Utvecklingen av den jordanska industrin har hämmats av en liten hemmamarknad och politisk oro i regionen. De största intäkterna kommer från fosfatutvinning, cementproduktion och oljeraffinering. Andra viktiga industriprodukter är konstgödsel, salt och läkemedel. Det finns också lättare industri för framställning av livsmedel, kläder och konsumtionsvaror.

Högplatån i centrala och östra Jordanien har heta somrar – temperaturen stiger ibland till uppemot 50 grader – och relativt kyliga vintrar. Västra Jordanien har medelhavsklimat med torra somrar och fuktiga vintrar.

Nästan alla invånare i Jordanien är araber. En stor del av ursprungsbefolkningen var beduiner (nomader), men idag är de flesta jordanier bofasta. Mellan 60 och 70 procent av befolkningen beräknas vara palestinier.

Rätten till arbete finns inskriven i författningen. Ändå låg arbetslösheten 2009 officiellt på ca 13 procent; i verkligheten bedöms närmare en tredjedel av arbetskraften sakna jobb. En förhållandevis liten andel av befolkningen arbetar inom jordbruk och industri, medan ungefär tre fjärdedelar av arbetskraften på något sätt är sysselsatt inom tjänstesektorn.

Se vår resa till Jordanien med petra.

Klimatet är i huvudsak tropisk och påverkas av sydvästmonsunen från Indiska oceanen, som ger Burma tre årstider: en varm regntid från slutet av maj till slutet av oktober, en svalare och torrare period från oktober till mitten av februari och en varm torrtid från februari till maj. Regnmängderna varierar avsevärt. Vid kusterna är nederbörden riklig, i högländerna något sparsammare, utom på sluttningarna av de högsta gränsbergen där regnen kan vara mycket intensiva. Högländerna är svala; snö förekommer i de allra nordligaste bergsområdena i januari och februari.

Egyptisk press är högt utvecklad med flera av arabvärldens mest ansedda och spridda tidningar och tidskrifter. Landets främsta författare framträder ofta i dagspressen. Den halvofficiella Al-Ahram (Pyramiderna, grundad 1875) är den största och mest inflytelserika dagstidningen med omkring en miljon i upplaga. Viktiga är även Al-Akhbar (Nyheterna) och Al-Jumhuriya (Republiken). Den största veckotidningen är Akhbar Al-Yawm med upplaga på över en miljon. Tidningar och tidskrifter på engelska och franska ges också ut i Kairo, som är Mellanösterns och Afrikas största publiceringsort.

Även om egyptiska medier har större frihet än vad de flesta arabländer erbjuder, är pressen hårt kontrollerad av regimens anti-terrorlagar som ger polisen långtgående befogenheter att övervaka och gripa misstänkta personer. Alltför frispråkiga tidningar stängs. Journalister kan dömas till fängelse för förtal, ofta för att de avslöjat korruption inom regimen. 2007 fängslades flera journalister och en redaktör, Ibrahim Issa på tidningen Al-Dustour, åtalades för att ha «undergrävt statens säkerhet» genom att ha publicerat artiklar om att president Mubarak skulle vara allvarligt sjuk. Issa dömdes i september 2008 till två månaders fängelse men benådades några veckor senare av president Mubarak.

Utbredd analfabetism gör TV till det viktigaste informationsmediet. Båda statliga och privatägda TV- och radiokanaler spelar stor roll som kulturförmedlare och propagandamedel. Koptiska kyrkan tilläts 2005 att starta den första kritna TV-stationen, Aghapy Television.

Utvecklingen av Internet har tidigare gått sakta i Egypten men är nu inne i en boom.

Oman för en oberoende utrikespolitik gentemot länderna i regionen kring Persiska viken. Sultan Qabus ibn Sa’id försöker upprätthålla goda relationer till samtliga grannländer. Denna balansgång har lett till en del irritation i området, inte minst från Iran och Irak.

Länge var landets gränsdragningar omstridda, men i mitten av 1990-talet slöts ett fördrag med Saudiarabien och, efter en långvarig konflikt, också med Yemen. Gränserna mot Förenade arabemiraten fastställdes 2002. Därmed var Omans alla gränser för första gången fastställda.

Oman var under 1980-talet pådrivande med att skapa ett millitärt samarbete mellan staterna kring Persiska viken. I samarbetsorganisationen GCC (Gulf Cooperation Council), som bildades 1981, ingår förutom Oman även Saudiarabien, Kuwait, Bahrain, Qatar och Förenade arabemiraten.

Relationerna till Israel förbättrades under mitten av 1990-talet och visst diplomatiskt utbyte inleddes. Kontakterna försämrades dock åter när högerpartiet Likud kom till makten i Israel 1996 och avbröts helt några år senare.

Det brittiska inflytandet i Oman har gradvis minskat sedan Storbrittanien 1977 drog tillbaka styrkor från ön Masira, men relationerna är fortfarande mycket goda. 1980 träffade Oman och USA ett avtal som ger USA rätt att ha militära förråd på ön Masira samt använda flygbaser i Oman – om båda parter anser detta påkallat. Så blev fallet då Irak 1990 invaderade Kuwait. Liksom övriga GCC-länder ställde sig Oman formellt på den FN-stödda alliansens sida i det påföljande kriget mot Irak.

Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 uttalade Oman sitt stöd för USA och koalitionen mot terrorism. Landet upplät bland annat baser för angrepp mot Afganistans talibanregim samma år. När USA våren 2003 angrep Irak stod Oman formellt utanför den USA-ledda invasionsstyrkan, men upplät ändå sitt territorium för det amerikanska flygvapnet att attackera Irak därifrån.

Landets militära försvar omfattar drygt 44 000 man. Militärtjänsten är frivillig.

Uppgifter om antalet invånare i Myanmar och annan statistik är i många fall osäkra, bland annat beroende på att många har flytt eller arbetar utomlands. Nästan en tredjedel av burmeserna är under 15 år och mindre än av tio uppnår 60 års ålder. En stor del av befolkningen bor i de bördiga områdena längs floden Irrawaddy och i deltat.

Av landets talrika folkslag räknas drygt två tredjedelar till bamarfolket som också kallas burmaner. De bor i huvudsak i låglandet, den vidsträckta centralslätten kring Irrawaddy och Sittang. Det var efter detta folk som landet fick sitt namn. Landguiden har valt att använda namnet burmaner – och deras språk burmanska – medan vi med burmeser avser alla invånare i Burma oavsett etnisk tillhörighet.

1989 bytte de styrande militärerna namn på landet, från Socialistiska republiken Unionen Burma till Unionen Myanmar. Det gamla namnet Burma ansågs diskriminera de invånare som inte är burmaner. Namnet Myanmar används ofta i många länder, men liksom andra svenska medier har vi valt att hålla fast vid namnet Burma. Även stavningen på städer och vissa folkgrupper ändrades och i dessa fall anges den nya stavningen inom parentes.

Omkring 30 procent av landets befolkning tillhör cirka 100 officiellt erkända nationella minoriteter och stamfolk. Störst är Shan, en folkgrupp som bor i dalarna på den stora högplatån i öster. Den näst största minoriteten, Karen (Kayin), återfinns dels i Irrawaddyflodens delta sydväst om huvudstaden Rangoon (Yangon), dels i gränsbergen mot Thailand i öster. Arakaneserna (rakhine) bor längs kustremsan i väster nära gränsen till Bangladesh. Andra folkgrupper är chin längs gränsen mot Indien, Kachin och naga i bergen längst i norr, Karenni (kayah) strax norr om karenernas område utefter den thailändska gränsen samt mon utefter kusten längst ned i sydöst. I synnerhet i shanfolkets område i nordöst återfinns bergstammar som wa, lahu, akha, pa-o, palaung samt en mängd andra mindre folkslag. Wa-folket (cirka 400 000 lever i Burma) svarar för en stor del av opiumhanteringen.

Bland inflyttade utlänningar märks framför allt kineserna och indierna som ofta dominerar affärslivet i städerna.

När Burma blev självständigt 1948 underlät den nya regeringen att lösa frågan om minoriteternas rättigheter. Olika konstellationer av befrielserörelser har sedan dess kämpat för någon form av självstyre. Landet har därför mer eller mindre befunnit sig inbördeskrig under hela sin moderna historia.

Militärregimens politik gentemot minoritetsfolken har lett till en omfattande utvandring till grannländerna. Över 250 000 svårt förföljda muslimer flydde på 1990-talet till Bangladesh (se Religion). En del av dem har efterhand återvänt med hjälp av FNs flyktingorgan, UNHCR, men många tvingas leva i flyktingläger. Flera hundra tusen personer befann sig på flykt inom landet 2005, enligt organisationen Human Rights Watch, och över två miljoner hade flytt till grannländer. Av över en miljon burmeser i Thialand – båda burmaner och minoritetsfolk – är omkring 140 000 politiska flyktingar medan de flesta övriga ses som illegala invandrare.

Folkmajoritetens språk, burmanska, är också officiellt språk. Tillsammans med tibetanska utgör det grundstommen i den tibeto-burmanska språkgruppen. Till den familjen hör också flera av Burmas minoritetsspråk: arakanesiska, karen, karenni, kachin och chin samt några smärre dialekter, t ex naga utefter gränsen mot Indien. Mon, palaung och wa tillhör språkgruppen mon-khmer och är således besläktade med khmer, huvudspråket i Kambodja. Shan är ett thaispråk, nära besläktat med thailändska och laotiska.

Nästan samtliga språk skrivs med ett alfabet som, med vissa modifikationer, är baserat på monfolkets skrift-vilken i sin tur har inspirerats av sydindiska skrivsätt. Kristna missionärer introducerade på 1800-talet det latinska alfabetet för att skriva kachin, chin och wa. Engelska används allmänt i affärslivet och inom förvaltningen.

Islamiska lag, sharia, utgör officiellt grunden för lagstiftningen som dock i praktiken har betydande fransk påverkan, Enligt konstitutionen ska rättsväsendet vara fritt och oberoende från övriga myndigheter, vilket i praktiken bara delvis har fungerat. 2005 krävde domarkåren att dess självständighet gentemot regeringen ska garanteras samt krävde rätt att övervaka hela processen vid val. En komplex lagstiftning gör att rättegångar blir utdragna. Militärdomstolar och specialdomstolar inskränker den åtalades rättigheter och har använts flitigt vid åtal om terrorism eller brott mot nationens säkerhet. År 2007 ändrades grundlagen så att polisen får använda alla medel för att «förhindra terror». Censuren är sträng. Oberoende fackföreningar är inte tillåtna och regimen kan förbjuda frivilligorganisationer.

Människorättsorganisationen Amnesty International har kritiserat regimen för omfattande och systematisk tortyr av politiska fångar och för vad som verkat vara avrättningar utan rättegång. Misstänkta anhängare av förbjudna islamiska grupper hålls fängslade utan rättegång, en del i åratal. Det finns personer som fängslats över hundra gångar. Enligt Amnesty bryter säkerhetspolisen grovt mot mänskliga rättigheter i jakten på militanta islamister. 2006 beräknade människorättsgrupper att ca 18 000 människor hölls fängslade utan rannsakning och dom. Dödstraffet är i bruk.

Läs mer om Egypten.