Militären har under åren bildat olika politiska rörelser för sina anhängare. Juntans nuvarande stödparti heter Förenade förbundet för solidarisk utveckling (United Solidarity Development Association, USDA). Det bildades 1993 som en formellt opolitisk civil stödorganisation och upphöjdes 1997 till ett politiskt parti. Antalet medlemmar ökade snabbt – till cirka 16 miljoner 2001 – främst beroende på att bl a studenter och statstjänstemän rekryterats efter påtryckningar eller löften om förmåner.

Av de 93 partier som deltagit i valet 1990 förbjöds senare alla utom nio, bland annat de flesta av minoritetsgruppernas partier. Nationella förbundet för demokrati (National League for Democracy, NLD), vars ledare är Aung San Suu Kyi, har sedan det grundades 1988 för det mesta trakasserats och förföljts. Partikontor har tvingats stänga och många medlemmar har inte vågat vara kvar i partiet. Trots avhopp bland annat 2006 anses dock att det folkliga stödet för NLD ännu är omfattande.

Burmeser i exil har bildat oppositionsgrupper, bland annat Unionen Burmas nationella koalitionsregering (National Coalition Government of the Union of Burma, NCGUB), vars «premiärminister» heter Sein Win. Studenter som flydde till Thailand efter 1988 bildade Demokratiska fronten för studenter i hela Burma (All Burma Students Democratic Front, ABSDF).

Oman öpnades för utländska besökare först år 1985 och även omsatsningarna på turism nu ökar, så görs det på ett försiktigt sätt för att inte utmana landets gamla traditioner. De främsta sevärdheterna är den gamla huvudstaden Nizwa och de äldre arabiska befästningar som finns i olika delar av landet. Det finns också fina sandstränder.

Statsreligionen ibadiya påverkar i hög grad den omanska kulturen. Ibadiya uppmuntrar varken sång och dans eller avbildningar. I generationer har dock de arabiska beduinfolken framfört svärdsdanser och landets många sjömän har sina egna sånger. Trots islams avvisande hållning till avbildningar finns dessutom en tradition av underjordisk bildkonst i Oman.

I övrigt har landets konst främst kommit till uttryck i utformningen av bruksföremål, inte minst fantasifullt utsmyckade dolkar och ornamenterade hus och krukor. Det finns även ett framstående guld- och silversmide.

Under senare år har västerländsk masskultur nått landet och existerar numera parallellt med den traditionella kulturen. En modern omansk litteratur har också vuxit fram, bland annat genom en rad yngre kvinnliga författare.

Mellan Svarta havet i väster och Kaspiska havet i öster löper den mäktiga bergskedjan Kaukasus. Hela det område där bergskedjan ingår kallas Kaukasien. Detta område tillhörde tidigare Sovjetunionen. Idag räknas Nordkaukasien, med huvuddelen av Kaukasus, till Ryssland. Sydkaukasien är uppdelat i de tre självständiga staterna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Sydkaukasien kallades tidigare Transkaukasien, «landet bortom Kaukasus» – alltså sett från Moskvas synvinkel.

Någonstans i Kaukasien har man tänkt sig att Europa skiljs från Asien. Här finns dock ingen skarp naturlig gräns – varken geografiskt eller kulturellt – mellan världsdelarna.

Militärjuntan avskaffade det civila rättsväsendet 1988, men återinrättade civila domstolar 1992. Många domare är dock före detta militärer. Rättegångar mot oppositionella hålls oftast bakom stängda dörrar och utan försvarsadvokater. Minsta kritik som uttalas mot juntan kan leda till fleråriga fängelsestraff, och förhållandena i fängelserna är mycket hårda. Enligt en rapport 2006 från en asiatisk stödgrupp för politiska fångar hade 127 demokratiaktivister dött i fängelse sedan 1988.

En FN-representant för mänskliga rättigheter beräknade hösten 2003 att antalet politiska fångar var cirka 1 300. FN-organet ILO har uppskattat att omkring 800 000 burmeser hålls i tvångsarbete trots att regimen formellt förbjöd detta år 2000. Diplomatiska källor uppgav hösten 2004 att kanske 100 000 människor, inklusive de politiska fångarna, befann sig i landets överfulla fängelser och arbetsläger.

När Oman började moderniseras från 1970 och framåt byggdes vägnätet ut. Idag är det bara ett fåtal bergsbyar som inte kan nås med bil. Järnvägar saknas däremot.

Hamnen i staden Salalah i den sydliga provinsen Dhofar är en viktig omlastningsplats för frakttrafik till och från Persiska viken samt områden vid Indiska oceanen. Hamnen har byggts ut och drivs av ett företag som delägs av omanska staten, ett amerikanskt bolag och danska Maersk. Den har på kort tid blivit en av de största containerhamnarna i regionen. Delvis har denna utveckling skett på bekostnad av hamnen Mina Qabus vid Matrah.

Flygfält finns utanför de flesta städer, Muskat och Salalah har internationella flygplatser. Oman Aviation Services sköter inrikesflyget och flygtransporter. Oman äger tillsammans med Bahrain, Qatar och emiratet Abu Dhabi i Förenade arabemiraten flygbolaget Gulf Air.

Grundskolan i Oman är avgiftsfri, men ingen skolplikt råder. Omkring tre fjärdedelar av barnen börjar ändå skolan och två redjedelar fortsätter till högstadiet.

Sedan slutet av 1990-talet har landet en tioårig grundskola, följd av ett tvåårigt gymnasium. En stor del av lärarkåren kommer från andra arabländer. Undervisning i engelska ges från första skolåret.

År 1986 fick Oman sitt första Universitet, Sultan Qabus-universitetet, som 2002 hade cirka 12 000 studenter, varav hälften var kvinnor. Det finns också ett antal specialiserade högskolor.

När moderniseringen av Oman inleddes 1970 (se Modern historia) var omkring 80 procent analfabeter. 2003 hade andelen sjunkit till 25 procent, bland annat med hjälp av vuxenskolor.

Armenien ligger i Sydkaukasiens inland, mellan Georgien i norr, Azerbajdzjan i öster, Iran och den fristående azerbajdzjanska enklaven Nachitjevan (eller Naxcivan) i söder samt Turkiet i väster.

Armenien är ett högland. Halva landytan ligger högre än 2 000 meter över havet. Terrängen är rikt varierad med högplatåer, slocknade vulkaner och djupt nedskurna floddalar. Genom norra Armenien går en bergskedja som viker av söderut, längs gränsen mot Azerbajdzjan i öster. I östra Armenien finns också sjön Sevan. Sjön är lite större än Vättern, trots att den krympt sedan den på 1930-talet reglerades för kraftverksbyggen. Sevan ligger ungefär två kilometer över världshavens yta. I sydvästra Armenien vidtar den armeniska högplatån, som gradvis sänker sig ned mot området kring huvudstaden Jerevan.

På höga höjder är växtligheten stäppartad, medan den kan vara mycket frodig i floddalarna och i det jämförelsevis låglänta området kring Jerevan.

Armenien ligger i en jordbävningszon. En svår jordbävning inträffade 1988.

De tidigast folk som efterlämnat spår av betydelsefulla kulturer i Burma är pyu ch mon som bodde i Irrawaddys deltaområde några hundra år före Kristus. Efter dem kom de tibeto-burmanska folken, förfäder till dagens burmaner. Övriga folkgrupper som finns i landet i dag invandrade i etapper från långt före Kristi födelse fram till slutet av 1700-talet och levde åtskilda från varandra. Varje folk har utvecklat sin egen kultur och särart.

Från 1900-talet och framåt har burmanerna varit i majoritet och dominerat politiskt och kulturellt. Tre gånger lyckades de förena Burma till ett rike. Under den första burmanska dynastin, Pagan, från 1000-talet och till den mongoliska invasionen 1287, vann buddismen insteg i landet och med den kom en indiskt påverkad kultur. Denna period utgjorde Burmas «gyllene tid».

På 1500-talet enades landet åter under den burmanska dynastin Toungoo. Ständiga krig försvagade riket, som återigen upplöstes i strider mellan folkgrupper där ingen var tillräckligt stark för att ta makten. I slutet av 1700-talet uppstod dock den tredje burmanska dynastin, konbaung. Gränskonflikter med Brittiska ostindiska kampaniet ledde under 1800-talet till att Storbritannien gradvis lade under sig Burma. År 1885 hade hela landet erövrats och inlemmades senare som en provins i Brittiska Indien.

Burma utvecklades till världens ledande risexportör. Administrativt kom landets burmanska regioner att bli hårt centralstyrda genom att lokala samhällen på slättlandet som tidigare styrts av hövdingar underkastades brittisk kontroll. Tiotusentals indier sändes till Burma för att sköta ekonomi, handel och administration. De flesta minoritetsfolken, som inte hade bekämpat kolonialmakten, belönades med ett stort mått av lokalt självstyre. De gick villigt i brittisk tjänst som soldater och lägre tjänstmän, medan de nationellt självmedvetna burmanerna gjorde motstånd mot det brittiska kolonialstyret.

En viktig kanal för motståndet var landets buddistiska traditioner. Burmanerna krävde bl a att även europèer skulle ta av sig skorna innan de dick in i pagoderna, de buddistiska helgedomarna. Sedan ett par munkar 1919 överfallit ett par europèer i en pagod fick kolonialförvaltningen ge efter i skofrågan, vilket stärkte självkänslan i det buddistiska lägret. På 1920-talet predikade buddistiska munkar att det koloniala styret förvred människornas sinnen och därför omöjliggjorde sträven efter den buddistiska saligheten.

En verklig självständighetsrörelse växte fram i början av 1930-talet. Dess medlemmar kallade varandra thakin, herre, mästare, en titel annars förbehållen kolonialherrarna. Förr befolkningen blev de snart kända som thakinerna. Deras idèer var en blandning av socialism och marxism, med inspiration från indisk nationalism samt europeisk och japansk fascism. Men framför allt utgick deras argument från buddistisk tradition: I ett socialistiskt välfärdssamhälle skulle folket kunna ägna sig åt andliga ting i stället för åt materiella bekymmer. Dessutom skulle folkets välfärd bli en merit för härskaren i den fortsatta själavandringen.

Under 1930-talet förekom gång på gång oroligheter och strejker riktade mot kolonialstyret och mot indiska penningutlånare och gästarbetare. Britterna försökte blidka nationalisterna genom att ge dem ökat självstyre. Burmeserna fick ett eget parlament genom allmänna val 1936 och en premiärminister utsedd av parlamentet 1937. Men den brittiske guvernören behöll vidsträckta maktbefogenheter.

Vid andra världskrigets utbrott tog japanerna kontakt med burmanska nationalister och lovade dem stöd i självständighetskampen. En grupp thakiner, ledda av Aung San, smugglades ut ur Burma och fick militär utbildning av den japanska underrättelsetjänsten. Dessa bildade sedan kärnan i specialförband som med räder i Burma understödde den japanska invasionen 1942. En av dessa thakiner som gick under täcknamnet Ne Win («Strålande som solen») skulle sedermera bli det självständiga Burmas starke man i över 30 år.

Sedan de allierade hade drivits ut ur nästan hela landet utropades Burma till en självständig stat. Men självständigheten blev bara formell. I praktiken härskade Japans kejserliga armè, och många burmeser sattes i tvångsarbete och utsattes för brutala övergrepp.

Medlemmar av den maktlösa burmesiska regimen tog genom karenfolket med britterna, som ännu fanns kvar i kachinstaten i norr, och de allierade var villiga att samarbeta. En ny grupp, Antifascistiska folkliga frihetsförbundet (Anti-Fascist People’s Freedom League, AFPFL), bildades av många olika nationalistiska grupper samt kommunister. Frihetsförbundet AFPFL leddes av Aung San som nu var burmesisk överbefälhavare. På signal från den brittiske överbefällhavaren i sydöstasien, Louis Mountbatten, gjorde de burmesiska trupperna myteri och anföll japanerna. Aung Sans styrkor deltog sedan i de allierades återerövring av Burma 1945.

Efter kriget kom vapenbröderna inte längre överens. Den brittiska regeringen ville inte överlämna makten i ett självständigt Burma till Aung San och Frihetsförbundet, eftersom man var missnöjd med det kommunistiska inslaget i rörelsen. Den brittiske guvernören lät i stället några handplockade konservativa burmesiska politiker bilda regering. Minoritetsfolkens ställning var också en stridsfråga. Flera av dem, bland andra karenerna, ville inte vara en del av ett självständigt Burma.

Den brittiska inställningen ändrades emellertid när oroligheter utbröt och blev så omfattande att ett allmänt uppror hotade. Sedan kommunisterna kommit i konflikt med Frihetsförbundet och lämnat koalitionen, ingick den brittiska regeringen ett avtal med Aung San om att överlämna makten till AFPFL. Frågan om minoriteternas ställning löstes genom att det självständiga Burma gjordes till en federation med visst formellt självstyre förminoritetsfolken i de olika delstaterna, men i praktiken gav författningen centralregeringen en stark maktposition.

Aung San och sex andra ledande AFPFL-medlemmar mördades emellertid 1947 i en sammansvärjning ledd av den konservative politikern U Saw som skuffats undan från makten genom överenskommelsen mellan britterna och Frihetsförbundet. En annan ledare ur AFPFL, Thakin Nu (sedermera känd som U Nu), tog istället över regeringsansvaret vid självständigheten den 4 januari 1948.

 Källa: landguiden.se 2010-05-03

Oman har ett väl utbyggt socialt trygghetssystem för landets egna medborgare, men de utlänningar som arbetar i landet står i huvudsak utanför systemet. Endast en låg grundavgift finns inom hälso och sjukvården, som har byggts ut kraftigt sedan 1970. I början av 2000-talet hade landet ett sextiotal sjukhus och medellivslängden bland omanier har ökat med 15 år på ett kvartssekel.

Kvinnor är generellt mer självständiga i det omanska samhället än i andra arabländer.