Rättsväsendet lyder under sultanen. Han utser alla domare och har även sista ordet i alla domslut. Civila domstolar dömer i brottmål och shariadomstolar som tillämpar islamisk rättsskipning, dömer i familjerättsliga tvister. En säkerhetsdomstol dömer i fall som rör landets säkerhet samt i vissa brottmål då regeringen finner det lämpligt. Dödsstraff utdöms men ingen fånge avrättats sedan 2001.

Misshandel i samband med polisförhör, särkilt hos säkerhetspolisen, har rapporterats. Däremot finns det inga uppgifter om försvinnanden eller politiska avrättningar.

Läs om våra resor till Oman.

Staten kontrollerar massmedierna och journalisternas arbete är omgärdat av många restriktioner. Alla artiklar, bilder och annonser granskas av censuren vilket också bidrar till en stark självcensur hos journalisterna. Ändå har många hamnat i fängelse – det kan räcka med innehav av en för bjuden utländsk tidning. Enligt organisationen Reportrar utan gränser tillhör Burma de tre länder i världen där massmedierna är minst fria.

Sju av de journalister som hade dömts till långa straff under 1990-talet frigavs i förtid under 2005. De hade på olika sätt påtalat militärjuntans brott mot de mänskliga rättigheterna och hade anklagats för kontakter med oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD. En som dock inte frigavs var hennes nära rådgivare, den 75-årige Win Tin, som då suttit fängslad i 16 år. Även utländska journalister utsätts för rigorös kontroll. Många har nekats inresevisum, utrustning och film har konfiskerats och flera har gripits och utvisats.

Den ledande tidningen är Myanmar Alin (Myanmars nya ljus), som även trycks i en mindre engelsk upplaga (totalt omkring 400 000 exemplar). Bägge versionerna är språkrör för den styrande militärjuntan. Det finns ett litet antal privatägda tidningar och tidskrifter, men de är kraftigt censurerade.

Den statliga myndigheten MTRD (Myanma TV and Radio Department) sköter radio- och Tv-sändningar på burmanska, engelska och flera minoritetsspråk. Även etermedierna återspeglar regeringens linje, men Burma nås också av radiosändningar på burmanska och flera lokala språk från utländska bolag. Oppositionen driver ett bolag, Democratic Voice of Burma, som från Norge sänder kortvågsradio och TV via satellit. Det är straffbart att lyssna på de utländska programmen, som ibland utsätts för störningar.

En begränsad användning av internet tilläts 2002, båda på övervakade internetkaféer och privat. Till ett pris som få har råd att betala är det möjligt att besöka inhemska weeb-sidor samt ett begränsat antal utländska. Regimen har köpt in modern utrustning för att övervaka e-post, liksom mobilsamtal, samt blockera de flesta internetadresser, bland annat Yahoo och Hotmail. Antalet internetanvändare var endast 12 per 10 000 invånare, vid sidan av Nordkorea den lägsta siffran i Asian.

Georgi den förkristna tro, vilket visar, precis som armenier har sitt ursprung i Anatolien och var därför sannolikt baserat på olika hurritiske gudar. Redan från det historiska politiska förhistoriska fynd, men påverkan av Medelhavet utrymme i väster och från den iranska platån i sydost genom i form av den grekiska gudavärlden dyrkan i västra Georgien länderna (Kolkhis / Egresi) och Zoroastrianism i centrala och östra Georgien (Kartli / Iberia).I Georgien möttes och blandades mytologi, den grekiska från väster och Iran från öster idag, särskilt fortsatte i populära namn som till exempel. Demetre (Demeter) och Irakli (Herakles), Zohrab och Khosrov (iranska legendariske hjälten) bredvid den senaste judisk-kristna, till exempel. Dävert eller Salome. 

Enligt traditionen att kristendomen infördes i Georgien i år 330, Sct. Nino en kristen slav kvinna från Kappadokien (i nuv.Tyrkiet) som botade drottning Nana, fru Miriam d. II. av Kartli (284-361 AD) för en mystisk sjukdom och så vann hennes förtroende. Kungen själv var konverterade när han var ute och jagade och var plötsligt omgiven av mörker, men sedan såg ljuset komma tillbaka efter att ha hyllats Kristus. Den speciella formen på den georgiska ortodoxa korset, tillskrivs också Sct. Nino, som vid sin ankomst i landet måste göras först av hjälp av två vinstockar binds samman med hans eget hår. Alla legender trots hänt georgier omvandlingen dock gärna armenier tydligen på grund av en «kunglig tro» och förmodligen också över en längre period, men absolut under kung Miriam regeringstid. 

Effekten av Kartlis övergången till den nya religionen, men kan knappast överskattas, eftersom det mycket större utsträckning än vad som var fallet med Armenien, informerade georgiska landet mot den ortodoxa kristna rikena större centra och därmed ökade avståndet till den iranska Mazda semitism och senare den arabisk-islamska världen. Detta var bara möjligt eftersom den georgiska kyrkan, till skillnad från den armeniska vid ett möte i kyrkan i år 608-9 slutligen avgjorde för diofysitiske dogm – alltså Bysans, även efter byte fram och tillbaka några gånger under de föregående talet. 

Efter Georgiens införlivande i Tsarrusland, missade kyrkan som tidigare nämnt hans autokefale status och blev föremål för den ryska ortodoxa kyrkan, men återfick det under sin korta självständighet 1918 till 21. Under den sovjetiska perioden hade den georgiska kyrkan, liksom andra religiösa samfund verkar lojala mot Moskva, men även belönas, eftersom den ryska ortodoxa kyrkan i 1943 erkände dess självständighet – ironiskt nog efter Stalins personliga ingripande. Trots de principer som är religiöst förtryckta liv och massor av kyrkor förstördes och kloster, eller tagits i bruk som offentliga byggnader till Michail Gorbatjovs reformrörelse lanserades 1986. I gengäld var kyrkan sedan en kraftfull samlingspunkt för georgisk patriotism, tyvärr, i en utsträckning där vissa präster har låtit sig mobiliseras mot andra religiösa samfund – särskilt de armeniska. Detta står i skarp kontrast till den georgiska historiska tolerans för andra folk och religioner, där ett exempel. i Tbilisi gamla stadsdel kan se en romersk-katolska katedralen, en moské, en armenisk kyrka och en synagoga ligger inom några minuters gångavstånd från varandra. 

Bland samtida praktiserade religioner i Georgien är i första hand om islam och den armenisk-gregorianska kyrkan. För de förstnämnda, helst av den azeriska minoriteten i provinserna Gardabani och Marneuli längs gränsen till Azerbajdzjan och islamiserat georgierna i provinsen Adjarien gränsen till Turkiet. För den senare på armenier i Tbilisi och provinsen Djavakheti strax norr om Armenien.

Oman är ett sultanat (ett slags monarki) där all makt är samlad hos härskaren, sultanen. Denne utser landets ministrar, leder regeringsarbetet och är själv utrikes-, försvars- och finansminister.

År 1996 införde sultan Qabus ibn Sa’id för första gången i Omans historia en skriven författning. Den slår fast att det ska finnas en rådgivande församling (ett «parlament» utan makt) med två kamrar: underhuset, majlis ash-shura, med 84 ledamöter som väljs direkt av folket och överhuset, majlis ad-dawlah, med 41 ledamöter som utses av sultanen bland «framstående omanier». År 2000 hölls de första direkta valen till underhuset, men då fick knappt en tiondel av invånare med medborgarskap rösta. Vid nästa val 2003 var dock samtliga medborgare som fyllt 21 år röstberättigade – även kvinnorna.

Underhuset granskar lagförslag från regeringen men har ingen egen lagstiftande makt. Det har bara en rådgivande funktion, främst i ekonomiska frågor. Överhuset ska enligt författningen utgöra «en länk mellan regeringen och folket». Eftersom parlamentet i praktiken saknar makt har varken medborgare eller utländska gästarbetare några egentliga möjligheter att på demokratisk väg påverka politiken. Inga politiska partier är heller tillåtna.

Tronföljden efter den nuvarande sultanen Qabus ibn Sa’id, född 1940, riskerar att bli problematisk, eftersom han inte har några egna barn och inte heller har utsett någon efterföljare. Enligt grundlagen ska sultanens efterträdare utses av hans familj inom tre dagar efter hans död. Om inte detta sker ska Försvarsrådet , som består av högt uppsatta företrädare för försvaret och statsförvaltningen, utse den efterträdare som sultanen själv utpekat i ett slutet kuvert.

Burma styrs sedan 1988 av en militärjunta, som regerar landet via dekret. Juntan kallar sig, efter en omorganisering 1997, «Statliga rådet för fred och utveckling» (State Peace and Development Council, SPCD). Ländets högsta militärer dominerar bland de tolv medlemmarna.

Militärjuntan avskaffade den författning som general Ne Win infört 1974 och som föreskrev enpartistat och en «burmesisk väg till socialismen». Samtidigt upplöstes landets parlament (folkförsamlingen) och alla övriga statliga institutioner. En regering bildades, dominerad av militären, men alla viktiga beslut fattas av ledarna i juntan.

Syftet med det allmänna valet 1990 antogs allmänt vara bildandet av en ny lagstiftande folkförsamling som skulle utarbeta och anta en ny författning. Men när oppositionen vunnit valet ändrade militären vallagen i efterhand. Inget parlament sammankallades. Avsikten med valet sades endast ha varit att utse ledamöter till ett organ som skulle skriva författningen, ett så kallat nationalkonvent.

Nationalkonventet, med drygt 700 medlemmar, höll sitt första möte i januari 1993. Men innan dess hade flertalet valda ledamöter fråntagits sina mandat och ersatts med militärtrogna kandidater. Bara ett sjuttiotal av de oppositionspolitiker som valts 1990 tilläts delta. Konventet föreslog en författning som skulle ge militären en permanent ledande roll i landet. Oppositionen protesterade häftigt och den ledande rörelsen uteslöst från konventet, som slutade att mötas våren 1996. Ett nytt nationalkonvent, utan oppositionspolitiker och bara med delegater utsedda av militären, möttes dock några gångar efter 2004. I september 2007 tillkännagav regimen att nationalkonventet hade slutfört uppgiften att dra upp riktlinjer för en ny författning. Enligt de militära ledarna ska författning godkännas i en folkomröstning och därefter ska val hållas.

Burma är formellt en förbundsstat med sju delstater för de nationella minoriteterna samt sju så kallade divisioner i de områden där största folkgruppen, burmanerna, bor. På papperet har minoriteterna rätt till ett visst självstyre, men i praktiken är makten koncentrerad till juntan i Rangoon.

Regimen meddelade i november 2005 att regeringen och alla ministerier hade inlett en flyttning till en nybyggd anläggning, som kallades «kommandocentral», utanför staden Pyinmana 30 mil norr om Rangoon. En intensiv byggnadsverksamhet hade inletts med avsikt att skapa en administrativ huvudstad på platsen. Enligt juntan skulle «en modern och utvecklad nation byggas» och därför krävdes ett «centralt placerat regeringssäte». Det verkliga syftet med flytten var okänt; bland de möjliga förklaringar som förekom nämndes att platsen ansågs säkrare i händelse av ett fientligt anfall eller att juntan enligt burmesisk tradition hade lyssnat på astrologer. I mars 2006 hålls en stor militärparad i den nya huvudstaden som officiellt fick namnet Naypyidaw, vilket betyder «kungarnas säte». Utländska ambassader och organisationer har dock stannat kvar i Rangoon.

Georgiska eller snarare tre inbördes besläktade språk som utgör georgiska, nämligen kartvelisk, svan-semitiska och mingrelo Laz hör alla till den södra grenen av den så kallade Ibero-kaukasiska språkgruppen. Även om det finns flera teorier på ovanstående språket ursprung, mest moderna lingvister överens om att de alla härstammar från en ursprunglig proto-georgiska språk som kallas Gamla kartvelisk dock som en följd av migration inom Georgien och den gradvisa upphörande av kontakt med varandra på grund lokala geografiska hinder som utvecklats gradvis i olika riktningar. Således udspaltede «tzanisk», det språk som talas i det antika Kolkhis och från vad mingrelo-Laz stammar i 1900-talet f.Kr. från oldkartvelisk, men gick iväg först med klassiska georgiska (det vill säga grunden för den moderna georgiska) fram till 800 – talet f.Kr., varefter de två språken inlett skilda vägar.Swan Tisk talat om «svanar» i höglandet kring Inguri avrinningsområde, dock verkar vara utsöndras direkt från oldkartvelisk redan omkring 2000 f.Kr. De nämnda språkliga segregation används nu bara regionalt till förmån för moderna georgiska, talat hela republiken, men trots att de alla har ett gemensamt ursprung, en invånare i hand Tbilisi har svårt mingrelisk tid förståelse eller svan semitiska. Dessutom ett antal mycket lokala dialekter, speciellt bland den georgiska berget bor i fjällområdet, nämligen khevsurer, pshaver och tusheter. 

De georgiska alfabetet förmodligen utvecklades ursprungligen omkring 500-talet f.Kr. på grundval av arameiska bokstäver, men sänkte den efter dess omvandling till kristendomen som ett resultat av influenser från den grekiska och armeniska. Dess livskraft genom landets turbulenta historia är förmodligen den viktigaste faktorn bakom Georgiens överlevnad som folk. 

Kaukasus geografiska betydelse som klassiska migration korridoren mellan Centralasien och Främre Orienten, tillsammans med topografin under många årtusenden gjorde det en naturlig lösning område för förföljda folk och de resulterande språket rikedomen har sedan antiken varit viktiga kännetecken. Till exempel in den romerske historikern Plinius som romarna gjorde 130 tolkar för att kommunicera med infödda och när det gäller Georgien grekiska rapporter mannen Strabo att staden Dioskurias (nuv. Suchumi) vid Svarta havet dagen samlades 70 olika stammar, var och en med sitt eget språk. Den senare arabiska geografer kallade helt enkelt Kaukasus «Jabal al-Alsan» – språk berg 

Förutom georgiska talas det finns också flera andra språk i dagens Georgien, främst av de större nationella minoriteter. Dessa är till exempel. om azeriska (azerbajdzjanska), som tillhör den turkiska altai’iske språkfamiljen, armeniska bilda sin egen gren av de indoeuropeiska språken och slutligen ossetiska, är ett indo-iranska språk relaterade till persiska.

Omans grundlag garanterar press- och tryckfrihet – men bara så länge statens säkerhet inte utmanas eller människovärdet skadas. I praktiken kontrolleras landets massmedier i stor utsträckning av de politiska makthavarna. Pressen censureras och journalister utövar därför självcensur för att undvika trakasserier från myndigheterna. All kritik av sultanen – landets härskare – är förbjuden, medan regeringens politik och dess tjänstemän får lov att kritiseras.

Det utkommer en handfull dagstidningar i Oman, varav hälften är på engelska. Därutöver ges drygt 20 tidsskrifter ut. Störst bland dagstidningarna är den arabiskspråkiga al-Watan, medan Times of Oman är största engelskspråkiga dagstidning.

Militären har under åren bildat olika politiska rörelser för sina anhängare. Juntans nuvarande stödparti heter Förenade förbundet för solidarisk utveckling (United Solidarity Development Association, USDA). Det bildades 1993 som en formellt opolitisk civil stödorganisation och upphöjdes 1997 till ett politiskt parti. Antalet medlemmar ökade snabbt – till cirka 16 miljoner 2001 – främst beroende på att bl a studenter och statstjänstemän rekryterats efter påtryckningar eller löften om förmåner.

Av de 93 partier som deltagit i valet 1990 förbjöds senare alla utom nio, bland annat de flesta av minoritetsgruppernas partier. Nationella förbundet för demokrati (National League for Democracy, NLD), vars ledare är Aung San Suu Kyi, har sedan det grundades 1988 för det mesta trakasserats och förföljts. Partikontor har tvingats stänga och många medlemmar har inte vågat vara kvar i partiet. Trots avhopp bland annat 2006 anses dock att det folkliga stödet för NLD ännu är omfattande.

Burmeser i exil har bildat oppositionsgrupper, bland annat Unionen Burmas nationella koalitionsregering (National Coalition Government of the Union of Burma, NCGUB), vars «premiärminister» heter Sein Win. Studenter som flydde till Thailand efter 1988 bildade Demokratiska fronten för studenter i hela Burma (All Burma Students Democratic Front, ABSDF).

Oman öpnades för utländska besökare först år 1985 och även omsatsningarna på turism nu ökar, så görs det på ett försiktigt sätt för att inte utmana landets gamla traditioner. De främsta sevärdheterna är den gamla huvudstaden Nizwa och de äldre arabiska befästningar som finns i olika delar av landet. Det finns också fina sandstränder.

Statsreligionen ibadiya påverkar i hög grad den omanska kulturen. Ibadiya uppmuntrar varken sång och dans eller avbildningar. I generationer har dock de arabiska beduinfolken framfört svärdsdanser och landets många sjömän har sina egna sånger. Trots islams avvisande hållning till avbildningar finns dessutom en tradition av underjordisk bildkonst i Oman.

I övrigt har landets konst främst kommit till uttryck i utformningen av bruksföremål, inte minst fantasifullt utsmyckade dolkar och ornamenterade hus och krukor. Det finns även ett framstående guld- och silversmide.

Under senare år har västerländsk masskultur nått landet och existerar numera parallellt med den traditionella kulturen. En modern omansk litteratur har också vuxit fram, bland annat genom en rad yngre kvinnliga författare.