Indien (Bharat på hindi) är med sina nästan 3 288 000 kvadratkilometer ett av världens till ytan största länder, mer än sju gånger så stort som Sverige. Från norr till söder är avståndet omkring 320 mil; från väster till öster är det cirka 300 mil.

 

Indien gränsar i norr till Tibet (numera en autonom region i Kina), Nepal och Bhutan, i öster till Bangladesh, i sydöst till Burma (Myanmar) samt i väster och nordväst till Pakistan. Utanför den sydvästra respektive sydöstra kusten ligger östaterna Maldiverna och Sri Lanka. Gränsen mot Pakistan går delvis genom det omstridda området Kashmir, där en stilleståndslinje från 1949 (vissa ändringar gjordes 1971) har kommit att utgöra faktisk gräns. Även gränsen till Tibet har varit omstridd men här har både Indien och Kina inofficiellt accepterat den rådande gränsen.

 

Väster om Indiska halvön ligger Arabiska havet, öster därom Bengaliska viken. Båda är delar av Indiska oceanen och möts vid Indiens sydspets, Kap Komorin (Kanniyakumari). Indiens västkust kallas Malabarkusten, östkusten Koromandelkusten. Till Indien hör ögrupperna Lackadiverna i Arabiska havet samt Andamanerna och Nikobarerna i Bengaliska viken. De två senare drabbades liksom Indiens östkust (södra Tamil Nadu) hårt i tsunamikatastrofen julen 2004; sammanlagt cirka 15 000 människor beräknas då ha omkommit i dessa områden.

 

Tre geografiska områden

Geografiskt kan Indien delas in i tre områden: Himalayas bergstrakter i norr (hima = snö; laya = boning), det nordindiska slättlandet omedelbart söder om Himalaya samt platålandet på den egentliga Indiska halvön i söder. Som en särskild del kan man räkna kustområdena. Omkring 57 procent av Indiens yta utnyttjas för odling. Resten utgörs av skog, öken, stadsområden, betesmark och mark i träda.

 

Himalaya består av parallella bergskedjor och mellan dessa finns bördiga dalar, som till exempel Kashmirdalen. Slättlandet söder därom består till stora delar av lerslätter, som är genombrutna av ett tätt nät av floder och kanaler och översållade av bambudungar. Här finns Indiens bördigaste jordbruksområden, bevattnade av landets mäktigaste floder – Indus (som dock till största delen rinner genom grannlandet Pakistan), Ganges, Brahmaputra och deras bifloder. De här delarna av Indien brukar också kallas för Hindustan: här talar befolkningen främst hindi och närbesläktade språk. Längst i väster i delstaten Rajastan ligger den glest befolkade Tharöknen och det stora saltträsket Rann of Kutch.

 

Platålandet i söder, Deccan, består till stor del av ett mjukt kuperat landskap med busk- och savannvegetation. Deccanplatån domineras av högland och sluttar sakta mot öster, vilket gör att de flesta av områdets floder rinner österut mot Bengaliska viken. Deccan avgränsas av randbergen Östra och Västra Ghats. Dessa båda möts i söder, där Nilgiri- och Kardemummabergen reser sig. Delstaten Kerala längst nere i sydväst är ett bördigt tropiskt område, vars kustland är genomskuret av kanaler. Indiens kuster är i allmänhet långgrunda med få naturliga hamnar.

 

Stor biologisk mångfald

Indien har ett rikt djur- och växtliv. Den indiska elefanten, som man känner igen på att den har mindre öron än den afrikanska, är spridd över landet. Indierna fångar vilda elefanter och tämjer till arbetsdjur; framför allt i söder är det också vanligt att de hinduiska templen har en egen elefant, som smyckas vid ceremonier och högtider och som dresseras till att ta emot penninggåvor från tempelbesökare. Trots omfattande aktioner för att rädda den utrotningshotade bengaliska tigern (Project Tiger) mer än halverades Indiens tigerbestånd under 2000-talets första årtionde. Därefter har en liten förbättring skett och 2014 beräknades det finnas cirka 1 700 vilda tigrar. Professionell tjuvjakt (främst för den kinesiska marknaden) och ett ökande tryck på skogarna där tigrarna bor från en växande befolkning gör ändå framtiden osäker för tigrarna. Det finns mer än 200 slags ormar, varav en fjärdedel är giftormar, däribland världens största: kungskobran. Det finns en oerhörd mängd fåglar; påfågeln härstammar från Indien och är dess nationalfågel, precis som tigern är dess nationaldjur.

 

En vanlig växt är banyanträdet, vars grenar bildar nya rötter, från vilka nya stammar och grenar sedan växer ut. Ett banyanträd kan därmed bli mycket omfångsrikt och eftersom det också blir mycket gammalt anses det odödligt och har fått en viktig plats i indisk mytologi. Banyanträdet är ofta samlingspunkt för människorna ute i byarna. Mangoträdet är hinduernas heliga träd. Förutom den goda frukten används också dess blad bland annat som dekoration vid högtider; av träet gör man båtar och möbler. Den vackra lotusblomman räknas som Indiens nationalblomma. Den anses helig och kring den kretsar många religiösa berättelser och myter. Lotusen är också det hindunationalistiska partiet BJP:s symbol.

 

Källa: Landguiden

 

Brittiska Indien delades i augusti 1947 i två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära (världsliga) Indiska unionen och det muslimska Pakistan. På självständigheten följde stor oro då mellan 7 miljoner och 15 miljoner människor flyttade/flydde mellan Indien och Pakistan. Motsättningar mellan hinduer, sikher och muslimer ledde till blodbad i båda länderna, som inte heller kunde enas om området Kashmir (se vidare Kashmirkonflikten).

 

Trots allt valde cirka 55 miljoner muslimer att stanna i Indien (idag är de omkring 188 miljoner). I protest mot delningen mördades Mahatma Gandhi (se Äldre historia) i januari 1948 av en fanatisk hinduisk nationalist.

 

Kongresspartiet, som hade lett frihetskampen, fick en dominerande ställning i det självständiga Indien. Partiet har ofta haft en radikal framtoning men rymmer vitt skilda intressen. Dess ledare Jawaharlal Nehru, premiärminister från 1947 fram till sin död 1964, satte i hög grad sin prägel på politiken. Han förespråkade en ”indisk socialism”: en blandekonomi styrd genom femårsplaner och en hårt reglerad privat industri.

 

Indira Gandhi mördas

Under Nehrus tid liknades Kongresspartiet ibland vid ett banyanträd (se Geografi) – ett träd under vilket många kan söka skydd men inget kan växa. Det fanns ingen självklar ”kronprins” till Nehru och som en kompromiss utsågs 1966 hans dotter Indira Gandhi till partiledare och premiärminister. Hon visade sig snart vara en kompromisslös härskare och under henne försvagades och splittrades partiet. Lojaliteten mot henne och hennes familj fick allt större betydelse på bekostnad av duglighet och politisk övertygelse.

 

Missnöjet växte, liksom oppositionen. Då en domstol 1975 fällde premiärministern för brott mot vallagarna införde hon undantagstillstånd. Oppositionsledare och regimkritiker fängslades, presscensur infördes. Indira Gandhis son Sanjay gavs vida maktbefogenheter. Bland annat genomfördes en brysk familjeplaneringskampanj, där även tvångssteriliseringar förekom.

 

När nyval hölls 1977 visade den indiska demokratin sin styrka. Oppositionen vann och Morarji Desai, ledare för Janatapartiet (Folkpartiet), kom till makten i spetsen för en koalition där partierna mest förenades av sin motvilja mot Indira Gandhi. 1979 splittrades den, nyval hölls 1980 och Kongresspartiet återtog makten.

 

Ett växande problem var den sikhiska separatiströrelsen i delstaten Punjab. I juni 1984 lät Indira Gandhi armén invadera sikhernas viktigaste helgedom, Gyllene templet i Amritsar, för att gripa terrorister. Det blev en blodig operation som väckte allmän avsky. Några månader senare mördades Indira av sina sikhiska livvakter.

 

Sonen Rajiv tar över

Hon efterträddes av sonen Rajiv (Sanjay hade dött i en flygolycka), som saknade politisk erfarenhet. Det land han övertog plågades av religiösa motsättningar. Misstron mot hans parti var djup, maktkampen mellan den federala regeringen och delstatsregeringarna var hård och politikerföraktet utbrett på grund av en rad skandaler. Eftersom Rajiv Gandhi inte personligen varit inblandad i dessa såg många positivt på honom men nya skandaler försvagade snart hans ställning. Mest känd blev Boforsaffären. I samband med att den svenska vapentillverkaren Bofors fick ett stort kontrakt på artilleripjäser hade mutor betalats ut (många anser att Rajiv kände till detta eller rentav själv tog emot mutor).

 

I valet 1989 förlorade Kongresspartiet makten men nyval fick hållas redan i maj 1991, då den koalitionsregering som bildats sprack efter drygt ett år. När Rajiv Gandhi under ett valmöte i den sydöstliga delstaten Tamil Nadu mördades av medlemmar ur den tamilska separatiströrelsen LTTE (”tamilska tigrarna”) i Sri Lanka fick Kongresspartiet många sympatiröster. Någon självklar efterträdare till Rajiv fanns inte; hans italienskfödda änka Sonia ombads ställa upp men tackade nej till alla politiska poster. Till sist utsågs P V Narasimha Rao, som länge varit lojal mot Gandhifamiljen och samtidigt hade partiets förtroende, till partiledare och premiärminister.

 

Ekonomiska reformer, separatistiska strävanden och religiösa motsättningar kom att dominera Raos tid vid makten. Rao själv anklagades för svaghet, obeslutsamhet och även korruption.

 

I parlamentsvalet våren 1996 fick det hindunationalistiska BJP flest mandat och BJP:s Atal Behari Vajpayee fick i uppdrag att bilda regering. Inget annat parti ville samarbeta med BJP men den koalitionsregering som bildades istället tvingades snart ge upp och våren 1998 hölls nyval. Åter blev BJP största parti.

 

Hindunationalismen växer i styrka

Under slutet av 1980-talet hade en mer extrem hinduism växt fram, främst bland landsbygdens fattiga massor och i storstädernas slumområden men också inom en växande och frustrerad medelklass. Gemensam var känslan av att militanta muslimer bredde ut sig på deras bekostnad. BJP utnyttjade dessa stämningar (muslimerna har av tradition främst röstat på Kongresspartiet) och underblåste dem snarast. Symbol för motsättningarna blev den gamla Babrimoskén i staden Ayodhya i delstaten Uttar Pradesh, mitt i det hinduiska kärnlandet.

 

Moskén hade byggts av muslimska invasionsstyrkor för över 450 år sedan ovanpå vad som sägs ha varit ett hinduiskt tempel till guden Ramas ära. BJP hade drivit frågan om att riva moskén för att istället uppföra ett hinduiskt tempel på platsen och i december 1992 gick uppretade hinduer lös på moskén och rev ned den.

 

Händelsen ledde till svåra kravaller över stora delar av Indien med långt över tusen döda som följd, framför allt muslimer. I januari 1993 blossade oroligheterna upp på nytt, nu främst i Mumbai – Indiens ekonomiska hjärta. Hinduiska massor gav sig på muslimer, högg ihjäl dem och satte eld på deras hus. De fick ”hjälp” av stadens undre värld och troligen också hinduiska partibossar som försökte tvinga fram ett nyval som BJP skulle kunna vinna. Många var rädda för att en BJP-seger skulle innebära slutet för det mångkulturella, sekulära Indien.

 

Den hinduiska nationalismen var delvis en reaktion mot det separatistiska upproret i det muslimskt dominerade Kashmir (se Kashmirkonflikten). Men även globaliseringen fick många indier att vända sig inåt, mot den egna kulturen, när plötsligt utländska produkter och främmande idéer trängde in.

 

BJP vinner regeringsmakten

Inför valet våren 1998 hade BJP i förväg skaffat sig stöd från olika partier och oberoende parlamentsledamöter. BJP gick framåt och blev med 181 mandat största enskilda parti. Atal Behari Vajpayee kunde denna gång bilda en minoritetsregering men för att få fortsatt stöd från ett 20-tal partier av de mest skilda ideologier tvingades BJP tona ned sin hindunationalistiska retorik.

 

Ändå besannades snart farhågorna om att en BJP-ledd regering skulle förvärra konflikten med Pakistan. I maj 1998 genomförde Indien ett antal kärnvapenprov i öknen i Rajastan och kort därpå avslöjade Pakistan sin länge misstänkta kärnvapenkapacitet med ett antal egna provsprängningar. Omvärlden protesterade mot denna militära upptrappning och båda länderna utsattes för ekonomiska sanktioner från väst.

 

Våren 1999 skärptes också konflikten i Kashmir sedan muslimska gerillasoldater gått över gränsen från Pakistan. I ett par månader utkämpades hårda strider innan indiska styrkor fick övertaget och en våg av patriotism gynnade BJP i det nyval som hölls under hösten. Åter bildade premiärminister Vajpayee en koalitionsregering, Nationella demokratiska alliansen (NDA), denna gång med 23 andra partier som tillsammans hade en betryggande majoritet.

 

Striderna i Kashmir hade återgett Indien de internationella sympatier som gått förlorade vid provsprängningarna av kärnvapen men snart började problemen hopa sig. Hård kritik mot den BJP-ledda delstatsregeringens sätt att hantera en förödande jordbävning i delstaten Gujarat, liksom en mutskandal inom den federala regeringen, ledde till minskat förtroende för BJP som gick tillbaka i flera delstatsval 2001 och 2002.

 

Religiöst våld

Ayodhyakonflikten tog också ny fart. I februari 2002 antände en muslimsk mobb i Gujarat en järnvägsvagn med hinduiska pilgrimer och aktivister på väg hem från Ayodhya, där de förberett ett tempelbygge, och 58 människor brändes inne. Överfallet utlöste våldsamma angrepp på muslimer i Gujarat och mer än 800 människor dödades. På hösten blossade oroligheterna åter upp sedan militanta muslimer angripit ett hinduiskt tempel och i december vann BJP, efter valnederlag i elva delstater, stort i delstatsvalet i Gujarat. Många fruktade att segern skulle leda till en mer hårdför hindunationalistisk politik.

 

På våren 2003 inledde dock Vajpayee en fredstrevare gentemot ärkefienden, det muslimska Pakistan. Den åldrige premiärministern ville bli ihågkommen som den som slöt fred med grannlandet efter mer än 50 år av konflikt. Den utsträckta handen togs emot av Pakistans president Pervez Musharraf och i januari 2004 ingick Indien och Pakistan en överenskommelse om fredssamtal, där även den känsliga frågan om Kashmir skulle tas upp.

 

Fredsförsöken togs väl emot och då även ekonomin gått strålande beslöt Vajpayee att utlysa nyval i förtid våren 2004. Opinionsundersökningarna gav BJP ett klart försprång framför Kongresspartiet, nu lett av Rajiv Gandhis änka Sonia Gandhi. Tack vare väljare på landsbygden, som inte fått del av den indiska ekonomins starka tillväxt, vann dock Kongresspartiet valet. Den italienskfödda Sonia Gandhi valde åter att avstå från premiärministerposten för att inte på grund av sitt utländska ursprung bli en splittrande kraft, men hon väntades agera bakom kulisserna.

 

Kongresspartiet bildar regering

Till ny premiärminister utsågs istället Manmohan Singh. Han hade vid 1990-talets början som finansminister inlett en öppning och modernisering av den indiska ekonomin. Singh ansågs vara en omutbar politiker, vilket gjorde regeringens löfte om krafttag mot korruption mer trovärdigt. Singhs största utmaning blev dock att hålla samman den nya regeringskoalitionen, som bestod av närmare 20 olika partier och dessutom var beroende av stöd från Vänsterfronten (se Politiskt system). Regeringen lyckades visserligen hålla samman, men den plågades hösten 2006 av en rad korruptionsskandaler.

 

Sommaren 2008 förlorade regeringskoalitionen sitt stöd från de fyra partierna i Vänsterfronten, sedan regeringen ingått ett omstritt avtal om närmare kärnkraftssamarbete med USA. Singh hade dock istället försäkrat sig om stöd från det nordindiska regionala partiet Samajwadi och ett par småpartier. Efter Vänsterfrontens avhopp begärde regeringen en förtroendeomröstning i parlamentet som den vann och därmed gick stärkt ur striden.

 

I valet till parlamentets underhus våren 2009 vann det regerande Kongresspartiet, i spetsen för sin koalition Förenade framstegsalliansen (UPA), en klar seger. UPA gick framåt både i de större städerna och på landsbygden. Bakom segern låg i hög grad Indiens goda ekonomiska utveckling. Oenighet inom oppositionskoalitionen NDA bidrog till ett dåligt valresultat för dess ledande parti BJP.

 

Också de regionala och kastbaserade partierna gjorde ett dåligt val och kommunisterna gick kraftigt tillbaka i sina starkaste fästen, Kerala och Västbengalen. De indiska väljarna hade generellt sett rört sig mot mitten på den politiska skalan.

 

Indien plågas av terrordåd

Manmohan Singh från Kongresspartiet blev den första indiska premiärministern sedan Jawarharlal Nehru 1961 som återvaldes efter att ha suttit en hel mandatperiod. Prioriterade områden för den nya regeringen var att väcka nytt liv i ekonomin som stod inför en begynnande kris, skapa nya arbetstillfällen och se till att ett ökat välstånd fördelades rättvist bland befolkningen. Dessa frågor hade varit givna valfrågor liksom de allvarliga säkerhetsproblemen i landet. En rad terrordåd hade under 2000-talet kommit att utgöra ett allvarligt problem, då de undergrävde den indiska regeringens ställning genom att visa att den inte kunde skydda sina medborgare. Attentaten hade också påverkat Indiens relationer med grannländerna.

 

Premiärminister Singh hade vid sitt tillträde förklarat att Indien skulle fortsätta fredssamtalen med Pakistan (se Kashmirkonflikten samt Utrikespolitik och försvar). Fredsprocessen motarbetades dock av militanta islamistiska grupper, som Lashkar-e-Taiba, med ursprung i konflikten i Kashmir. Dessa grupper hade sedan början av 2000-talet genomfört bombattentat riktade mot civila i Indien: i Mumbai och i Delhi 2005, i Varanasi och åter i Mumbai, men också i Kashmir 2006 – alla med många civila döda och skadade som följd. Singh menade att terrorister inspirerades och stöddes av krafter inne i Pakistan och han krävde att grannlandet skulle stoppa de militanta grupperna. Han varnade också för nya attentat – och de kom.

 

Under tre dagar i november 2008 gick tio terrorister till välplanerat angrepp mot sju olika mål, däribland två lyxhotell, en stor tågstation och ett sjukhus, i Indiens ekonomiska huvudstad Mumbai. 174 människor dödades och närmare 300 skadades. En grupp med anknytning till Lashkar-e-Taiba tog på sig skulden. Den ende överlevande terroristen dömdes i maj 2010 till döden och avrättades i november 2012.

 

I februari 2010 genomfördes ett sprängattentat inne i en restaurang i Pune, nära Mumbai. 16 människor dödades och ett 60-tal skadades. En Pakistanbaserad utbrytargrupp ur Lashkar-e-Taiba tog på sig dådet.

 

Tusentals döda i naxalitupproret

Sedan dess har en rad attentat utförts, många av den inhemska islamistiska Indiska mujahedin, en terroristgrupp inspirerad av Lashkar-e-Taiba. Bland annat utsattes åter Mumbai i juli 2011 för ett terrordåd som krävde 26 människors liv och skadade fler än 130 i tre samordnade sprängdåd på tre folkfyllda platser i staden. I februari 2013 dödades 17 människor när två samordnade sprängladdningar detonerades på en busshållsplats i staden Hyderabad.

 

I Muzaffarnagar i delstaten Uttar Pradesh, drygt tio mil nordöst om Delhi, dödades i september 2013 ett 50-tal människor i de värsta religionskravallerna på flera år mellan hinduer och muslimer och de politiska partierna i delstaten anklagade varandra för att ha underblåst våldet.

 

I delstaten Assam har dessutom hundratals dödsoffer krävts i de våldsamma strider som under många år blossat upp av och till mellan den infödda folkgruppen bodo och muslimska nybyggare.

 

Läs mer om dessa händelser i Kalendarium.

 

Också de maoistiska naxaliterna har stått för en rad terrordåd (se Naxalitupproret). Maoisterna finns sedan länge främst i nordöstra Indien där de säger sig kämpa för fattiga och stamfolk, bortglömda av regeringen. De opererar bland annat genom generalstrejker och våldsamma angrepp på militär, polis och andra myndighetspersoner. Sedan 2009 har uppskattningsvis 3 000 människor dödats i våldsamheter relaterade till naxaliternas uppror. Premiärminister Singh kallade de maoistiska rebellernas verksamhet för Indiens ”främsta interna säkerhetsutmaning”.

 

De indiska valmyndigheterna utlyste i juni 2012 presidentval till den 19 juli för att utse en efterträdare till Indiens första kvinnliga president, Pratibha Patil. Den regerande partialliansen med Kongresspartiet i spetsen förde fram den 77-årige finansministern Pranab Mukherjee som sin kandidat och han vann presidentvalet över Purno Sangma, som stöddes av oppositionspartiet BJP.

 

Svagare andra mandatperiod

Den Kongresspartiledda regeringens andra mandatperiod efter valet våren 2009 hade inte varit lika lyckad som den första. Den hade kantats av en rad korruptionsanklagelser, sviktande ekonomi och politisk handlingsförlamning. Kongresspartiet hade också ledarskapsproblem. Premiärminister Singh hade förklarat att han tänkte lämna politiken oavsett valutgången. Partiledaren Sonia Gandhi hade redan tidigare avstått från att ställa upp som premiärministerkandidat på grund av sin italienska bakgrund. Efter viss tvekan utsågs hennes och Rajiv Gandhis son Rahul till vice partiledare och han blev samtidigt partiets ansikte utåt i valkampanjen. Men det sades aldrig rent ut att han var tilltänkt premiärminister och många ifrågasatte hans intresse och fallenhet för ett sådant uppdrag.

 

Inför det parlamentsval som skulle hållas över hela Indien våren 2014 fick därmed oppositionen ett försprång. BJP hade utsett Gujarats chefsminister Narendra Modi till sin premiärministerkandidat. Modi var visserligen kontroversiell, också inom BJP, för sina nära band till mer extrema hindunationalistiska kretsar. Modi och BJP hade också kritiserats för sin passivitet under de religiösa upploppen i Gujarat 2002. Men inför valet tonades den hindunationalistiska retoriken ner till förmån för ekonomiska frågor och många indier hoppades att Modi skulle kunna ge Indien samma ekonomiska tillväxt och modernisering som den Gujarat sett under hans tolv år som delstatens ledare. Enligt Modis kritiker på vänsterkanten hade han dock styrt Gujarat som en VD för ett storföretag, där investerare och företagare varit nöjda men vinsterna knappast kommit folkmajoriteten till godo i form av minskad fattigdom, bättre sjukvård eller högre utbildningsnivå.

 

Inför parlamentsvalet i april och maj 2014 tycktes också BJP och Kongresspartiet få viss konkurrens från en nybildad så kallad tredje front, bestående av sju regionala och fyra vänsterinriktade partier, däribland Indiens kommunistparti-marxisterna (CPI-M). Även det nya antikorruptionspartiet Vanligt folks parti (AAP), som haft framgångar i delstatsvalet i Delhi i slutet av 2013, satsade på att få inflytande i den federala politiken.

 

Valet inleddes under lugna former den 7 april i delstaterna Assam och Tripura i öster och pågick fram till den 12 maj. Fyra dagar senare stod det klart att BJP vunnit en jordskredsseger över Kongresspartiet. Både Sonia och Rahul Gandhi ställde sina platser till förfogande men övertalades att stanna kvar.

 

Källa: Landguiden

 

Att Induskulturen gick under hängde troligen ihop med invasionen av indoeuropéer (arier) som började på 2000-talet f Kr och pågick under lång tid. Med hjälp av hästdragna stridsvagnar spred sig indoeuropéerna över Indien från nordväst. Från omkring 800-talet f Kr dominerade de norra och centrala Indien, och de hade även inflytande i söder.

 

Buddismen uppstår

Indoeuropéernas religion, vedareligionen – så kallad efter dess heliga skrifter, Vedaböckerna – kom att dominera det religiösa livet fram till runt 600-talet f Kr, då en mängd reformivrande och upproriska sekter och rörelser uppstod. Till dessa hörde buddismen, som fick sin storhetstid under Maurya-härskaren Ashoka (200-talet f Kr). Under dennes regeringstid spreds buddismen till Sri Lanka och Sydöstasien. I Indien kom dock buddismen därefter nästan att försvinna. Kejsar Ashokas rike omfattade så gott som hela Indien, utom den sydligaste delen, och inte förrän i modern tid har så stora delar av den indiska subkontinenten styrts centralt som då. Under det nordindiska Guptariket (300–500 e Kr) upplevde den hinduiska kulturen en litterär och konstnärlig guldålder.

 

På 700-talet dök muslimska härskare upp i nordväst men först framåt 1000-talet utsattes det egentliga Indien för invasionsförsök. 1175 grundades ett muslimskt välde, Delhisultanatet, följt av bland annat Lodhidynastin och Mogulväldet. Muslimerna förde med sig nya impulser inom konst, litteratur och arkitektur. De behandlade sina hinduiska undersåtar olika: en del var toleranta, andra skövlade tempel och såg till att de ”otrogna” fick betala straffskatt. De lyckades heller aldrig lägga under sig den sydligaste delen av Indien.

 

Sedan Vasco da Gama 1498 funnit sjövägen till Indien började portugiserna upprätta handelsstationer på den indiska västkusten. Andra följde efter och på 1600-talet uppstod hård konkurrens mellan de franska och brittiska Ostindiska kompanierna, som fick starkt – vid behov även militärt – stöd från sina regeringar. Vid 1700-talets mitt lyckades britterna, tack vare överlägsen militär styrka och affärsteknik, köra iväg de flesta fransmän och därmed säkra sitt välde i Indien.

 

Frihetskamp och självständighet

Efter Mogulväldets sönderfall hade det brittiska Ostindiska kompaniet inlett en hänsynslös exploatering av den indiska befolkningen men i slutet av 1700-talet lät den brittiska staten inskränka kompaniets vidsträckta befogenheter. Efter det blodiga sepoyupproret, vilket började som en resning bland infödda soldater i engelsk tjänst, övertog den brittiska regeringen 1858 styret. Genom påtryckningar slöt man avtal med de lokala furstar (maharadjor), som ännu behärskade runt en tredjedel av Indien. Snart hade britterna i praktiken lagt under sig hela Indien, från 1877 kallat kejsardöme, och ekonomiskt och kulturellt knöts Indien närmare Storbritannien. Med stöd av de stora jordägarna som skatteindrivare lade britterna grunden till den ojämna jordfördelning som ännu råder på den indiska landsbygden.

 

År 1885 bildades Indian National Congress (senare Kongresspartiet), som kom att leda frihetskampen mot engelsmännen. Den främsta indiska nationalisten var Mohandas Karamchand Gandhi, en västerländskt bildad advokat med en livshållning grundad i hinduisk tradition. Han kunde tala med engelsmännen på deras vis och samtidigt mobilisera de fattiga massorna på landsbygden. Gandhi blev allmänt känd som ”mahatma” (stor ande). Muslimerna, som fruktade hinduisk dominans i en framtida självständig stat, bildade 1906 All India Muslim League.

 

Efter andra världskriget låg vägen öppen för indisk självständighet men eftersom Muslim League vägrade ingå i en hinduiskt dominerad stat utropades i augusti 1947 två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära, Indiska unionen och det muslimska Pakistan.

 

Källa: Landguiden

 

Indiens författning är från 1950. I den slås fast att landet är en federation av delstater med egna regeringar, som i vissa frågor lyder under en federal regering för hela landet. Den senare bestämmer över utrikespolitik, försvar, utvecklingsplanering, valuta med mera, medan delstatsregeringarna ansvarar för sådant som skolväsen, sjukvård, busstrafik, allmän ordning och jordbruk.

 

Indien är en parlamentarisk demokrati. Det lagstiftande parlamentet har två kamrar. Den övre (Rajya Sabha eller delstatskammaren) har 245 ledamöter; högst 12 utses av presidenten medan resten väljs indirekt av delstatsparlamenten för sexårsperioder; en tredjedel av medlemmarna byts ut vartannat år. Den undre kammaren (Lok Sabha eller folkkammaren) får ha högst 550 ledamöter (545 efter parlamentsvalet våren 2014). Ledamöterna utses i allmänna val minst vart femte år och valen är majoritetsval i enmansvalkretsar. Presidenten utser därutöver två representanter för den anglo-indiska gemenskapen (ättlingar till engelsmän, ofta med en engelsk far och en indisk mor). Kvotering finns för bland andra lågkastiga och man har som mål att ha en tredjedel kvinnliga parlamentsledamöter. 18 år är gränsen för att få rösta, 25 år för att få kandidera i valen.

 

Begränsad presidentmakt

Statschef är presidenten, som utses för en femårsperiod av ett valkollegium bestående av parlamentsledamöter på både federal och delstatlig nivå. Presidenten, vars maktbefogenheter är ytterst begränsade, kan väljas om en gång. Den verkliga makten ligger hos regeringen (främst dess innersta krets, kabinettet), som leds av premiärministern. Regeringen är ansvarig inför parlamentet.

 

Delstaterna styrs på ett liknande sätt. Den högsta ställningen i dessa har guvernören, som dock i praktiken lyder under delstatsregeringen, vilken i sin tur är ansvarig inför delstatsparlamentet. Både guvernören, som utnämns av presidenten, och delstatsparlamenten, som utses i allmänna val, har femåriga mandat. I vissa lägen, exempelvis om lag och ordning skulle vara hotade, kan den federala regeringen överta ledningen av en delstat och styra direkt genom guvernören.

 

Det finns 29 delstater. Författningen ger möjlighet att ändra antalet och en av delstaterna, Telangana, bildades så sent som i juni 2014. Det skedde genom en utbrytning ur delstaten Andhra Pradesh (se vidare Kalendarium).

 

Det finns vid sidan av delstaterna också sex unionsterritorier under den federala regeringens direkta styre (även om några lyckats skaffa sig ett allt större självstyre): Andamanerna och Nikobarerna, Chandigarh, Dadra och Nagar Haveli, Daman och Diu, Lakshadweep (Lackadiverna m m) samt Pondicherry; därtill kommer huvudstaden Delhi (National Capital Territory).

 

På lokal nivå finns byråd (panchayat) och byparlament (gram sabha), som också utses på fem år i allmänna val. Meningen är att allt fler uppgifter gradvis ska föras över från framför allt delstatsnivå till lokal nivå, något som går olika snabbt i olika delstater. Ett problem för de lokala organen är otillräckliga resurser. Samtidigt har de, bland annat genom kvotering, lyckats uppnå en tredjedel kvinnliga ledamöter, något som det federala parlamentet ännu inte klarat.

 

Politiska partier

Indien har en mängd olika politiska partier. En tydlig tendens har sedan 1980-talet varit att de regionalt baserade partierna, med förankring i en enda delstat, vuxit sig starkare. Det är egentligen bara Kongresspartiet och BJP (se nedan) som är verkligt all-indiska partier. Viktigast för att få röster är oftast inte partiets politiska program utan dess religiösa, språkliga och etniska grund samt en karismatisk ledare. Generellt sett har indiska väljare rört sig mot mitten på den politiska skalan.

 

Under lång tid dominerades landets politik av det vänsterinriktade Kongresspartiet (Indian Congress Party eller bara Congress), som förde Indien in i självständighet. Partiet, som nästan hela tiden letts av familjen Nehru/Gandhi, fick från 1990-talets slut hård konkurrens främst av det högerorienterade, hindunationalistiska Indiska folkpartiet (Bharatiya Janata Party, BJP), som då kunde bilda regering i spetsen för koalitionen Nationella demokratiska alliansen (National Democratic Alliance, NDA).

 

Efter en knapp seger i parlamentsvalet 2004 återkom Kongresspartiet till makten som ledande parti i koalitionen Förenade framstegsalliansen (United Progressive Alliance, UPA). UPA stöddes i parlamentet av Vänsterfronten (Left Front) med kommunistpartiet Communist Party of India (Marxist), CPI (M), som största parti; fronten ingick dock inte i regeringen. Samarbetet mellan partierna inom UPA och även mellan UPA och Vänsterfronten var av och till skakigt men höll ändå i stort, kanske mest för att ingen ville lämna ifrån sig makten. I juli 2008 upphörde dock Vänsterfronten med sitt stöd till regeringen sedan denna ingått ett omstritt avtal om kärnkraftssamarbete med USA (se Naturtillgångar och energi). UPA-regeringen, som istället försäkrat sig om stöd från en del andra partier, gick stärkt ur striden sedan den begärt – och vunnit – en förtroendeomröstning i parlamentet.

 

Kongresspartiet och dess allierade inom UPA vann en klar seger i de regionala val samt val till parlamentets underhus, Lok Sabha, som hölls våren 2009. BJP gjorde ett dåligt val, liksom de regionala och kastbaserade partierna. Kommunisterna gick kraftigt tillbaka i sina starkaste fästen Kerala och Västbengalen. Inför valen hade intensiva försök att få till stånd bredare allianser gjorts; bland annat bildades en ”tredje front” mellan flera vänsterpartier, regionala partier och partiet Bahujan Samaj under den kvinnliga daliten (dalit se Kastsystemet) Mayawati.

 

Även inför parlamentsvalet våren 2014 bildades en så kallad tredje front, bestående av sju regionala och fyra vänsterinriktade partier, däribland kommunistpartiet CPI (M). Därutöver såg Kongresspartiet och BJP ut att få konkurrens också från ett relativt nybildat antikorruptionsparti, Vanligt folks parti (Aam Aadmi Party, AAP), som haft framgångar i delstatsvalet i Delhi i slutet av 2013. Valets stora segrare blev dock BJP, medan Kongresspartiet gjorde ett av sina sämsta val någonsin (se vidare Aktuell politik och Kalendarium).

 

Centralmakten och regionerna

I Indien med sitt gytter av folk, språk, samhällsklasser och olika intressen har politiken ofta setts som en kamp mellan centralmakten och regionerna, där Indiens enhet stått på spel. Många har varnat för en splittring av landet och menat att det vore bättre att i tid dela upp detta jätteland i självstyrande eller oberoende stater. Enligt andra ligger dock Indiens styrka just i att så många olika intressen fått utrymme inom systemet.

 

Det brittiska Indien (se Äldre historia) var ingen enhetlig stat utan en mosaik av provinser och furstendömen, de senare i hög grad självständiga. Provinsernas och furstendömenas gränser, inre förhållanden och relationer till centralmakten bestämdes av historiska tillfälligheter och kolonialmaktens intressen.

 

Det självständiga Indien organiserades i delstater genom en serie reformer från 1956. När gränserna drogs mellan delstaterna var det främst språken som fick styra. Därmed betonades på ett sätt Indiens etniska splittring. Regionala partier, ofta starkt fientliga mot centralmakten, kunde också göra sig gällande på ett helt annat sätt än tidigare.

 

Delvis har de problem som uppstått kunnat lösas, eller åtminstone hanteras, inom systemet. Mest problematiska är de religiösa motsättningarna. En av grundstenarna i författningen är att Indien ska vara en sekulär (icke-religiös) stat; människors religion ska inte ha någon politisk betydelse.

 

Det är dock lättare sagt än gjort. Religionerna spelar en avgörande roll i vardagen och fungerar som viktiga sammanhållande länkar i detta väldiga land. Därmed får också religiösa faktorer stor politisk vikt. Olika grupper kräver att speciell hänsyn ska tas till just deras religion. Bland hinduerna finns flera mer eller mindre extremistiska organisationer och partier, och inte minst bland minoriteterna har religionen tagit sig öppet politiskt uttryck. Politikerna har också utnyttjat religiösa motsättningar för egna syften.

 

Till viss del kan man se oroligheterna i delstaten Kashmir, den enda delstat där en majoritet av befolkningen är muslimer, i detta ljus (se Kashmirkonflikten).

 

Ett speciellt fall är sikherna, som tidigare krävde en egen stat, Khalistan. Under 1980-talet växte den sikhiska terrorismen i delstaten Punjab till ett svårt problem för den indiska regeringen, som försökte lösa detta med både morot och piska. Några år in på 1990-talet hade upprorsvågen lagt sig på grund av polisens hårda metoder – de flesta ledande separatister sköts ihjäl – men också för att terrormetoderna fick opinionen i Punjab att ta avstånd från självständighetstanken.

 

Terror utnyttjas också av de maoistiska naxaliterna, verksamma främst i nordöstra Indien. Naxaliterna, som säger sig föra en kamp för de fattigas rättigheter snarare än för en egen stat, har blivit ett allt större problem för centralregeringen (se Naxalitupproret).

 

Demokratin i Indien har trots allt varit framgångsrik. I det federala systemet har allt ifrån kommunistiska ateister till konservativa religiösa kunnat verka för sina ideal. Regeringar har tillsatts och avsatts i delstater och på federal nivå alltefter folkmajoritetens vilja i fria val.

 

Rättsväsen

Det indiska rättsväsendet är uppbyggt efter brittisk modell. Det är välutvecklat och domstolarna står formellt fria från den politiska makten. Korruption förekommer dock både inom de underbemannade domstolarna och inom den överbelastade och ofta dåligt utbildade poliskåren. Det är vanligt att domstolarna har så mycket att göra att en anklagad får vänta orimligt länge på sin dom eller att polisen helt enkelt inte bryr sig om att utreda ett brott.

 

Indiens muslimer lyder delvis under de islamiska sharialagarna, till exempel inom familjerätten.

 

Dödsstraff kan utdömas vid mycket grova brott, men det är sällsynt att en dödsdömd fånge avrättas. I november 2012 hängdes Mohammad Ajmal Amir Qasab, den ende överlevande gärningsmannen efter terrordåden i Mumbai 2008 och i februari 2013 avrättades Mohammad Afzal Guru från Kashmir, också genom hängning, för delaktighet i en attack mot Indiens parlament 2001 (se Modern historia). Enligt människorättsorganisationen Amnesty International utdömdes minst 72 dödsstraff i Indien 2013. Opinionen mot dödsstraff är delad.

 

I Västbengalen inrättades i början av 2013 en särskild kvinnodomstol med enbart kvinnlig personal, tänkt att bli den första i raden av liknande domstolar. Syftet var att mål rörande kvinnomisshandel, våldtäkt eller andra brott riktade mot kvinnor skulle hanteras snabbare av domstolsväsendet. Kvinnodomstolen tillkom som en direkt konsekvens av den allvarliga gruppvåldtäkten i Delhi i december 2012 och den omfattande debatt om övergrepp på kvinnor som följde på den.

 

Källa: Landguiden

 

 

 

Press-, yttrande- och tryckfrihet råder. Pressen ägs till största delen av stora privata medieföretag med förmögna och inflytelserika finansfamiljer som Jain och Goenka i spetsen. Tidningar och tidskrifter har störst spridning i städerna. På landsbygden kan en tidning läsas av fyra–fem personer, ibland ännu fler genom högläsning. På senare år har tidningsläsandet ökat tack vare en växande medelklass och många nya tidningar och tidskrifter har tillkommit.

 

De största engelskspråkiga dagstidningarna är Times of India och Hindustan Times (med upplagor på cirka en miljon exemplar), The Pioneer, Indian Express och The Hindu. Allra störst är dock Dainik Jagran, som utkommer på hindi i en upplaga på omkring 2,8 miljoner exemplar. Andra stora icke engelskspråkiga tidningar är Rajasthan Patrika, Punjab Kesari och Hindustan (samtliga på hindi) samt Malayala Manorama (på malayalam). Dessa skiljer sig ofta i redigering och innehåll från de engelskspråkiga tidningarna och tar oftare upp lokala nyheter.

 

Viktigare som informations- och kunskapskälla för det stora flertalet är emellertid radio och TV som delvis är reklamfinansierade. Länge rådde statligt monopol i etermedierna och nyhetssändningarna hade ofta karaktären av offentliga bulletiner. Under senare år har dock utvecklingen varit densamma som i övriga världen: ett stort antal kommersiella TV-bolag har vuxit fram och sänder via satellit över hela landet.

 

I organisationen Reportrar utan gränsers index över pressfriheten i världen (World Press Freedom Index) för 2014 kommer Indien på plats 140 av 179 länder. Den dåliga placeringen förklaras främst med utbrett våld mot journalister. 2013 dog 13 journalister i tjänsten, varav 8 mördades. Åtminstone delar av Indien, som Kashmir och de nordöstliga delstaterna, anses farliga för journalister att arbeta i. Reportrar utan gränser kritiserar också myndigheternas ökande och godtyckliga inskränkning av yttrandefriheten på internet, som visserligen ännu inte så många indier har tillgång till (13 procent år 2012, främst i städerna) men användningen ökar stadigt.

 

Källa: Landguiden

 

De uppfann även decimalsystemet, och matematikern Aryabhata (400-talet e Kr) kunde beräkna kvadrat- och kubikrötter samt talet pi till 3,14. Den grammatiska vetenskapen drevs till nästan absurd förfining; psykologi och medicin var andra högt utvecklade vetenskaper, som alla sammanställdes och nedtecknades på sanskrit.

 

Musik, dans och kärlekskonst räknades som vetenskaper. Klassisk indisk dans styrs än idag av reglerna i boken Natya Shastra från 200-talet f Kr, liksom av myter, legender och klassisk litteratur, men sättet att framföra dansen varierar mellan olika landsdelar. Klassisk indisk musik tros ha sitt ursprung i religiösa dikter och sånger från Vedaperioden. Idag finns en nordlig och en sydlig skola inom den klassiska musiken men för båda gäller att en skicklig musikutövare ska kunna improvisera. Inom musik och dans finns också en livlig och rik folklig tradition. Stränginstrumentet sitar och dubbeltrumman tabla är vanliga. En flerfaldigt prisbelönt virtuos på indisk sitar var musikern och kompositören Ravi Shankar (1920–2012). Han nådde internationell berömmelse genom sitt samarbete med bland andra den brittiska popgruppen The Beatles. 1998 belönades han med Polarpriset.

 

En omfattande religiös litteratur skrevs också ner på sanskrit, däribland de stora folkliga eposen Mahabharata och Ramayana. Nobelpristagaren i litteratur, bengalen Rabindranath Tagore (1861–1948), brukar räknas som den främste bland mer moderna indiska författare. Tagore var också en skicklig konstnär. Med sin genombrottsroman Midnattsbarnen (på svenska 1983) banade Salman Rushdie väg för en lång rad engelskspråkiga författare med indiska rötter, ofta bosatta i väst. Hans bok Clownen Shalimar (på svenska 2006) har konflikten i Kashmir som bakgrund. Bland dem som nått berömmelse i Rushdies fotspår kan nämnas bengalen Vikram Seth, som med sin bok En lämplig ung man (på svenska 1994) ger en god bild av indiskt samhällsliv. Det gör också Arundhati Roy i sin prisade bok De små tingens gud (på svenska 1998), som utspelar sig i den sydliga delstaten Kerala, liksom Aravind Adiga i Den vita tigern (på svenska 2009). Jhumpa Lahiri (numera bosatt i USA) skildrar i Sankmark (på svenska 2014) två bröder från Kolkata, där den ene väljer att ansluta sig till naxalitrörelsen (se Naxalitupproret).

 

Indien producerar mer film än något annat land och film är den i särklass populäraste kulturyttringen. Filmindustrin är koncentrerad till Mumbai (”Bollywood”), Kolkata och Chennai. Filmerna är ofta ganska våldsamma thriller, eller på temat ungdomars kärleksbekymmer (ett högst verkligt problem i Indien med dess tradition av arrangerade äktenskap) med många sång- och dansnummer invävda.

 

Det produceras också mer seriös film: filmskapare som Mrinal Sen, Shyam Benegal, Shekhar Kapur och Mira Nair har gjort sig kända även i väst; Satyajit Ray, vars tidiga filmer var starkt inspirerade av den italienska neorealismen, fick samma år som han dog (1992) en särskild Oscar som tack för ett livslångt filmskapande. Vid 2009 års Oscarsutdelning tog den brittiske filmregissören Danny Boyle hem storslam med sin film Slumdog Millionaire, som utspelar sig i Mumbai, med indiska skådespelare.

 

Källa: Landguiden

 

På ett helt annat sätt än vad vi i väst är vana vid lever också i Indien gammalt och nytt sida vid sida. Religionerna, precis som kulturen, tar gärna till sig sådant som kommer utifrån. Men det nya tillåts aldrig ta över utan görs bara om för att passa in i det gamla. De många religionerna har också hämtat intryck från varandra; främst har den dominerande religionen, hinduismen, påverkat de andra trosuppfattningarna.

 

Alla stora världsreligioner finns representerade i Indien; hinduismen och buddismen kan dessutom sägas ha uppstått just där.

 

Hinduismen dominerar

Drygt 80 procent av befolkningen bekänner sig till hinduismen, en religion med rötter mycket långt tillbaka i tiden. Den har hämtat intryck från den förhistoriska Harappakulturen, från dravidernas och stamfolkens religioner liksom från indoeuropéernas religiösa föreställningar och har även fått impulser utifrån. Det finns vediska ritualister, som noga följer föreskrifterna i gamla heliga skrifter, men också fruktbarhetsdyrkare, liksom hinduiska modernister som inspirerats av vetenskap och samhällsideal från väst. Hinduismen har utvecklats till en mångfasetterad religion, präglad av stor flexibilitet liksom av en stor tolerans och till och med likgiltighet gentemot oliktänkande; man försöker till exempel inte aktivt omvända andra till hinduismen. Delvis beror detta på att hinduismen saknar centrala auktoriteter som Bibeln eller påven inom kristendomen. Någon motsvarighet till gudstjänst förekommer inte heller i hinduiska tempel.

 

Men vissa grundläggande föreställningar förenar alla hinduer, till exempel tron på alltings inneboende enhet och att allt har sitt ursprung i ett högsta väsen, den stora världssjälen (brahman). Denna kan anta tre olika former: den skapande, som kallas Brahma (ej att förväxla med brahman); den bevarande, som kallas Vishnu; och den förstörande men återskapande, som kallas Shiva. Hinduismens otaliga gudar och gudinnor är i sin tur bara olika former av dessa tre (och därmed av brahman).

 

Reinkarnationen eller själavandringen/återfödelsen är central. Den styrs av människans handlingar (karma); den som utför goda handlingar kan få det bättre i nästa liv. Slutmålet (moksha) är dock att helt befria sig från kretsloppet av död och återfödelse (samsara) för att uppgå i gudomen eller i en icke-existens.

 

Rituell renhet

Det målet kan nås genom vedisk ritualism, studier och sökande efter vishet, goda sociala/religiösa gärningar, ett asketiskt liv eller meditation. Mycket populär är hängiven dyrkan av en personlig gud (bhakti) – ofta en av guden Vishnus tio inkarnationer på jorden, Krishna, som även fått spridning i väst (Hare Krishna).

 

Föreställningen om rituell renhet är mycket viktig för hinduerna. Nästan varje varelse och företeelse i världen rangordnas efter rituell renhet; denna beror i sin tur på hur nära – eller långt ifrån – varelsen i fråga står det gudomliga (se Kastsystemet).

 

Den näst största religionen i Indien är islam. Omkring 15 procent av indierna är muslimer och en majoritet av dem är sunniter. Indien har världens största muslimska befolkning efter Indonesien. Redan på 700-talet började muslimer komma till Indien men i stor skala kom de först vid de turkiska och persiska invasionerna från och med 1000-talet.

 

När Brittiska Indien delades 1947 sökte sig miljontals muslimer till den nya muslimska staten Pakistan, medan hinduerna valde det sekulära Indien. Många muslimer stannade dock kvar i Indien, där de också nått höga poster i samhället (som presidentämbetet) och i stort sett levt ett gott liv.

 

Turban och sabel

Sikhismen uppstod på 1500-talet som en reformrörelse inom hinduismen. Grundaren, guru Nanak, var starkt inspirerad av islam. De cirka två procenten indier som är sikher finns främst i Punjab (där de är i majoritet) samt i Nordindiens storstäder. En rättrogen sikh klipper inte håret och skägget (han gömmer dem oftast i en turban) och bär alltid en sabel (men den kan vara symbolisk). Det blir dock allt vanligare att unga sikher klipper håret kort.

 

Olika grupper av kristna finns främst i Kerala i söder samt i vissa områden i Tamil Nadu och i Nordindien. Kristendomen kom till Indien genom den helige Thomas, en av Jesu apostlar. Den syrisk-ortodoxa kyrkan i söder har sina rötter i Thomas besök. I mitten av 1500-talet fick den romersk-katolska kyrkan fäste i Indien. Omkring två procent av indierna är kristna.

 

Buddismen och den stränga jainismen, som har mycket gemensamt med buddismen, grundades båda i Indien på 500-talet f Kr som proteströrelser. De har idag förhållandevis få anhängare i Indien.

 

I framför allt Mumbai (Bombay) utgör parserna, eller zoroastrierna, en liten men inflytelserik minoritet. De invandrade till Indien på 800-talet från Persien, varifrån de trängts bort av muslimerna. Parserna vördar de fyra elementen – eld, vatten, jord och luft – och vill inte förorena dessa genom att begrava eller kremera sina döda. Istället läggs de ut på en plattform högst upp i ett torn (”tystnadens torn”, eller dakhma), där de får ruttna och ätas av asfåglar. Parserna fäster stor vikt vid utbildning och har stort inflytande inom näringslivet. Flera av Indiens mest betydande företagsledare är parser.

 

Bland stamfolken förekommer animism, som dyrkan av förfädernas andar och magi av olika slag.

 

Extremism oroar

På det hela taget lever religionsgrupperna fredligt sida vid sida. Då och då flammar dock våldsamheter upp mellan framför allt hinduer och muslimer; oftast är de underblåsta av extremister för egen politisk vinning. En del muslimer känner en viss oro inför den regering, ledd av det hindunationalistiska partiet BJP, som tillträdde sommaren 2014. Den nye premiärministern Narendra Modi har visserligen förespråkat lugn och återhållsamhet men han har sina rötter i den mer extrema hinduism som växt fram sedan 1980-talet. Han har också fått stark kritik för att inte ha försökt förhindra de religiöst motiverade upploppen 2002 i Gujarat, där han då var chefsminister och där ett tusental människor dog, främst muslimer

 

Källa: Landguiden

 

Sanskrit och de moderna indiska språken har två ord för ”kast”: varna, som betyder färg, och jati, som betyder födelse.

 

När arierna invaderade Indien under 1500-talet f Kr var de indelade i klaner. De hade ljusare hudfärg än de folk som redan bodde i området och de försökte undvika att blanda sig med andra folk genom att inte gifta sig med icke-arier. Forskare tror att det var så som systemet med olika kaster kom att utvecklas. Bland arierna uppstod fyra varna: präster (brahmaner), krigare (kshatriya), hantverkare (vaishya) samt tjänare och arbetare (shudra).

 

Dessa fyra kaster har funnits sedan 1000-talet f Kr och uppdelningen i fyra klasser eller stånd är välkänd från många andra indoeuropeiska kulturer (till exempel i Sverige). Speciellt för Indien är dock att de fyra varna kom att uppfattas som olika i fråga om rituell renhet (se Religion). Enligt läran om karma och reinkarnation föds man in i en varna beroende på sina gärningar i tidigare liv.

 

”Guds barn”

Inom varje varna finns flera jati, eller underkaster, vilka ofta är förknippade med ett yrke eller ett geografiskt område. De flera tusen jati är viktigast i dagens kastsystem, medan varna mest har teoretisk betydelse. Olika jati inom samma varna kan ha invecklade regler för vilka andra jati de kan gifta sig eller äta med.

 

Människor utanför varnasystemet kallas chandala eller harijaner. Det sistnämnda uttrycket myntades av Mahatma Gandhi och betyder ”guds barn”. Den officiella beteckningen på dem är ”scheduled castes”. I dagligt tal föredrar de själva att kalla sig daliter, ”de förtryckta”. De har ingen varna, endast jati, och betraktas traditionellt som oberörbara av högkastiga hinduer, det vill säga hinduer som tillhör en varna. Daliterna tillhör flera olika jati, som sinsemellan kan praktisera oberörbarhet. Däremot är daliterna inte kastlösa. Bara vissa grova brottslingar, som uteslutits ur sin jati, samt utlänningar är kastlösa i ordets egentliga bemärkelse. En individ kan aldrig byta varna eller jati men en hel jati kan inom loppet av några generationer ändra status.

 

Numera är det i lag förbjudet att diskriminera någon på grund av kasttillhörighet. Det hindrar dock inte att till exempel daliter behandlas illa. Staten praktiserar positiv särbehandling, det vill säga man kvoterar platser för daliter till bland annat högre utbildning och statliga befattningar, vilket ibland lett till protester. När man väljer politiska kandidater tar man ofta hänsyn till lokalt viktiga kaster, däribland även daliterna. Kvoteringen är dock inte bara av godo, då den också bidrar till att befästa kastsystemet.

 

”Nationell plåga”

Indiens högsta domstol har kallat kastväsendet för en “nationell plåga” och regeringen föreslog 2006, som ett led i en strävan att på sikt avskaffa systemet, att högkastiga som gifter sig med lågkastiga skulle få ett särskilt bidrag. I den stora folkräkningen 2010–2011 beslutade regeringen, trots omfattande kritik, att för första gången sedan 1931 ta med information om invånarnas kasttillhörighet under förevändningen att därigenom lättare kunna vidta förbättringar för de lågkastiga.

 

Källa: Landguiden

 

Indien är världens folkrikaste land efter Kina, som det beräknas gå om år 2030. Den genomsnittliga befolkningstillväxten låg länge på 2,2 procent men hade 2014 sjunkit till cirka 1,25 procent. Skillnaden är dock stor mellan landsbygden, där tillväxten kan ligga långt över genomsnittet, och städerna, där den oftast är lägre än medeltalet. Befolkningstillväxten är också högre i norra Indien än i söder.

 

Omkring 70 procent av befolkningen lever fortfarande på landsbygden i mer än 600 000 byar. Resten bor i cirka 200 städer och större samhällen med ständigt växande mångmiljonstäder som Mumbai (Bombay), Delhi, Kolkata (Calcutta), Chennai (Madras) och Bangalore i spetsen. År 2030 tros 40–50 procent av befolkningen bo i städer. Med en medianålder på 27 år har Indien en ung befolkning men detta håller sakta på att ändras, bland annat därför att indierna lever längre än tidigare. Kvinnorna är färre än männen på grund av att barnadödligheten är högre bland flickor, bland annat till följd av vanskötsel. Dessutom aborteras många flickfoster trots att det är olagligt att skilja ut dessa.

 

Befolkningstätheten varierar mycket – från mindre än 15 invånare per kvadratkilometer på sina håll i Himalayas bergstrakter till närmare 1000 invånare per kvadratkilometer i delstaten Västbengalen i nordöst. Överbefolkning är dock överlag ett stort problem; Indien för en ständig kamp mot den höga befolkningstillväxten. Många försök har gjorts att stoppa eller minska den men familjeplanering har alltid varit kontroversiellt. På 1970-talet råkade alla familjeplaneringsprogram i vanrykte, då till och med tvångssterilisering förekom. Försöken att propagera för ”en familj – ett barn” har fått litet genomslag, särskilt bland den stora landsbygdsbefolkningen. Där ses fortfarande många barn som en garanti för att bli omhändertagen på gamla dar. Omkring hälften av alla kvinnor i fertil ålder beräknas använda någon form av födelsekontroll.

 

Mängder av olika folkslag

Få länder har en sådan blandning av folk som Indien. Under historiens gång har en rad folkgrupper vandrat in, slagit sig ned och blandat sig med den bofasta befolkningen. Mellan Indiens olika folkslag är det minst lika stora språkliga, kulturella och utseendemässiga skillnader som mellan folken i Europa.

 

Man kan urskilja fyra större grupper, som tillsammans utgör majoriteten av befolkningen. Äldst är troligen mundafolken, som lever utspridda i landet.

 

Draviderna invandrade sannolikt från nordväst i förhistorisk tid. De hade handelsförbindelser med Persien, Irak, Syrien, Egypten och Arabien. De var jordbrukare men även – åtminstone tidvis – stadsbyggare. Deras egendom gick ofta i arv från mor till dotter. Än idag har dravidiska kvinnor en friare ställning än många andra kvinnor i Indien. När indoeuropéerna (se nedan) invaderade landet tvingades draviderna söderut och de befolkar numera de fyra sydindiska delstaterna Andhra Pradesh, Tamil Nadu, Karnataka och Kerala. När man idag talar om ”Sydindien” eller säger att en person är ”sydindier” avses någon av, eller någon från, dessa fyra delstater. Draviderna är i genomsnitt kortare till växten och mer mörkhyade än nordindierna.

 

Indoeuropéerna eller arierna kom från nordväst på 1500-talet f Kr. De var boskapsskötande nomader och brukar betecknas som mycket krigiska. Hos dem ärvde sonen fadern. De utövade en offerreligion vars heliga skrift, Rig Veda, var skriven på sanskrit. Dagens nordindiska (indoeuropeiska) språk härstammar alla från sanskrit.

 

Minsta folkgrupp är den tibeto-burmanska, som främst lever i gränstrakterna i norr och nordöst. Därutöver finns stamfolk (adivasi). De lever utspridda, ofta i svårtillgängliga områden.

 

Hundratals språk

I Indien talas runt 300 språk och omkring 1000 dialekter. Gränsen mellan språk och dialekt är ibland oklar. Språket är centralt för indiers identitet och språkfrågorna har därför ofta varit inflammerade och lett till motsättningar.

 

Språken i norra Indien hör till största delen till den indo-ariska språkfamiljen med hindi som största språk; i de fyra sydliga delstaterna talas främst dravidiska språk. De olika språken använder ofta egna skrivtecken.

 

Hindi räknas som statsspråk. Omkring 30 procent av befolkningen har hindi som modersmål. Författningen ger officiell status åt hindi och 21 andra språk, huvudsakligen majoritetsspråken i delstaterna men också det klassiska kulturspråket sanskrit. Delstatsreformerna på 1950- och 1960-talen följde huvudsakligen språkgränserna enligt principen ”en delstat – ett språk”. Detta har dock i sin tur lett till protester bland minoritetsfolken mot att deras språk blir undanträngda av delstatsmajoritetens språk.

 

Engelskans ställning är kontroversiell; den skulle vara officiellt språk bara under en övergångstid efter självständigheten från britterna 1947, men häftigt motstånd i södra Indien mot hindi som enda statsspråk har gjort att engelskan fått vara kvar som officiellt ”hjälpspråk” inom administration och näringsliv samt mellan olika språkområden. Många skolor använder det så kallade trespråkssystemet, där man förutom en regional dialekt också lär ut hindi och engelska.

 

Källa: Landguiden

Kräftans vändkrets går tvärs igenom norra Indien och är ungefärlig gräns mellan två klimatzoner: en mindre, tempererad i norr och en större, tropisk i söder. I norr växlar temperaturen mellan cirka 15 grader i januari och 30–40 grader i maj. I söder är skillnaderna små; där är medeltemperaturen 26–35 grader året runt.

 

Södra Indien har ett utpräglat monsunklimat. Efter en torr och het vår (april–maj) blåser normalt den fuktiga sydvästmonsunen under sommaren (juni–september), då kraftiga regn faller främst på bergens väst- och sydsluttningar. Deccans inland ligger däremot i regnskugga. Om monsunen här, liksom på den nordindiska slätten, blir svag ett år leder det lätt till katastrofal torka. På östkusten faller dock regn även vintertid (oktober–december). På våren, när monsunen vänder, och framför allt på hösten förekommer ofta tropiska cykloner vid kusterna. 2008 drabbades många miljoner människor i nordöst av de värsta skyfallen på sex årtionden och sommaren 2010 vållade kraftiga monsunregn enorm förödelse på västkusten, liksom häftiga regn och jordskred i Kashmir. I september 2011 drabbades runt två miljoner människor på olika sätt av svåra översvämningar på grund av häftiga monsunregn i de östliga delstaterna Orissa, Bihar och Uttar Pradesh. Just dessa områden drabbades åter sommaren 2014, då monsunregnen var kraftigare än på länge, och i Maharashtra i västra Indien orsakade monsunregnen svåra jordskred. Samma höst omkom flera hundra människor i Kashmir i de svåraste översvämningarna på femtio år – ett resultat av ovanligt häftiga monsunregn.

 

Medan man i norra Indien de senaste decennierna generellt fått häftigare regn har torkan ökat i Deccan med vattenbrist och sänkt grundvattennivå som följd. Många menar att detta beror på klimatförändringarna men otvivelaktigt spelar också den omfattande skogsavverkningen stor roll.

 

Källa: Landguiden