d. II. av Kartli och hans son D. Irakli II. av Kakheti småningom kan ge en samling av de två landskapen under den senare, vilket gjorde att de formellt föreningen vid sin fars död 1762.Den västra georgiska furstendömet Imeretien gjort sig samtidigt äntligen fri från det internt försvagade osmanska riket. 

medveten om sitt lands extremt utsatta position i förhållande till sina två grannar i söder tog Irakli D. II nu politiskt djärva men rationella åtgärder för att söka en allians med Nord – Katarina den stora Ryssland. Det kulminerade med två sidorna undertecknade Georgievsk A. 1783, enligt vilket Ryssland erkände Kartli-Kakheti som ett protektorat och förband sitt försvar i händelse av krig. I samband med 2’den rysk-turkiska kriget i 1787 lämnade Ryssland, men hans styrkor dra sig tillbaka, och 1793 invaderade Iran, nu under Qajar dynastin (1779-1924) en gång i landet, brände Tbilisi och dödade eller kidnappade nästan 100.000 av stadens invånare. Mot bakgrund av den samtida befolkningen var detta ingenting mindre än en demografisk katastrof, men när Iraklis sön Giorgi d. IV år 1800, återigen vädjat till Ryssland för skydd, låt tsar Paul I. d. enkelt Kartli-Kakheti införliva i det ryska imperiet och följande åren avsatte hans efterträdare, Alexander I. bara 1000-års Bagrationi monarkin utan hänsyn till Georgievsk avtalet stadgar. Samma sak hände med den andra georgiska landet under de följande åren: Mingrelien 1803, Imeretien år 1804, Abkhazeti 1810 och Guri 1811.

Oman omnämns troligen för första gången på sumeriska kilskriftstavlor från 3000-talet före Kristus och det är klarlagt att romerska geografer kände till området.

Befolkningen övergick tidigt till islam. Invånarna anslöt sig till utbrytarriktningen ibadiya redan under de första striderna om vem som skulle efterträda profeten Muhammed efter dennes död år 632. På 700-talet blev området ett självständigt rike under ledning av en imam. Riket hölls samman trots invasionsförsök från bland annat araber, perser och indier. På 900-talet var Suhar en av arabvärldens största städer med en omfattande utrikeshandel. Omanska sjömän färdades till exempel ända till Kina.

År 1507 erövrades Muskat och flera andra omanska hamnstäder av portugiserna. Kustområdet inlemmades snart i Portugals handelsimperium och förblev så tills 1650, då en omansk armé kunde driva ut portugiserna. Omanierna utvidgade därefter sitt rike ända till Östafrika. 1730 hade riket erövrat städerna Mogadishu i dagens Somalia Mombasa i nuvarande Kenya samt de tanzaniska öarna Zanzibar och Pemba.

År 1749 valdes Ahmad ibn Sa’id till imam och därmed grundades Sa’id-dynastin som styr landet än idag. Ahmad ibn Sa’ids sonson lät 1786 flytta huvudstaden från Rostaq i inlandet till Muskat vid kusten. Stammarna i inlandet accepterade dock inte flytten och fortsatte att välja sina egna imamer. Dessa tävlade om makten med härskaren i Muskat, som antog den sekulära titeln sultan. Därmed hade i praktiken två riken uppstått: ett religiöst under imamen i inlandet, imamatet, och ett sekulariserat rike under sultanen i Muskat, sultanatet.

Från slutet av 1700-talet ökade britternas inflytande i regionen och Storbrittanien kom snart att fungera som skyddsmakt för sultanatet. Än idag har Storbrittanien och Oman nära relationer till varandra.

I början av 1800-talet visade den dåvarande sultanen ett stort intresse för de östafrikanska delarna av riket och han tilbringade ofta tiden där. 1829 blev provinsen Dhofar i söder en delav sultanatet. När sultanen dog 1856 delades riket mellan hans två söner. Den ene ärvde de östafrikanska delen och använde ön Zanzibar som bas. Den andre sonen blev sultan över Muskat.

Sultanatet i Muskats ekonomi försämrades kraftigt i mitten av 1800-talet, dels beroende på att de östafrkanska besittningarna hade avskiljts, dels därför att britterna hade förbjudit den lönsamma slavhandeln, som hade haft ett viktigt centrum i Muskat. Imamatet i inlandet såg nu sin chans och erövrade Muskat 1868. Med britternas hjälp återupprättades dock sultanatet, men mellan Muskat och imamatet rådde ett krigstillstånd fram till 1920, då ett fredsfördrag kunde slutas.

När Sa’id ibn Taimur blev sultan 1932 gick landet in i en lång period av bakåtsträvan och isolering. Han förbjöd sina undersåtar att röka, lyssna på radio, spela trummor och bära glasögon. Kontakterna med utlandet minimerades. Oman ansågs under 1960-talet vara ett av världens mest isolerade riken.

Efter andra världskriget minskade Persiska vikens strategiska betydelse för Storbrittanien och 1951 erkände London sultanatet som ett fullt självständigt land. Tre år senare valdes i inlandet en ny imam, som försökte upprätta en suverän stat. Nya strider utbröt med sultanens styrkor. Med hjälp av brittiska soldater tog sultanen kontroll över hela landet 1959, imamatet kuvades och imamen flydde till Saudiarabien. Övriga arabländer stödde emellertid imamen, och frågan om Omans medlemsskap i FN förhalades under 1960-talet. Först 1971 blev Oman medlem i FN.

Resa till Jordanien

Boka din resa till Jordanien innan den 30/6-2013 och får 1000 kr i rabatt per person. På denna resa upplever du bland annat fantastiska Petra, Döda Havet och Amman med det spännande Jerash.

Resa till Jordanien

Avresedatum för vår resa till Jordanien är klara. Kontakta oss för mer information.